Och så går det neråt igen. Man somnar med den där känslan tryckandes under revbenen, nära hjärtat, man vaknar med den nästa morgon igen och igen. Så blir det söndag och man känner sig trött och ensam och man kliver inte utanför dörren på hela dagen. Man börjar tänka för mycket på det där svåra och svarta och så ligger man och gråter mot kattens päls som blir blöt. Man tänker att det hela tiden kommer tillbaka till; det är ju inte så här jag vill ha det. Sedan försöker man skriva något om det, men det känns som om man bara upprepar sig hela tiden så man bestämmer sig för att sova istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar