tisdag 14 februari 2012

om hjärtan och hjärtslag

Så kommer det en tisdag då det är alla hjärtans dag och tröttheten ligger fortfarande som en blöt filt runt kroppen och man undrar hur ens hjärta ser ut där innanför revbenen, om det är alldeles kantstött och trasigt. Eller om det är på väg att läka ihop. Så får man ett mejl från någon som önskar en bra alla hjärtans dag och så har munnen plötsligt formats till ett leende, något har mjuknat upp. Och så äter man chokladhjärtan och tittar på Pushing Daisies och önskar att man hade någon som Ned som tittar på en med DEN DÄR blicken. Så svarar man på det där efterlängtade mejlet och tänker att allt kanske bara ligger några hjärtslag iväg.

that stranger in the mirror

Så kommer det en måndag då man inte kan ta sig upp ur sängen, kroppen lyder inte. Som om man vore en urvriden disktrasa, man får inte ens någon ordning på tankarna. Så man sover vidare och sover och sover, men tröttheten ligger kvar som en blöt filt runt kroppen och att koka en kopp kaffe känns lika tungt och svårt som att bestiga Mount Everest. Så blir man rädd när man möter den egna blicken i badrumsspegeln, så långt borta men ändå här. Så undrar man om det är så här utmattning känns eller om det bara är lathet eller feber och så tänker man att man inte orkar gå på ännu en anställningsintervju för man får ju aldrig ett ja och så inser man att inte har en enda strima självförtroende kvar för det har någon annan tagit ifrån en. Och så somnar man om igen.

söndag 12 februari 2012

learning to love yourself, it is the greatest love of all

Åh, Whitney! :((( Hennes röst, hennes låtar har ju på något sätt alltid varit där, sedan mina tonårsår tidigt 90-tal. Min storasyster hade ett Whitney-kassettband som jag lånade för att dansa och mima till min favoritlåt och för att sitta vid mitt skrivbord och skriva dikter om kärlek till mäktiga ballader. Sedan kom Bodyguard och jag har slutat räkna hur många gånger jag har sett den eller hur många gånger min storasyster lyssnade på I have nothing då hon satt gråtandes inne i sitt tonårsrum för att hon fått sitt hjärta krossat av en tonårspojke. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på min mormor, som viskade "bli aldrig kär, då blir det så här" i mitt öra när min storasyster hade gråtit en hel helg och hur jag nickade tillbaka. När jag sedan blev lite äldre och också fick mitt hjärta krossat av en tonårspojke gjorde jag som min storasyster; jag stängde in mig i mitt tonårsrum och sökte tröst hos Whitney.

Sådant jag tänker på en söndag som den här.

PS. Läs Anna Hellstens fina text om Whitney! Läs också Kristofer Anderssons tänkvärda text.

fredag 10 februari 2012

just keep following the heartlines on your hand

Så får man ett mejl från en fd kollega som skriver att hon väntar barn och hon är trött och mår illa och hennes man är överlycklig för han har längtat efter ett barn så länge och hon är självklart också lycklig. Så står man i kön på Ica och känner hur kroppen börjar skaka, hur det hugger till någonstans innanför revbenen och man kämpar med sorgen. Så minns man inte hur man tog sig ur den där kön på Ica eller hur man tog sig hem och plötsligt står man med ytterkläderna i hallen och släpper fram sorgen. Så gråter man för att man glömde köpa smör, för att man tänker på lunchrasterna då det pratades om längtan och då det gissades vem som skulle bli först, för att avundsjukan river som klor i bröstkorgen.

Så finns det bara sorgen, inga planer eller lösningar, för man vet inte var man ska börja. Man vet att sorgen hela tiden finns där, ibland känns den bara lite mindre, men man vet inte vad man ska göra med den eller hur länge den kommer att bo i kroppen. 

Så fortsätter dagarna att komma och gå och sorgen känns mindre och mindre när man får hårda kramar av en fyraåring som vill visa hur hårt hon kan krama eller när man borrar ner näsan i en mjuk bebisnacke. Så tänker man på ljuset som brukar komma tillbaka, hur mörkt det än tycks vara när man står där i hallen och släpper fram sorgen.

istället för rosa eller grönt hår

















 


Den här brunetten önskar er en trevlig fredag!

onsdag 8 februari 2012

every single time it all shifts one way or the other

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och jag försöker skriva poesi
men det finns inte längre några ord kvar
för dig och mig

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och jag ritar tabeller, räknar timmar och tårar
för att förstå när jag tappade bort mig själv,
vilken veckodag och vilket år
och alla dessa meningar som ligger sparade
i min knutna näve, som en påminnelse
eller i väntan på något annat

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och det där som brukade ha en mening
har gått förlorat i whiskeyindränkta andetag,
spruckna förhoppningar och kantiga ord
och jag börjar leta efter en annan mening

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och en regnig måndag eller onsdag
sitter du i soffan och gråter och
om vi bara tagit den där pausen
hade det inte behövt bli så här

men det har nu blivit så här;
jag packar ner mina böcker och minnen,
river mina armar på allt det vassa
och vänder bort blicken varje gång
jag cyklar förbi Almbacksgatan

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och sedan slutet

men det tar aldrig slut

 

fredag 3 februari 2012

det är en känsla som jag haft sen jag var barn

Och så är det fredag igen. Och en ny månad, äntligen. Kylan har kommit nu, jag fryser och är trött, det är kallt inombords också. Men solstrålarna skymtar bakom molnen och påminner om våren som är på väg, då blir det lite lättare att andas. Jag försöker tänka på körsbärsträd, glasstrutar, jeansjackor och fågelkvitter. För att orka den här månaden också.

Jag köper en blå klänning, jag försöker få någon att förstå varför just jag bör anställas, jag fikar med nya, fina människor och hoppas att min osäkerhet inte lyser genom, jag lyssnar på Markus Krunegård, jag spikar upp tavlor på min vägg, jag hänger upp ljusslingor för att hålla mörkret borta, jag läser ett fint mail från hans bror ("du är, utan hyperboler eller överdrift, en av de mest integritetsfulla, empatiska och välvilliga människorna jag någonsin träffat"), jag drömmer mardrömmar och vaknar med ångesten rivandes i min bröstkorg, jag tittar på Pushing Daisies och borrar ner mitt ansikte i kattens mjuka mage för att torka alla tårar som kommer utan förvarning.


Februari, jag ber dig vara varsam.
Våren, jag ber dig komma skyndsamt.