that emotion runs as deep as flesh

Kära blogg, jag har inte glömt bort dig, orden har bara gått lite vilse. Men nej, du kommer inte att dö. Jag har bara varit lite upptagen den senaste veckan med att twittra, fixa en jobbintervju till ett spännande sommarjobb, fika med de finaste vännerna som finns, läsa i Lunar Park, få glädjefnatt över att Britney Spears spelar i Köpenhamn i juli, fundera på att börja banta, titta på The City, shoppa en fin röd- och vitprickig klänning och skriva jobbansökningar.

Dessutom har jag tänkt en hel del på hur svårt det är att känna sig nöjd. Med sig själv, menar jag. Jag tänker alldeles för mycket på hur missnöjd jag är med min kropp och förlåt om jag ältar det mycket, men det är svårt att koppla ifrån och jag dagdrömmer faktiskt konstant om en platt mage. Blir man någonsin nöjd? Jag har ju aldrig varit särskilt nöjd, hur jag än har sett ut. Det är som om det är inprogammerat i skallen att man inte får nöja sig. Förra veckan fick jag senaste numret av Plaza Kvinna med posten (en julklapp från mamma, ursäktar jag mig med) där Frida Boisen lyriskt berättade att hon lyckats gå från storlek 40 till 36 tack vare GI och det dåliga samvetet kickade igång direkt. Nej, man får visst inte vara en storlek 40/42 eller större och vara nöjd med det, det är visst bättre att banta ner sig till storlek 36. Och dessutom måste man lära sig hur man bör klä sig för att dölja alla skavanker, man ska ju skämmas för sina tjocka överarmar och bilringar. Jag blir så frustrerad av att alltid tänka på min kropp, att alltid tänka på att jag har en tjock mage och en stor rumpa. Jag vill vara nöjd, men kommer jag någonsin att bli det?

trying to keep it clear

Jag känner mig överflödig och värdelös när jag inte får något vettigt gjort. Men ibland (eller ofta) är det så himla svårt att känna sig motiverad och jag orkar liksom bara inte. Vilket leder till att jag skjuter upp allting till morgondagen och känner mig ännu mer värdelös när jag tänker på hur lite jag engagerar mig. Jag längtar efter rutiner, stimulans och känslan av att vara behövd. Jag håller på att bli tokig på att det går så långsamt hos Arbetsförmedlingen och jag förstår inte varför allt jämt ska vara så himla svårt för.

Jag borde kanske söka det här jobbet? Det var inget fel på lönen i alla fall och jag blir väldigt nyfiken på vad den där bonusen kan ligga på. Jag blev ju faktiskt Tara när jag gjorde det där Buffy-testet, så jag har kanske en liten chans. Eller inte...

standing in the light of your halo

Tröttheten vägrar att ge med sig och min mage vill inte alls vara vän med mig för tillfället. Oron bubblar i kroppen, men jag försöker låta bli att överanalysera allt och jag vet ju att det mesta ordnar sig på något sätt.

Helgen har varit så himla bra på alla sätt och vis (well, förutom att den slutade med lite kärleksgnabb, men det tycks ha gått över nu igen). I fredags var jag på den finaste spelningen någonsin med Marit Bergman (och Tiina Rosenberg satt vid bordet bredvid, häftigt va?). Hon är allt magisk, den där Marit. Så här i efterhand kommer jag förresten på hur mycket som helst som jag borde ha sagt till henne. Att jag har älskat henne sedan Darling-tiden, att hon sminkar och klär sig så himla fint och jag skulle ha frågat henne hur det var att träffa Kim Gordon eller pratat om hur fantastisk Kathleen Hanna är. Men något säger mig att jag inte skulle ha vågat, jag fick nämligen tunghäfta och sa bara något i stil med "vad bra du var". Oh well, efter spelningen gick jag och mina kära vänner till Debaser, där det visade sig vara värsta kändisfesten. Eller inte riktigt kanske, men The Ark var där (till och med Ola, som jag inte brukar se ute) och Moneybrother (som verkar ta sig själv på alldeles för stort allvar). Det var en sjukt rolig fredagskväll, helt enkelt. Och i lördags träffade jag sedan Marie för första gången, det var fint. Resten av helgen bestod mest av mysigt slappande, just the way I like it.

Marit körde förresten en fantastisk cover på finaste Beyoncé-låten. Loves it!

jag är hellre blind än ser mitt liv utan dej

Jag hade en fin påskhelg, det var skönt att komma bort från betongdjungeln och njuta av den småländska våren för ett litet tag (det är så vackert där, med all den grönskan). Jag blev lite förälskad i allt och kände nästan (men bara nästan) för att flytta ut på landet eller till en gemytlig småstad. Man glömmer bort det där lugnet ibland när man bor i en storstad. Men jag älskar ju storstäder också, så det ultimata vore nog om man hade ett fint lantställe att åka till emellanåt.

