Så får man ett mejl från en fd kollega som skriver att hon väntar barn och hon är trött och mår illa och hennes man är överlycklig för han har längtat efter ett barn så länge och hon är självklart också lycklig. Så står man i kön på Ica och känner hur kroppen börjar skaka, hur det hugger till någonstans innanför revbenen och man kämpar med sorgen. Så minns man inte hur man tog sig ur den där kön på Ica eller hur man tog sig hem och plötsligt står man med ytterkläderna i hallen och släpper fram sorgen. Så gråter man för att man glömde köpa smör, för att man tänker på lunchrasterna då det pratades om längtan och då det gissades vem som skulle bli först, för att avundsjukan river som klor i bröstkorgen.
Så finns det bara sorgen, inga planer eller lösningar, för man vet inte var man ska börja. Man vet att sorgen hela tiden finns där, ibland känns den bara lite mindre, men man vet inte vad man ska göra med den eller hur länge den kommer att bo i kroppen.
Så fortsätter dagarna att komma och gå och sorgen känns mindre och mindre när man får hårda kramar av en fyraåring som vill visa hur hårt hon kan krama eller när man borrar ner näsan i en mjuk bebisnacke. Så tänker man på ljuset som brukar komma tillbaka, hur mörkt det än tycks vara när man står där i hallen och släpper fram sorgen.
