14. berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig

Min mamma tog det här fotot på mig och min ögonsten, någon gång i våras. Jag älskar det.

13. berätta om din favoritsak i ditt hem

Det är svårt att bara välja en favoritsak. Jag älskar ju allt med min lägenhet. Jag älskar att komma hem till en lägenhet med mitt namn på dörren. Jag älskar min dator, min säng, min gröna matta, min kaninlampa, min soffa, mina spetsgardiner, mitt soffbord, mina fotografier och böcker, trasmattan som har varit mormors. Att komma hem ska vara en schlager.

liv i luckorna, del 1

Bättre sent än aldrig, nu öppnar jag luckorna i julkalendern. Här kommer första delen.

1. Berätta om dig själv.

Feminist, Buffy-fantast, 70-talist, romantiker, socionom, lillasyster, dotter, moster, vän, matte och bloggare med författardrömmar. Som tycker om high school-filmer, klänningar, 80-talet, tv-serier, katter, böcker, nagellack, tatueringar, prickigt och Ryan Gosling.

2. Berätta om staden som du bor i.

Malmö, den blåsiga gangsterstaden. Som jag har bott i under fem års tid, snart sex, och som känns som hemma. För att man har nära till allt, för att det känns som en liten storstad. För att det finns fina cafeér, restauranger och affärer.

3. Berätta om din bästa vän.

Jag tycker faktiskt lite synd om alla som inte har Emelie i sitt liv. För att hon är den finaste vännen man kan ha. Vi kan vara oss själva i varandras sällskap, ingen förstår mig som hon och ingen kan få mig att skratta som hon.

4. Berätta om en person som du beundrar.
Det finns många som jag beundrar. För deras mod, driv eller kreativitet. Men den första jag kommer att tänka på är Kathleen Hanna, som var med och startade riot grrrl-rörelsen och bildade Bikini Kill och sedan Le Tigre. Hon blev min idol i samma veva som jag läste Under det rosa täcket och Fittstim och då jag började kalla mig själv för feminist. Jag började även beundra Linna Johansson då, som skrev fanzinet Bleck och var med i Fittstim. Jag beundrar Linna för hennes briljans och klokhet och jag älskar allt hon skriver.

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
Jag var stressad, trött, orkelös och ständigt sjuk. Jag kände mig otillräcklig som flickvän, kollega, vän, syster, moster, dotter. Och jag började längta. Efter att få känna två hjärtan slå i min kropp.

6. Berätta om bloggarna du läser.
Jag har följt många bloggare under flera års tid, t ex Linna, Alex, Anna-Klara, Sofia, Emma och Fatima. Jag har fått vara med under graviditeter, bröllop, seperationer och dödsfall och de känns som mina vänner, trots att vi aldrig har träffats. Jag tycker om att läsa om allt det där vardagliga, jag tycker om när en bloggare vågar visa det där privata. Jag har slutat läsa bloggar i stil med niotillfem och Elsa Billgren, eftersom jag tröttnar på att bara läsa om cupcakes, skira klänningar, vindar och vargar. Andra bloggare jag tycker väldigt mycket om är Katta Kvack, Fifi, Annika Marklund, Jenny, Frida Gro, Johanna, Mirijam, Joanna och Karin. Och mina vänner Emelie och Annika, såklart.

7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.

Det här är Emelie med sin fina Algot. Jag gillar fotot, även om man inte ser deras ansikten. Det blev fint med Emelies naglar, som matchar Algots kläder.

8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
Jag klär mig bara i klänningar, jag äger inte ens ett par byxor längre. Här på bilden kan man skymta en av mina favoriter från Twist & Tango som jag nästan bodde i hela sommaren.



9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

Alldeles för många, för att jag ska kunna välja ut bara en. Här kan man lyssna på några av mina favoritlåtar.

10. Berätta om vad som finns i din väska.

iPhone + lurar, rosa plånbok, nycklar, läppglans och lite smink, tuggummi.

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

Jag vill skriva mer. Blogg, krönikor, bok. Jag vill jobba med ungdomar, t ex som kurator på en ungdomsmottagning. Jag vill träffa någon som gör mig knäsvag, som vill gifta sig och skaffa barn med mig. Jag vill se mer av världen.

12. Berätta om någon som du saknar.

Farmor och hennes skratt, hennes handskrivna brev. Mormor och hennes hårda kramar. Någon att ligga tätt intill under kalla vinternätter och ljumma sommarnätter, som viskar kärleksord i mitt öra och som fångar mig varje gång jag faller.

when you´re still waiting for the snow to fall

Det är söndag i barndomshemmet och dagen efter julafton. Jag tar ett långt bad, läser Elle, äter julmat, ångrar mig när jag ställer mig på badrumsvågen, tar en tupplur mitt på dagen, äter knäck och går inte utanför dörren på hela dagen. Jag tycker om lugnet, jag tycker om att det är ok att göra ingenting alls under dagen efter julafton. Jag tycker om julen. Även om den aldrig riktigt kan kännas som när man var liten och spänd av barnslig förväntan. Jag tycker om att vara i barndomshemmet, att sitta vid ett middagsbord och prata om nyår, Bruce Springsteen, resor. Att vara nära på ett annat sätt, att känna sig trygg.

Mamma berättar att jag fått ett julkort hitskickat till mig. Det är från hans mamma och pappa, de önskar mig en god jul och ett gott nytt år och hans mamma har skrivit (jag saknar dig) längst ner i hörnet och vemodet känns som tusen nålar i min bröstkorg.

 

vilken lucka ska jag öppna?

Jag gillar den där julkalendern som så många bloggare skriver på fram till jul. Nu är det snart jul (!!!) och jag har inte skrivit om något alls från kalendern. Det är ju faktiskt lite synd, tycker jag. Dessvärre orkar jag inte skriva allt på en gång heller, så jag tänkte att ni skulle få bestämma vilken lucka jag ska öppna. Vad vill ni läsa om?

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

några tankar om en anställningsintervju och ett jobb

För en tid sedan var jag på en anställningsintervju. På min gamla arbetsplats, hos min förra chef. Det gällde en fast tjänst som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd, där jag tidigare alltså vikarierat. Det var min fjärde anställningsintervju för samma arbetsgivare under två års tid. Min anställning där upphörde i somras, efter det att samma chef meddelat mig att jag var för skör att jobba som socialsekreterare. Det är sällsynt med fasta tjänster som socialarbetare här, så man söker dem som finns.

Jag kände mig lugn inför intervjun, tänkte att det skulle kännas som en bra nystart. Att få komma tillbaka igen. Det har gått en sommar, det har ordnat sig med boende, magen krånglar inte lika mycket, kollegorna vill att jag ska komma tillbaka. Men. Hon har ju redan bestämt sig för hur jag är. Under hela intervjun tänkte jag varför har du ens brytt dig om att kalla mig? Jag berättade om min erfarenhet, mina kunskaper, mina kollegor som har trivts med mig, om det där privata som har ordnat upp sig. Jag berättade att jag tycker att det är roligt att jobba som socialsekreterare och menade att jag tycker att det är roligt att få träffa människor som har så mycket att berätta och att få hjälpa och stötta dem. Hon frågade vad är det som är så roligt med att fatta beslut som påverkar människors liv?

Och naturligtvis pratade vi (hon) en hel del om det där med stress. Som jag ju uppenbarligen har så svårt för. Hur det påverkar en hel arbetsgrupp om man är sjuk alldeles för ofta. Att man ska klara av att ha det lite stressigt på jobbet, även om man har det jobbigt hemma. Man ska vara effektiv, samtidigt som man hela tiden ska vara tillgänglig för klienter. Vem som helst som hade varit i mina skor i våras hade mått precis likadant, för det var för mycket att göra. Jag gick in i en arbetsroll som var överbelastad från början. Svarade jag. Men hon valde att lägga över det på mig. Det är mig det är fel på. Jag är inte tillräckligt stresstålig. Jag är mycket osäker, du har inte bevisat något idag som övertygar mig om att det inte kommer att bli som i våras. Sa hon.

Jag har blivit utskälld och hotad av klienter, en gång fick polis tillkallas. Jag har fattat svåra beslut och jag har träffat människor med berättelser som kan göra en mörkrädd. Jag har hjälpt människor i rätt riktning, som har tackat mig med kramar och tårar. Jag VET att jag är en bra socialsekreterare. För att jag är lugn, ödmjuk och nyfiken. Men tydligen ska man vara iskall när ansökningarna trillar in och man känner att man har för lite tid och tydligen är det en svaghet att fråga sina kollegor om råd vid vissa svåra beslut och tydligen är man inte tillräckligt stresstålig när man en dag sitter och gråter mittemot chefen och man tänker på hyresskulder och barn som riskerar att vräkas och säger att NU KLARAR JAG INTE MER, JAG BEHÖVER AVLASTNING.

Alltså, vilken skitchef. Du kan ju ta det där jobbet och stoppa upp någonstans. Känner jag nu.

om orden som lägger sig under min hud

Jag har nu läst det här inlägget av Emelie Thorén flera gånger i rad. Det är någonting med orden som går rakt in, borrar sig in, och sätter sig där. Under huden. Som ett minne av allt det där som jag har känt, känner. Den där smärtan, allt som gör ont. Att dansa, fastän. Hjärtat brister och blöder. Att tänka att det blir bättre. Någon gång, längre fram. För det är vad alla säger. Och man vill ju hoppas. Men aj, vad det gör ont. När man befinner sig mitt i det. Och åh, vad fint Emelie skriver. Jag försöker tänka likadant: "jag är okej, jag är frisk och ibland är jag snygg och rolig till och med, det fixar sej".

Uppdatering: Men så har hon tagit bort inlägget nu..? Oh no! Men jag hoppas att ni hann läsa det, för det var som sagt väldigt fint.

för jag har en längtan som aldrig vill gå över

Jag har flyttat nu. Till en lägenhet med mitt namn på dörren. Jag har köpt nya möbler, jag lär känna andra gator och jag köper min mjölk i en annan affär. I början av året trodde jag inte att det skulle bli så här. Att jag skulle sitta i en lägenhet med mitt namn på dörren, med nya möbler, i en annan stadsdel en vecka innan jul. I början av året längtade och hoppades jag. Att det skulle börja slå två hjärtan i min kropp. Och jag längtar fortfarande, längtan växer sig bara starkare. Men nu. Älskar jag att komma hem till en lägenhet som är min. Att känna att jag klarar av det. Att vara för mig själv. Och att känna mig hopfull inför vad som väntar mig, någonstans där framme.

Jag drömde om honom för några nätter sedan. Att vi blev osams, han var onykter och körde iväg i en bil. Hur jag stod i fönstret och såg när han körde iväg, vingligt och alldeles för fort. Hur jag såg när han körde in i något, hur han slungades ut ur bilen mot en vägg. Jag vaknade med hjärtat i halsgropen och tårarna brännandes bakom ögonlocken, vågade inte riktigt somna om igen. Den där oron, rädslan. Min ständiga följeslagare.

det fanns en kärlek men den har brunnit ut

Han dejtar någon ny nu. Han berättade det sist han kom över för att äta, prata, klappa katten. Det var jag som frågade. Och jag tycker att det känns lite konstigt. Hur livet kan bli. Hur det kan fortsätta, i en helt annan riktning än den man först trodde. Jag tänker på våren, sommaren, de senaste två åren som bestod av hjärt- och lungräddning, alla våra nio år. På allt det där som hinner hända, hur väl man lär känna någon, hur fort man hittar något tillsammans som ingen annan förstår, hur man förlorar en andra familj när det tar slut. Och ibland tänker jag på de där fredagsnätterna när han ramlade in genom dörren, det där gnisslande ljudet från köksskåpet som jag kom att hata när han tog fram whiskeyflaskan, hur jag låtsades sova och grät in i kudden när han höll monologer om allt det där som var fel med mig. Och jag tänker på hur jag någonsin ska våga igen. För tänk om det blir så igen, tänk om jag blir den där flickvännen som gör allt fel, tappar sexlusten och inte har något intressant att prata om när vi äter ute eller träffar hans vänner. Jag tänker på att han kanske är kär igen. I henne, den nya tjejen. Och plötsligt är det någon annan som står bredvid honom i hans familjs fotoalbum. Inget konstigt med det egentligen, livet går vidare och plötsligt står någon annan bredvid mig i min familjs fotoalbum. Kanske, kanske står det en liten flicka eller pojke på min andra sida som har mina ögon eller min mun eller sin pappas haka. Människor börjar älska varandra, ibland slutar de älska varandra, det händer varje dag, livet går vidare.

Äh, jag tänker alldeles för mycket ibland. Jag ska nog försöka sova istället.

till världens finaste geni-bebis, från hans stolta extra-moster

Jag är en av alla som längtat efter dig
och jag är precis som du; ett sommarbarn
med solen som planet och elden som element
och sommaren kommer alltid att tillhöra oss.

Jag vill ge dig sommarminnen
med solstrålar på fräkniga kinder,
sandiga mackor som smakar sommar vid havet,
citronfjärilar i sommarblekt hår
och skratt som dansar genom våra kroppar
upp till trädkronorna och himlen.

Jag vill ge dig berättelser och sagor,
jag vill visa dig världen
och hur man skriver koder i dagbokssidorna,
hur man bygger en koja under skrivbordet
och hur man står på händerna under vatten.

Sommaren kommer alltid att tillhöra oss
och jag vill göra allt jag kan
för att hålla det mörka borta.

*nattar mig själv till sömns med den här låten*

mitt hår blir i alla fall bara snyggare och snyggare

 

och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Jag läser Sofias ord om sorg och tänker att ja, det är så det är. Hon är så bra på att skriva, förklara i vackra ord, om allt det där som jag också tänker och känner. Det är fint. Jag jagar orden, men de kommer inte riktigt till mig. Tiden, dagarna går. Ibland trillar jag ner i en slags avgrund på vägen och det tar lite tid för mig att komma upp igen och fortsätta rakt fram. Den där sorgen som kramar om en, fastän man gör allt för att hålla den på långt avstånd.

Och plötsligt befinner jag mig bara där. Och gråter. För att det är första advent och jag sitter och fryser i en kall lägenhet utan julpynt och är inte "vi" med någon, medan facebook och instagram tapetseras med bilder på adventsljus, adventsbak och adventsfikor. För att jag försöker minnas känslan av en varm kropp tätt intill min rygg, precis innan jag somnar. För att jag lyssnar på sorgliga kärlekslåtar och tittar på romantiska komedier där de alltid får varandra till slut och lever lyckliga i alla sina dagar. För att jag blir osams med honom över telefon och tänker på allt det där som hinner hända under nio år. För att det känns hopplöst att någonsin våga igen. För att jag så innerligt längtar efter ett annat liv än det här.

Men. Detta ska också passera. Snart har jag kommit upp igen.

Och snart flyttar jag. Snart börjar allt det där nya.

och jag har färgat håret rosa!!!

Yes box, så här ser jag ut numera:

Först blev det väldigt cerise, men nu blir det mer och mer tuggummirosa och jag älskar det. Det är klart att man ska matcha sina My Little Ponies i bokhyllan, liksom. Och lysa upp gråa november på något sätt. Åh, nu blir jag glad varje gång jag tittar i spegeln!

but I like to keep some things to myself

Förlåt lilla bloggen, jag har inte glömt bort dig. Jag har bara haft lite annat att tänka på den senaste tiden och dagarna ramlar ju förbi så himla fort. Flytten närmar sig och jag inreder inne i mitt huvud, jag har redan bestämt att jag ska ha en fotovägg fylld med foton på mina favoritmänniskor, en kattplansch och en prickig dörrmatta. Jag har varit på kalas och ska på dop imorgon, jag har sett min tv-debut och fnissat åt min talang för grimaser, jag har gråtit efter att ha läst Annika Marklunds blogginlägg om det allra värsta beskedet, jag har varit på en anställningsintervju som jag tänkte skriva mer om i ett annat inlägg, jag har börjat handla julklappar och längta efter december, jag har drömt drömmar som fått mig att vakna med dödsångesten rivandes i min bröstkorg. Hur har ni det? Jag hoppas att ni tar hand om er och varandra. Tack för att ni tittar in här, även när det ekar lite tomt. <3

Jag kommer alltid att tänka på hösten 2011 när jag hör den här låten:

it´s always darkest before the dawn

Ursäkta klyschan, men visst går tiden så himla fort? Redan ny vecka, redan november. Ibland hinner jag inte riktigt med. Men jag tycker om den här hösten, jag tycker redan om november. Som egentligen brukar vara min hatmånad, på grund av allt grått och kalt. Men ännu ligger löven kvar och färglägger dagarna. Och förra veckan kände jag något som jag inte känt på flera månader. På väg ner mot stan, med musik i öronen och plötsligt ett leende på läpparna. Jag kände mig stark, upprymd. Lugn, glad.

Fyra månader bakåt i tiden bokade jag in (men avbokade igen) ett läkarbesök när det var som värst, när det kändes som om jag var på väg in i en depression. När seperationsångesten och tvivlet rev i min bröstkorg, när jag inte kunde se klart. När jag fick höra att jag var modig och stark, men kände mig minst på hela jorden och sov med rakhyveln under kudden. Men nu. Nu börjar jag känna mig starkare. Jag börjar förstå att det faktiskt kommer att bli bättre, det är inte sådant som man bara säger. Det kommer att kännas lättare med varje steg, varje andetag. Ja, det kommer att bli bra. Till slut.

Men samtidigt. Den där oron och det dåliga samvetet. När han ringer en sen vardagskväll och vill träffas för att prata. När han säger att han inte vill prata om det över telefon och låter onykter, men säger att han inte har druckit när jag frågar honom. Då får jag dåligt samvete. För att jag börjar känna mig starkare. När han är kvar, känner sig vilsen, kanske övergiven. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här.

det är min tur nu, vinden har vänt

Äntligen lördag igen och jag försöker landa lite efter den här veckan. I måndags fick jag ett dödsbesked som skakade om mig litegrann. I torsdags fick jag ett glädjebesked som också skakade om mig litegrann; jag har fått en lägenhet med förstahandskontrakt!!! Det är den finaste lilla ettan man kan tänka sig och jag flyttar dit i december. Min allra första EGNA lägenhet, mitt fjärde boende i Malmö. Det känns som en nystart, på riktigt. Äntligen. Ett annat glädjebesked den här veckan; på onsdag publicerar Aftonbladet min debattartikel om Britney Spears (en nedbantad version av det här blogginlägget).

Just nu känner jag mig så himla tacksam. För att jag vågade. För att det blir bra, till slut. För att jag är omgiven av fina människor som stöttar och peppar. För att jag inte längre kan minnas när jag sist grät mig till sömns. För att jag känner mig upprymd inför 2012; det där året som ska bli mitt. Det skålar vi för. Trevlig helg!

och så en låt på det

när det dunkar i handlederna, bultar i huvudet

Vissa kvällar och nätter har jag svårt för att sova. När tankarna river och hjärtat slår så hårt att det känns som om det ska hoppa ur kroppen. När jag inte kan låta bli att tänka på döden. Och på hur snabbt allt kan försvinna. Det är då dödsångesten smyger sig på; dunkar i handlederna och bultar i huvudet. Det finns inget som skrämmer mig mer. Döden. Olyckor, sjukdomar. Det är så skrämmande att bli äldre, att samtidigt se sina föräldrar bli äldre. Att förlora människor man älskar, gå på begravningar, säga farväl, vara tvungen att gå vidare med sitt liv. Jag förstår liksom inte. Hur det är tänkt att man ska orka.

Det är under dessa kvällar och nätter som tänker jag på allt det där. Och på mormor, farmor, farfar, moster. Saknade. Ibland önskar jag nästan att jag trodde på ett liv efter döden, att allting händer av en anledning. För det verkar mycket lättare då, att förstå och acceptera. Men nej, jag kan verkligen inte se det så, hur gärna jag än vill. Men ibland tänker jag på farmor och det hon berättade en gång. Farfar dog några år före henne och kort efter hans död hade hon sett honom. Liggandes bredvid henne i sängen, så där på sidan tittandes på henne. Han hade försvunnit snabbt igen, men hon hade sett honom. Själv har jag drömt om farmor. Att hon tog hand om Anita, tog hennes hand och ledde henne till en trappa som ledde uppåt. Anita, min moster, som en kall dag i januari åt frukost framför radion, tog sin medicin, gick ut med hunden och gick sedan ner till sjön och lät det kalla vattnet omfamna henne. Hunden stod vid vattenkanten och skällde, frukosten var inte undanplockad och radion spelade fortfarande någon radiohit. När man hittade henne.

