Jag har nu läst det här inlägget av Emelie Thorén flera gånger i rad. Det är någonting med orden som går rakt in, borrar sig in, och sätter sig där. Under huden. Som ett minne av allt det där som jag har känt, känner. Den där smärtan, allt som gör ont. Att dansa, fastän. Hjärtat brister och blöder. Att tänka att det blir bättre. Någon gång, längre fram. För det är vad alla säger. Och man vill ju hoppas. Men aj, vad det gör ont. När man befinner sig mitt i det. Och åh, vad fint Emelie skriver. Jag försöker tänka likadant: "jag är okej, jag är frisk och ibland är jag snygg och rolig till och med, det fixar sej".
Uppdatering: Men så har hon tagit bort inlägget nu..? Oh no! Men jag hoppas att ni hann läsa det, för det var som sagt väldigt fint.
Uppdatering: Men så har hon tagit bort inlägget nu..? Oh no! Men jag hoppas att ni hann läsa det, för det var som sagt väldigt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar