Åh, Whitney! :((( Hennes röst, hennes låtar har ju på något sätt alltid varit där, sedan mina tonårsår tidigt 90-tal. Min storasyster hade ett Whitney-kassettband som jag lånade för att dansa och mima till min favoritlåt och för att sitta vid mitt skrivbord och skriva dikter om kärlek till mäktiga ballader. Sedan kom Bodyguard och jag har slutat räkna hur många gånger jag har sett den eller hur många gånger min storasyster lyssnade på I have nothing då hon satt gråtandes inne i sitt tonårsrum för att hon fått sitt hjärta krossat av en tonårspojke. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på min mormor, som viskade "bli aldrig kär, då blir det så här" i mitt öra när min storasyster hade gråtit en hel helg och hur jag nickade tillbaka. När jag sedan blev lite äldre och också fick mitt hjärta krossat av en tonårspojke gjorde jag som min storasyster; jag stängde in mig i mitt tonårsrum och sökte tröst hos Whitney.
Sådant jag tänker på en söndag som den här.
PS. Läs Anna Hellstens fina text om Whitney! Läs också Kristofer Anderssons tänkvärda text.
Sådant jag tänker på en söndag som den här.
PS. Läs Anna Hellstens fina text om Whitney! Läs också Kristofer Anderssons tänkvärda text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar