you deserve so much better in your life

För första gången, på typ hundra år, kommer jag inte att påbörja en ny termin i skolan. Det känns så himla konstigt och en aning melankoliskt. Jag har i alla dessa år identifierat mig själv som student och tyckt om att gå i skolan, även om jag känt mig skoltrött vissa perioder. Jag har trots allt tyckt om vardagsrutinen (till och med att åka tåg till skolan), att veta vad som kommer att hända, att få läsa en massa intressanta böcker och köpa fina skrivblock och färgglada pennor. Nu känns allt så himla läskigt och vuxet, jag vet inte vad som kommer att hända och det känns konstigt att jag inte kommer att träffa klasskompisarna igen efter sommaren. Skolan har alltid varit en slags trygghet för mig, men nu får jag visst identifiera mig själv som socionom istället. Och jag kan ju till och med köpa fina skrivblock och färgglada pennor fastän jag har slutat plugga.

Idag har jag läst i några av mina gamla dagböcker, det slog mig att vissa saker har blivit lättare och att jag mår bättre idag än vad jag gjorde för några år sedan. Men det slog mig också hur ensam jag har känt mig under flera års tid, att det där med vänskap alltid har varit svårt och att jag har dragit mig undan på grund av rädsla, bekvämlighet eller tvivel. Men det verkar faktiskt som om något har förändrats, det känns lite lättare nu och det är jag glad för.

med hela huvudet tapetserat av knäppa frågor

Hur kan jag bli så här nedrans trött av att göra ingenting? Hur ska jag kunna få jobberfarenhet om jag aldrig får ett jobb? Varför ska det vara så knepigt att få tag på ett exemplar av boken Människohamn på Malmös stadsbibliotek? När ska jag inse att jag måste sluta äta godis och kakor? Finns det någon vänlig själ som skulle vilja köpa den här söta broschen från Topshop till mig? Var kan jag hitta ett par snygga, svarta stövlar att ha i höst? Ska jag färga håret i en mörkare nyans eller kommer jag att se spöklik ut då? Hur kommer det sig att så många modebloggare lägger upp recept på sina bloggar när de uppenbarligen inte äter någonting för att förbli smala och ha råd med alla märkeskläder? Varför bråkar vuxna människor mitt i natten, vilket resulterar i att andra människor vaknar? Varför känns allt så nedrans meningslöst ibland?

jag kastar sten mot solen för jag hatar den

Usch, det här känns som en jobbig måndag. Jag deppar nämligen över det faktum att jag har blivit ett år äldre och att jag inte tycks få något jobb någon gång. Dessutom känner jag mig tjock, ful, blek, trött, fattig och tråkig. När ska det egentligen vända? Jag är så less på det här och vet inte riktigt hur eller var jag ska börja för att få till en förändring. Kommer det verkligen att ordna sig någon gång? I really hope so. Många gånger undrar jag hur P står ut med mig och ibland tänker jag att jag egentligen inte förtjänar honom, eftersom han är så snäll, godhjärtad, rolig och smart. Och även om jag vet att han tycker om att köpa saker till mig, så kan jag inte låta bli att känna hur det dåliga samvetet kryper fram ibland, jag har ju inte råd att köpa lika fina saker till honom. Han bjöd mig till exempel på Kroatien-resan och köpte dessutom en superfin tavla till mig där, han står också för köpet av lägenheten (till dess att jag får ett jobb, då kommer jag också att stå som ägare) och igår kom han hem från en jobbresa i Lissabon med en födelsedagspresent till mig. Jag tappade faktiskt hakan när jag såg att det var en Marc by Marc Jacobs-väska och det var kärlek vid första ögonkastet och jag känner mig fortfarande mållös. <3

the most radical thing to do

Frågan är om man kan gå och lägga sig nu eller om det är lite sorgligt och extremt tantigt? Äsch, jag antar att man får göra precis vad man vill på sin födelsedag.

what have we done to our lives?

Imorgon spelar Broder Daniel sin allra sista spelning och det känns tråkigt att jag inte kan vara där och se dem. Jag blir ofantligt vemodig när jag tänker på bandet som spelade en stor roll under min tonårstid och jag kan inte läsa det här utan att känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Det finns så många minnen som är förknippade med Broder Daniel. Åh, tack och lov för att man slipper uppleva sin tonårstid mer än en gång, tack och lov för att jag åtminstone hade musiken att lyssna på då. Det kanske låter fånigt och jag kan inte riktigt förklara det, men man ska definitivt inte underskatta musikens betydelse om man säger så. Och det är så sorgligt att Broder Daniels gitarrist Anders valde att avsluta sitt liv, det händer att jag tänker på det ibland och jag undrar hur sångerskan Paola har det nu. Anders och Paola var ju ett par och de var så himla söta ihop, jag kommer ihåg när de var med i ett nummer av ELLE och hon sade att hon knappt vågade låta Anders gå ut i sin skinnjacka, för han var så snygg i den. Och jag blir ledsen av att tänka på att det finns så många unga människor som mår dåligt och jag vill verkligen börja jobba nu så att jag på något sätt kan hjälpa till, om jag nu kan det. Många tankar som snurrar runt i mitt huvud i kväll...

