man måste genom skam, man måste genom drömmar

Det är när jag tappar räkningen över hur många nätter i rad jag somnar gråtandes eller när jag inte längre kan gå upp ur sängen, klä mig, äta frukost utan att bli yr av hjärtklappning och sömnbrist eller när jag gråter ner i kaffekoppen och skakar av dåligt samvete över att jag åter igen inte kan gå utanför dörren, ta mig till jobbet. Som jag börjar tänka det kan inte vara meningen att man ska må så här. Och så kommer det en torsdag då jag sitter mitt emot en läkare med vänliga ögon och pratar om ett års ångest som samlats i min bröstkorg och om jobbet som tycks kväva mig och om livet som inte blivit som det var tänkt. I samtal nära gråt står det i läkarintyget och jag som alltid behållit gråten för mig själv, aldrig visat min sorg, försöker förklara för mamma när hon frågar varför har du inte sagt något? att jag inte visste hur. Att jag trodde att jag kunde vänta ut det, för alla har hela tiden sagt säger att det kommer att bli bättre.

Men jag väntar fortfarande. Och så tänker jag på min mormor och min moster, hur jag saknar dem och hur jag skulle vilja fråga dem om de också kände sig vilsna när ångesten rev i deras bröstkorgar. Det finns så mycket som aldrig fick bli sagt. Och så läser jag ur Sylvia Plaths dagböcker och känner trots allt ett slags lugn; jag har insett. Att jag behöver hjälp med att reda ut allt det där trassliga i min bröstkorg. Att jag samtidigt vill fortsätta vänta på att det ska bli bättre, jag vill inte ge upp.