Och så tänker jag på den där pojkvännen som dumpade mig för elva år sedan och som råkade ut för en svår olycka, hur jag satt och väntade på att han skulle komma för att hämta sin gitarr. Men istället ringde hans vän och undrade om jag hade läst tidningen om den där olyckan och det var alltså därför han inte kom för att hämta sin gitarr. Och plötsligt var vi ett par igen och jag hälsade på honom på sjukhuset, fick mata honom med gurkbitar, inte prata om hon som varit hans nya flickvän i några veckor innan hon dog i olyckan. Och plötsligt var jag inlagd på samma sjukhus, men en annan avdelning, för att operera bort min ena äggstock på grund av en cysta och han svarade inte när jag ringde och han kom inte och hälsade på mig.

Jag tänker på hur hjärtat nästan hoppar över ett slag när ett okänt nummer ringer på min telefon. För att jag hinner tänka att det kanske har hänt honom något. Jag tänker på allt han sa i våras, under de där fredagskvällarna, efter en halv flaska whiskey. Hur det alltid kommer att jaga mig och den där oron. Hur jag vägrar att förlora en till. Jag tänker på människor som dör alldeles för tidigt och jag förstår inte meningen med att någon ska behöva förlora en dotter eller son, en mamma eller pappa, en flickvän eller pojkvän, en syster eller bror, en bästa vän.

Förlåt om det här blev ett virrigt blogginlägg. Ikväll är en sådan där kväll när tankarna känns lite för stora och spretiga och jag ville på något sätt bara dela med mig av dem. Jag tar kanske bort det igen. Eller så gör jag det inte.

ja men typ så här...

wherefore art thou Romeo?

Jag fick ett meddelande på en av de där dejtingsidorna: "Du kan ju för fan ta och lägga till mig på MSN: jontep99@live.com. Är jävligt trött på alla sura PK-fittor som inte svarar. Du ska bli min flickvän, fattat?! Och nej, du får ingen jävla bild, för mitt utseende spelar ingen roll. Du är tjejen. Har du tur kanske vi kan cama lite". Alltså... WTF?! Nej, det kommer ju aldrig att hända. Du är härmed blockerad, idiot.

Gaaah, var kan man hitta en normal, klok och ödmjuk kille? Som dessutom är jämställd, söt och intressant? Och som inte är rädd för att binda sig och är redo för barn? Någon som vet?

några spretiga tankar om Britney Spears och patriarkatet

Britney Spears är ute på turné igen och alla verkar ha en åsikt om henne. Jag var inte på konserten i Malmö i tisdags, men såg henne i Köpenhamn 2009. Det var en ganska opersonlig konsert och hon mimade inte alltid så bra, men man fick höra hitlåtarna. Nu känner jag att jag vill skriva något om alla recensioner som dyker upp efter en Britney Spears-konsert, för de gör mig så frustrerad. För två år sedan skrev Anders Nunstedt i Expressen "Jag satt så nära att jag kunde se groparna i låren genom Britneys nätstrumpor" och Jenny Seth skrev i Aftonbladet "Håret har växt ut och extrakilona är borta. Rent fysiskt är hon tillbaka i forna dagars toppform men andra grejer saknas". Efter konserten i Köpenhamn i måndags skrev en dansk journalist "Britney anno 2011 är varken sexikon eller popsångerska. Britney är som en mullig, lat robot." Det verkar svårt för recensenter att INTE nämna något om Britneys kropp (som förresten är SMOKING HOT!) eller vikt när de recenserar hennes konserter.

Men det har ju alltid varit fritt fram när det gäller Britney. Att förlöjliga, håna, se ner på. När Madonna gör lättklädda framträdanden hyllas hon för sin sexighet, när Lady Gaga klär sig i läder och diverse masker hyllas hon för sin kontroversiella stil. När Britney gör detsamma ställer sig alla kritiker upp och pekar, skrattar och hånar henne. Britney, den snart 30-åriga tvåbarnsmamman från amerikanska södern, hör helt enkelt inte hemma i de fina salongerna och hon blir gång på gång påmind om det i form av hånfulla recensioner och kommentarer.

Britney är omyndigförklarad av sin pappa. Han fattar viktiga beslut åt henne och säger åt henne vilka frågor hon får svara på i intervjuer. Britney har varit världskändis sedan hon var 17 år. I början av karriären framställdes hon som en sexig oskuld, som sparade sig själv till bröllopsnatten. När det kom fram att Britney haft sex med pojkvännen Justin Timberlake var det många som såg henne som en bluff. Sedan dess har Britney bland annat rakat av sitt hår, synts i youtube-klipp när maken Kevin Federline filmade henne när hon var onykter och attackerat paparazzi-fotografer med ett paraply.

Enligt patriarkatets normer ses Britney som en obekväm kvinna med okvinnliga egenskaper, hon blir därför omyndigförklarad och hånad. Enligt patriarkatets normer är man ingen riktig kvinna om man råkar visa att man inte har några trosor under klänningen när man kliver ur en bil. Och man måste definitivt vara psykiskt instabil om man frivilligt rakar av sig sitt långa hår eller riktar sin ilska utåt istället för inåt (mot sig själv).