and the days keep rollin’ along

Alltså, jag börjar nästan tro att det är något magiskt med min födelsedag. Något som gör att det händer fantastiska saker just den veckan jag fyller år. Förra året flyttade ju Betty in i vårt hem, som av en slump, på min födelsedag. Vi hade inte tänkt skaffa någon katt, men mitt hjärta smälte när jag såg att hon bodde i en pappkartong under en buske och jag stod inte ut med tanken på att hon skulle avlivas. Och nu kan jag inte tänka mig ett liv utan katt. Vad har hänt i år, då? Jo, igår skrev vi minsann på kontraktet till vår nya bostadsrätt! Det känns helt fantastiskt, vi har haft sådan tur att jag måste nypa mig själv i armen ibland. Det fanns flera intresserade köpare, men säljaren nöjde sig med vårt bud som låg på utropspriset. Läget är perfekt, köket och badrummet är nyrenoverat och äntligen får vi en stor balkong. Ni anar inte hur lycklig jag är, det ska bli så himla roligt att flytta och jag kan inte tänka mig en bättre födelsedagspresent! Önskar att jag kunde visa några bilder på lägenheten, men de har visst tagit bort den från Hemnet nu när vi har köpt den. Oh well, det får bli när vi har flyttat in istället. Förresten, sovrummet är målat i mörklila och jag kan inte bestämma mig för om det är snyggt eller inte. Big no, no eller fint? Kanske kan fixa en fondvägg? Åh, jag längtar efter att få börja pyssla och inreda! Life is sweet.

there are too many candles in your cake

På söndag fyller jag tjugonio år och jag förstår inte riktigt hur tiden kan ha gått så fort och det känns faktiskt nästan lite overkligt att jag fyller trettio år nästa sommar. Det var ju inte alls länge sedan som jag bodde på Vetevägen och var en glad tolvåring med sneda tänder och skrubbsår på knäna. Jag minns tiden när jag samlade på luktsuddigummin, lyssnade på Lili och Sussie, tittade på Dallas och hade en bästis som hette Tove med värme i mitt hjärta. Samtidigt som jag tycker om att fylla år och bli äldre, så känns det lite jobbigt. Måsten och krav skaver mot min kropp och ibland känner jag mig så himla missnöjd med allting och hjärtat fladdrar som en fågel i bur och jag önskar att det inte var så förbaskat svårt att finna svaren på livets alla gåtor. Men saker och ting ordnar sig väl oftast på något sätt, det är åtminstone så jag försöker tänka.

Och på söndag kommer jag att bli väckt av min kära familj i mitt gamla rum på Vetevägen, det blir gratulationssång och paketutdelning vid sängkanten (precis som när jag var liten och låg och väntade på att få höra mamma, pappa och syster yster komma sjungandes och så låtsades jag förstås sova när de kom in i rummet). Dessutom har mamma lovat att bjuda på kräftor och tårta, det kommer att bli fint som snus! Jag tror jag skjuter upp min ålderskris till nästa år.

och jag kan bara inte sluta skratta

Jag har äntligen slutat läsa de där stora modebloggarna som alltid tycks irritera och provocera mig och det känns skönt. Nu läser jag bara några få utvalda modebloggar som istället inspirerar och peppar mig, men ibland händer det ju att man råkar trilla in hos de där stora modebloggarna ändå. Igår läste jag Linn Gustavssons blogg och kunde inte låta bli att bli full i skratt. Särskilt när jag läste hennes inlägg om Diane Kruger. Det är nog meningen "Randigt, kjol och sittande i ett fönster, behövs inte så mycket mer än så" som gör att skrattet bubblar inombords. Alltså, ärligt talat? Och så har en tjej kommenterat inlägget med meningen "Jag har alltid drömt om att ha fönster jag kan sitta i, det ser så mysigt ut!". Men hallå, JAG DÖR! Det där, mina vänner, är humor på hög nivå.

dagens lilla boktips

Jag måste tipsa om en fantastisk bok som jag sträckläste under några dagar på stranden i Dubrovnik; S som i syster av Nina Wähä. Jag föll pladask för språket som greppade tag i mig med stor kraft och efter att ha läst ut boken ville jag bara läsa mer, mer, mer. Jag är en sucker för nostalgi och barndomsskildringar och Nina Wähä skildrar systrarna Isabel och Paolas barndom med sådan stil att jag blir hänförd, imponerad och inspirerad. Jag vill inte avslöja mer än så, men kan garantera att det är värt att spendera några guldmynt på S som i syster i pocketform. Jag rekommenderar förresten även thrillern Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg. Den är otäck, spännande och ruggig, men utan att bli så där klyschig och fånig som en del deckare tenderar att bli. Läs, läs, läs!

Update: Måste ju även tipsa om att fantastiska Annika Norlin är sommarvärd i P1 imorgon, klockan 13.00. Don´t miss it, det blir säkert fint som snus!

the best things in life are free

Åh, jag blir så himla glad av ljuspunkter i mörkret och av fina och snälla människor som värmer mitt hjärta. Idag har jag köpt en prickig klänning (fastän jag borde låta bli att shoppa, men det struntar jag i) och ikväll är det bio och middag med vänner som gäller; that´s life! Och så blev jag innerligt glad och varm inombords av en kommentar som fina Fatima skrev till mig igår: "Äntligen är du hemma. Jag har väntat på dina blogginlägg. Och jag känner så igen mig i måstena och bordena som kväver och skaver. Då du drömmer om Kroatien längtar jag tillbaka till livet på tågluff. Men vi kommer ta oss levande igenom även denna höst. Jag lovar!" Du gjorde verkligen min dag, Fatima! Tack, söta du. Och ja, vi klarar oss, det vet jag. Vi är trots allt starkare än vad vi tror.