Det verkar nästan som om den där småländska trippen satte igång något annat hos mig också. En längtan som jag inte direkt känt av tidigare, men som nu börjar krypa fram och bubbla i kroppen. Längtan efter en liten Astrid eller Sixten (en bebis alltså, om det nu var någon som inte förstod det). Och nu ser jag bara gravidmagar och barn överallt och tankarna kretsar kring detta mest hela tiden. Jag och P blir ju inte direkt yngre, det börjar bli dags att bestämma sig för något. Och jag blir allt lite sugen när jag träffar världens sötaste systerdotter eller när jag läser Anna-Klara och Alexandra, men det är ju såklart tufft också och egentligen inte någon bra tidpunkt just nu. Om ett år kanske? Åh, så mycket att tänka på just nu.

Eller så är det kanske bara våren, med alla dessa vårkänslor, som spökar? I natt drömde jag till exempel en intensiv dröm om Love Antell. Jag har därför spenderat förmiddagen med att googla hans namn och kan knappt bärga mig till Florence Valentin-spelningen här i Malmö nästa månad. Ha, ha, fjortisvarning på hög nivå!

just don´t know what to do with myself

Snälla modebloggare, kan ni inte sluta upp med att publicera "konstnärliga" bilder på överskattade Kate Moss på era bloggar? Det finns nämligen en viss risk att jag får ett raseriutbrott eller kaskadspyr nästa gång jag råkar klicka mig in på ännu en modeblogg fylld med Kate Moss-bilder. Kom med något nytt istället, tack.

Ibland önskar jag att jag inte var så lättirriterad och att jag istället var lite mer käck av mig. Jag blir ju så trött på mig själv när jag blir så där sur över småsaker och muttrar för mig själv (jag har dock ganska svårt för att bli arg och är aldrig särskilt långsint). Men jag föredrar nog ändå trots allt att bli lite irriterad ibland, än att jämt vara en sådan där käck människa som andra irriterar sig på.

Annat som irriterar mig just nu:

* Människor som döper sina barn till Kevin, Tindra eller något annat kefft och har namnskylt på barnvagnen.

* Den där sjukt kassa och dubbade reklamfilmen från Kvik.

* Dryga och sega butiksbiträden som knappt hälsar och hellre pratar med sina kollegor när man ska köpa något.

* Särskrivning (och bloggare som skriver lika illa som en hund).

* Att jag har så svårt för att få något vettigt gjort.

orkar inte ens komma på någon bra rubrik

När jag inte orkar göra något av allt det där jag borde göra, så finns det alltid något annat (mindre vettigt) att fördriva tiden med. Det där med självdisciplin är helt enkelt inte riktigt min grej.

Which Buffy the Vampire Slayer character are you?

You are Tara! Earthy and sweet, you have an uncanny empathic ability and like to help people. While shy, you are close to those you care about and take good care of them. You also tend to be both intuitive and sensible, arriving at a solution while everyone else is panicking.

Which Buffy The Vampire Slayer quote are you?

"I may be dead, but I'm still pretty." - Buffy Season 1, 'Prophecy Girl'. You're strong, determined, and not willing to let anything make you admit defeat. You believe you can do anything, and with that kind of attitude, you probably can. Yay you!

don't suppose this is about happy squirrels?

Tänk om det blir en ny Buffy-film? Hoppas, hoppas! Då måste Joss Whedon stå för regi och manus, Angel och Spike måste förstås vara med (men jag kommer att sakna Anya som dog i sista avsnittet) och jag hoppas att allt det där charmiga med serien går att applicera på den stora vita duken också. Jag gillade hur serien slutade, Sunnydale jämnades med marken och jag får fortfarande gåshud när jag ser det där allra sista avsnittet. Slutet gjorde det dessutom möjligt för en framtida film om hur det gick för Buffy och de andra efter att ha förintat The First, utan att det blir fånigt. Åh, jag hoppas verkligen att det ligger någon sanning i ryktet som florerar och att det i så fall blir en grym och cool film.

så fult som det kan bli

Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få uppleva dagen då cykelbyxorna blev trendiga igen. Hur tusan blev det möjligt? Jag förstår absolut ingenting. Sorry, men ingen kommer undan med ett par cykelbyxor, hur cool, snygg eller smal man än är. Cykelbyxan är till och med fulare än haremsbyxan och det säger inte lite, det. Själv trivs jag bäst i kjol eller klänning och idag klickade jag hem den här sötsaken från asos, jag hoppas att den passar och att den hinner komma fram till nästa fredag. Då ska jag nämligen se Marit Bergman, det kommer att bli fint. Förra helgen såg jag A camp, det var också fint (men lite segt emellanåt, om jag ska vara ärlig). Nina Persson är verkligen cool och kanske, kanske att hon skulle klara av att bära ett par cykelbyxor med hedern i behåll. Men det är tveksamt. Nej, nu måste jag packa, jag ska till Småland imorgon och fira påsk där. Glad Påsk!

i will always be your soldier

Äntligen har min idol Linna Johansson börjat blogga igen! Jag sörjer fortfarande att hon slutade skriva för Expressen, men jag väntar med spänning på den där boken. Nu är det bara att hoppas på att min andra idol, Belinda Olsson, också återupptar bloggandet snart. Hon skriver alltid lika klockrent.

Åh, den här tröttheten. Den tar musten ur mig, jag känner mig som en urvriden disktrasa. Jag är innerligt trött på mig själv och känner mig så himla ful och tjock. Måtte det gå över snart. Jag vill inte att sommaren ska närma sig så fort, jag vill att våren ska skynda långsamt istället. Jag orkar inte tänka på framtiden, jag önskar att jag kunde leva mer i nuet och inte oroa mig så värst mycket. Det enda positiva med att tiden går fort är att världens sötaste systerdotter växer och utvecklas så himla snabbt. Det är fint att se, hon är så smart. Kärleken bubblar som såpbubblor i min bröstkorg när hon säger mitt namn och när hon skrattar när jag kittlar henne (då säger hon "busa", hur gulligt är inte det?).

your heart is hard as a stone

Tack för era fina och kloka kommentarer till förra inlägget. Många gånger känns det som om folk har tröttnat på att diskutera det här med ideal, så det är skönt att veta att det finns fler som reagerar och blir upprörda över hur det ser ut i klädbutikerna. Det existerar, som sagt, inte något sunt och varierat ideal idag. Det känns ju till exempel så himla sjukt att en normalviktig 8-åring måste ha plusstorleken i barnjeans på H&M, eftersom midjan på de "normala" jeansen med rätt benlängd är för smal. Jag har nu fått svar från Anna-Karin Wårfors, som är pressansvarig på Gina Tricot. Hon skrev först att hon skulle prata med ansvarig inköpare för jeans för att få mer information kring hur storleksfördelningen och efterfrågan på jeans ser ut och därefter återkomma till mig. Hon skrev också att Gina Tricot vill skapa mode som ska vara tillgängligt för många och att de önskar kunder som mår bra i deras kläder. Efter det skickade jag ett nytt mail till henne:

"Jag tänkte bara berätta att jag nu dessutom har varit och mätt jeansen i storlek 23 på Gina Tricot. Därefter gick till barnavdelningen inne på H&M och mätte deras barnbyxor. Det visade sig att jeansen som ni säljer motsvarar barnjeansen i storlek 134 – som är för barn i 8- och 9 årsåldern – inne på H&M. Hur ser ni på detta? Är det tänkt att ni ska sälja dessa jeans till barn? Vem riktar ni er till? Hur ser medelåldern ut hos de som handlar på Gina Tricot?

Jag tycker att det är beklagligt och sorgligt att ni säljer jeans som är små att de passar barn i 8- och 9 årsåldern tillsammans med jeans i andra storlekar. Jag tycker också att det är skamligt att ni inte har större utbud i era butiker, då det är svårt att hitta större storlekar än 31 i jeans och 42 i andra kläder. Om det är tänkt att ni ska sälja jeans i storlek 23 till barn tycker jag att ni bör göra en tydlig markering att det handlar om just barnjeans. Som det ser ut nu får ni tonårstjejer att tro att det är möjligt för en vuxen, frisk människa att bära ett par jeans med en lika smal midja som ett par barnbyxor. Jag menar inte att ni ska plocka bort jeansen i storlek 23, jag vill bara att ni ska ta ert ansvar. Bredda ert sortiment och låt inte tonårstjejerna må dåligt över det faktum att de inte kan bära jeans i en storlek som säljs till 8- och 9 åringar i andra butiker."

Idag fick jag ett nytt mail från Anna-Karin Wårfors: "Vi tycker det är bra att kunna erbjuda jeans till både större och mindre tjejer och vi lägger absolut ingen värdering i vilken storlek som våra kunder köper utan ambitionen är att göra jeans som passar många kunder, stora som små". Hon skrev också att genomsnittsåldern ligger på 27 år och att den stora volymen gällande efterfrågan ligger på jeansen i de större storlekarna (vilka dessa storlekar är skrev hon dock inte). Hon skrev ingenting om hur Gina Tricot ser på det faktum att de säljer jeans i en storlek som motsvarar barnjeans och det verkar ju som om det är meningen att dessa ska säljas till unga tjejer. Det är klart att det ska finnas jeans till korta och smala tjejer också, men jag känner mig bara så uppgiven när jag tänker på det här. Genomsnittsåldern för de som handlar på Gina Tricot ligger på 27 år och de säljer jeans som storleksmässigt motsvarar barnjeansen inne på H&M. Det känns ju bara så himla sorgligt.