Det är kanske inte så konstigt om man tycker att Britney ger ett ganska opersonligt intryck under sina konserter? Hon har blivit tilldelad en kvinnoroll och någonstans i bakgrunden finns det en regissör som vaktar hennes steg. Och för att Britney - och alla andra kvinnor också, för den delen - inte ska glömma bort att hon i första hand är KVINNA spelar hennes kropp huvudrollen i de flesta recensioner. Som kvinna måste man vara medveten om det rådande kvinnoidealet och om man inte passar in måste man bli påmind om det (så att man kan förändra sig). Vem har någonsin läst en recension av Robbie Williams eller Justin Timberlakes konserter där det står något om deras kroppar?

Mitt hjärta kommer alltid att klappa lite extra för Britney. För mig har hon en självklar plats där och jag älskar hennes senaste skiva. Ni har väl förresten inte missat dokumentären For the record? Kolla in annars!

på tal om det där med kärlek

Jag måste bara tipsa om filmen En dag. Jag såg den igår och har tänkt mycket på den idag. Jag har inte läst boken (min läslust har tyvärr försvunnit), men filmen var väldigt fin och jag fick bita mig hårt i läppen för att inte börja storlipa. Jag kommer inte på något vettigare att skriva om den, så se den helt enkelt, ok?

hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Jag har registrerat mig på några sådana där dejtingsidor, ni vet. Man skriver en profiltext, lägger upp några smickrande foton och inväntar Den Stora Kärleken. Jag orkar inte riktigt engagera mig, loggar mest in och ut igen. Jag har fått några mail, t ex från Crazyboy_74 som tycker att jag är "en skönhet som mina föräldrar skapat" och "skånes prinsessa". Alltså... Det är svårt, det där. Att vilja hitta någon annan, någon ny. Att det inte längre är han.

Och att se honom på håll på stan och undra var han är på väg, hur en vanlig lördag ser ut för honom nu. Att man har delat på nio år, men istället för att cykla hem till honom cyklar jag nu förbi Almbacksgatan där mitt namn kanske fortfarande sitter kvar bredvid hans på dörren och jag cyklar fortfortfort för det finns minnen som jagar mig. Och det känns svårt att behöva börja om från början. Igen. Att träffa någon ny, våga låta någon annan komma nära, hitta på nya skämt och jargonger tillsammans som ingen annan förstår sig på, våga vara naken och tjock under någon annans händer, störa sig på någon annans små irriterande ovanor. Hur gör man egentligen? Hur lär man sig att våga igen?

MVH Fröken_Livrädd_79

om egenvärde, tystnad och omstuvning

Jag har tänkt mycket på Fridas inlägg om omstuvning och vill skriva några rader om det, för jag känner igen mig själv så himla mycket i det. Det där om att inte riktigt se sitt egenvärde, att inte våga kräva sin plats, att alltid ta hänsyn, att ständigt be om ursäkt för saker man gör och saker man inte gör.

När jag kommer in i en ny grupp får jag alltid höra att jag är blyg och tystlåten. Särskilt det där med att vara tyst har alltid hängt över mig som en svart skugga. Hur mycket jag än anstränger mig får jag alltid höra det. Jag kan själv tycka att jag verkligen anstränger mig, men så kommer det någon som måste påpeka att jag är väldigt tystlåten av mig. Det är tydligen väldigt provocerande med människor som INTE pratar högt och mycket om träning, sin kille eller någon bantningskur. Det här med att det nästan anses fult att vara blyg och tystlåten och att man hela tiden måste TA FÖR SIG och BJUDA PÅ SIG SJÄLV gör mig ledsen.

För egentligen vill jag ju. Vara en sådan där social tjej som skrattar högt och TAR PLATS. I alla fall. Så vet jag att det är något som jag måste arbeta mer på; att se mitt egenvärde, att inte be om ursäkt för mig själv hela tiden, att inte vara konflikträdd. Det är så himla lätt att förminska sig själv (och så himla svårt att sluta upp med det när man har gjort det i typ tjugo år). "Inte ska väl jag... när någon annan säkert är mycket bättre, duktigare eller snyggare än mig", osv. Gaaah, det är verkligen dags för mig att stuva om, precis som Frida. Jag ska:

1. Sluta be om ursäkt för mig själv, t ex för maten när jag bjuder på middag.
2. Säga tack när jag får en komplimang, inte vifta bort den ("äsch, den här gamla trasan?").
3. Berätta något på fikan på jobbet när alla är där, UTAN att tänka så mycket i förväg på om det verkligen är något av intresse eller om någon kommer att tycka att det är konstigt.
4. Ta tag i min bokidé och sedan skicka in manuset till flera förlag.

Dessutom har jag gjort en sida för nippertippa på Facebook, det är också en del av min omstuvning. Jag var livrädd för att ingen skulle trycka på gilla-knappen, men som tur är har jag världens bästa bloggläsare. <3

mina vänner

Jag hittade en lista hos Alexandra och Frida.

Namn: Jessica.
Smeknamn: Jessie, JJ.

Ålder: 32.
Bor: I den blåsiga gangsterstaden Malmö.
Sjärntecken: Lejon.
Äter helst: Skaldjur, mammas smörgåstårta.

Favoritfärg: Rosa, turkos, röd.

Bästis: Jag ser Emelie som min BFF, för att hon alltid stöttar och hejar på mig. För att vi har samma sjuka humor, för att hon märker när jag inte mår bra utan att jag behöver säga något och för att hon är så klok och omtänksam.

Bästa ämne i skolan: Svenska, engelska.
Bästa film: Eternal sunshine of the spotless mind, Trust, The Wedding Singer, Breakfast Club.

Film jag aldrig vill se igen: Insidious var skrattretande dålig.
Fritidsintressen: Shoppa, hänga med vänner och familj, fika, skriva, läsa, film.

Vill jag bli: Kurator, stylist eller skribent.

Drömresmål: Mexiko, Japan, San Fransisco.
Detta visste ni inte om mig: En del av er vet nog redan det, men jag kom inte på något annat roligt, så jag passar på att avslöja även här att jag har varit med i ett avsnitt av Vem vet mest?. Det spelades in under valborgshelgen och kommer att sändas någon gång i november, iiiih! Jag är sjukligt nervös inför att titta på det, men det var himla roligt att vara med.

Är jag hemligt kär i: Ryan Gosling (fast det är kanske inte så hemligt, ha ha!).
Blir jag lycklig av: Mina vänner, min familj, min katt och vackra klänningar.

jag hittade en bild på någons tumblr

*sparar och plockar fram när jag behöver bli påmind*

det går över, det går över, det går aldrig över

Dagarna, veckorna går fort nu. Hösten har kommit på riktigt, det är bara tre månader kvar till jul. Jag är trött, nästan hela tiden, mörkret kommer mycket tidigare nu. Jag tycker om den krispiga luften, men fasar inför vintern. Det är mycket jag skulle vilja skriva om, men det krampar lite och orden vill inte komma ut. Ibland tar det flera veckor innan jag orkar svara på ett mail. Det här inlägget har tagit en hel dag att skriva.

Det känns nästan som om mitt liv står på paus just nu, medan människor i min omgivning skaffar barn, går på husvisningar eller får roliga jobberbjudanden. Och jag vill skriva något om hur det är. Att längta efter något som känns så himla långt borta, att vänta på att det ska vända, någon gång måste det. Men också att känna oro för hur han har det, i den där stora lägenheten, ensam (och att inte längre veta hur mycket whiskey han egentligen dricker). Jag vill att han ska ha det bra, jag vill inte tappa kontakten med honom. För han har varit min bästa vän i nio år, han fick mig att sluta skära mig själv, han försörjde mig när jag var arbetslös, han känner mig bättre än någon annan. Kärleken bleknade och den här våren var fylld av ångest och tvivel, men vi har delat nio år och även fina stunder tillsammans.

Och jag vill skriva något om hur konstigt det är; livet. Hur det utan förvarning kan byta riktning och inte alls bli som man först trodde. Och om dessa höstkvällar, när jag tänder ljus i fönsterkarmen och lyssnar på Kent för första gången på länge. Hur jag skruvar upp ljudet när det hugger till i bröstkorgen, går sedan och lägger mig i en säng som inte är min och hur jag klappar min mage innan jag somnar och undrar om jag någonsin kommer att få känna små sparkar där inifrån.

Livet, alltså. *dör*

?

Alltså, jag har försökt ändra på bloggens utseende och fixa någon slags header, men det går ju inte alls bra. Några små förändringar har det blivit, men jag vill egentligen ha något helt nytt, i stil med t ex Din morsa eller Johannas fina. Har ni några tips på hur bloggen skulle kunna se ut?  Och hur man i så fall fixar det..? Jag tar tacksamt emot! Under tiden börjar jag fila på ett nytt blogginlägg...

MVH trött_och_ickekreativ_79

crazy stupid love

Ok, jag bara måste se den här filmen. FÖR MAN FÅR SE RYAN GOSLING HALVNAKEN!!1 Gu, vilken kändiscrush jag har på honom. Och gu, vad sorgligt att jag sitter ensam hemma en fredagkväll och kollar Ryan Gosling-klipp på youtube och tänker barnförbjudna tankar och skriver ett sånt här inlägg. *dör*

MVH kärlekskrank_och_hångelsugen_79

*pausmusik*

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig,
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig,
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig,
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå att man inte gör så här mot mig

love is all around me

Jag hittade den här gamla gif:en när jag gick igenom mina foton på datorn och slänger upp den igen, eftersom ni förtjänar en slängkyss. Som tack för att ni läser, uppmuntrar och peppar. Jag blir så himla glad för varenda kommentar och mail! Det har förresten tillkommit en del nya läsare och jag är väldigt nyfiken på vilka som läser, så ni får gärna lämna en kommentar om vilka ni är. Hur gamla är ni? Var bor ni? Vad gör ni om dagarna? Vilken är er favoritdoft? Vad ska ni göra i helgen? Och vad vill ni se mer av i bloggen? Ja, berätta vad ni vill, helt enkelt! <3

Jag vill ge en extra slängkyss och en massa kramar till er som skriver till mig för att ni känner igen er i min situation. Era berättelser berör mig och jag hejar på er. Några ord på vägen: Att inte göra något är också ett beslut. Det kan kännas som ett stort och läskigt beslut när man beslutar sig för att lämna ett förhållande där man är allt annat än lycklig, men kom ihåg att stanna kvar är också ett beslut. Ett förhållande ska göra dig stark och lycklig. Det är till exempel inte meningen att du ska ha magont inför varje fest ni går på, av rädsla för vad han kommer att säga när han har fått för mycket att dricka. Ja, det är skitläskigt att bli ensam, att inte veta vad omgivningen kommer att säga, att behöva leta efter ett eget boende, att inte veta om man kommer att ångra sig längre fram. Och det gör ont och man får seperationsångest, men det kommer ju att gå över. Skit i att tänka på allt det där praktiska, det löser sig alltid på något sätt. Tänk på dig själv och vad du behöver för att bli lycklig. Kommer du att vara lycklig om ett år eller fem år om du stannar kvar i förhållandet? Om svaret inte är ja, så gör du dig själv en otjänst genom att stanna kvar. Livet är alldeles för kort för att leva i ett förhållande där du tvivlar på dig själv. Du förtjänar att få känna dig stark och lycklig.

these scars of mine make wounded rhymes

Det där som pirrade och kändes som fjärilar i min bröstkorg i fredags har försvunnit. Jag har varit sjuk i några dagar nu och har därför inte lämnat lägenheten. Jag har försökt mota bort tankarna genom att sova, titta på Buffy, spela betapet och läsa tidningar, men tankarna finns där hela tiden. Precis som den molande värken i min bröstkorg, den där sorgen. Jag antar att jag inte kan göra så mycket mer än att vänta ut det, försöka sörja klart.

För det känns som en sorg för mig, allt det där som jag gråter över när jag är i min ensamhet. Att jag pratar högt med min katt för att känna mig mindre ensam, att jag äter godis och kakor fastän jag vantrivs i min kropp och känner hur kläderna börjat strama åt, att jag tittar på amerikanska romcoms och dagdrömmer om romantiskt frieri, bröllop på stranden och evig kärlek (kommer någon någonsin vilja fria till mig, till och med gifta sig med mig?), att jag känner mig avundsjuk på fina gravidmagar och längtar så himla mycket efter en liten krabat som kallar mig för mamma och som vill mysa med mig i soffan när det är dags för fredagsmys och som klappar min kind med små, knubbiga fingrar som jag kommer att tycka är världens finaste små, knubbiga fingrar.

Det känns himla sorgligt just nu, men det kommer att gå över. Det kommer att bli bättre, jag kommer att bli gladare, det är inte försent för mig att få allt det där jag önskar mig. Jag vet ju egentligen det, men just nu dunkar sorgen i min bröstkorg och jag behöver tycka lite synd om mig själv ett tag.

Det går kanske någon bra romcom på TV nu?

att prata med en fyraåring, del två

Tyra, 4 år: Är McDonalds stängt nu?
Jag: Ja, det är det nog.
Tyra, 4 år: Varför bor ni inte ihop längre?
Jag: För att vi inte är kära i varandra längre.
Tyra, 4 år: Är ni kompisar?
Jag: Ja, det är vi.
Tyra, 4 år: Vem är P kär i?
Jag: Jag tror inte att han är kär i någon.
Tyra, 4 år: Vem är du kär i?
Jag: Ingen.
Tyra, 4 år: Men det måste man ju, man måste vara kär.
Jag: Nej, man behöver inte vara kär i någon.
Tyra, 4 år: Jag är kär i Eric.

Åh, älskade lilla unge! Jag är så glad över att just jag blev moster till världens finaste och klokaste syskonbarn. Ibland känns det som om kärleken är så stor och stark att den inte får plats i bröstkorgen och då vill jag bara krama om och viska att jag vill ge dem hela världen.

om skavsår och fjärilar

Det ligger hela tiden som ett skavsår under bröstkorgen, tätt intill hjärtat. Ibland rivs det där såret upp och då känns det som om luften går ur mig, som om någon sparkar mig i magen och jag kan inte andas och tårarna kommer utan förvarning. Jag vet att det kommer att vara så ett tag till, men det där såret kommer att bli mindre och mindre med tiden och en dag kommer det att vara läkt. Det kommer att bildas ett ärr, men jag kommer till slut att tycka om det där ärret, för jag kommer att tänka på allt det fina som kom av det. Jag försöker trösta mig med den tanken.

Och det har faktiskt börjat flyga fjärilar i bröstkorgen, hoppfulla förväntningar har börjat bygga bo. Jag har fått en liten, liten glimt över hur fint det kan bli längre fram. Jag hoppas i alla fall. Och jag har fått ett nytt jobb (mer om det en annan gång), så det är en sak mindre att oroa sig över och nu kan kanske alla bitar äntligen börja falla på rätt plats. Åh, vad jag hoppas.

att prata med en fyraåring

Tyra, 4 år: Var är Betty?
Jag: Hon är hemma i min lägenhet.
Tyra, 4 år: Var är P?
Jag: Han är hemma i sin lägenhet.
Tyra, 4 år: Varför?
Jag: Vi bor i varsin lägenhet nu.
Tyra, 4 år: Varför?
Jag: Vi är inte kära i varandra längre, så vi har bestämt oss för att bo i varsin lägenhet.
Tyra, 4 år: Vem är du kär i?
Jag: Ingen, för tillfället.
Tyra, 4 år: Jag är kär i Eric.
Jag: Saade?
Tyra, 4 år: Ja. Han vet att alla flickor är kära i honom.
Jag: Och han tycker säkert jättemycket om er också.

Sedan började vi prata om något annat och jag tänkte att det är så himla häftigt att få prata med en fyraåring som bär på spännande tankar och funderingar.

detaljer från en annan gata, i en annan del av stan