the hardest thing in this life is to live in it

Så här i efterhand kan jag nästan tycka att det var lite lägligt att jag blev arbetslös i samma veva som jag bestämde mig för att flytta. Jag bor för tillfället i mitt gamla flickrum hos mina föräldrar (vad skulle man förresten göra utan fina föräldrar som stöttar när det behövs?) och det hade varit jobbigt att pendla till jobbet härifrån. Jag har haft så mycket att tänka på också och känt mig stressad över flytt, ny bostad, pengar och jobb. Allt har snurrat runt och nu kan jag äntligen bearbeta lite, börja planera.

Jag får inte längre bo kvar i lägenheten, som är hans. Det känns ändå konstigt att bo kvar, när man har bestämt sig för att flytta. Jag är bostadslös och det verkar mer eller mindre omöjligt att få tag i ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Malmö. Men jag har i alla fall fått tag i en andrahandslägenhet, som jag kan flytta till om några veckor. Det är visserligen bara en tillfällig lösning, men det är i alla fall någon slags lösning. Och som jag längtar nu. Till något eget, att för första gången i mitt liv bo själv (ja, det är sant). Att slippa dra resväskan och katten fram och tillbaka mellan mitt gamla flickrum och Malmö (för jag älskar ju Malmö, kan inte riktigt tänka mig att bo någon annanstans). Att kanske hitta något av det där som jag saknar idag (självfötroende och självkänsla) och känna att det blir bättre och lättare för varje dag som går.

living in a material world

Ooops, nu har det visst tillkommit några fina saker på min önskelista (klicka på bilderna för att komma till källan).

åh, Amy! :(((

<3 <3 <3

run around just so i don´t have to think about thinking

Vissa dagar är bättre än andra. Idag är en sådan där dag när hjärtat klappar lite för fort under bröstkorgen, när kroppen inte har någon ork. Precis som i går och i förrgår. Jag tycker inte om när jag känner mig så här, nedstämd och ledsen. Rastlös och orkelös på samma gång, otillräcklig och liksom apatisk. Alla tankar och känslor som dunkar i kroppen, som får mig att känna mig febrig.

Jag stänger av nyheterna och läser Kalle Anka, allt det svåra får inte plats i min bröstkorg just nu, jag orkar inte bära allt. Och så plingar det till i mailkorgen och jag ser världens sötaste nyfödda bebis susa gott i sina randiga kläder och då blir det genast lite lättare att andas igen.

you sent me flying

Alltså, jag vill bara säga ett stort och hjärtligt TACK för alla fina bloggkommentarer, sms och mail som jag har fått angående mitt förra blogginlägg. Det betyder så himla, himla mycket och jag är rörd till tårar. Ni är fantastiska och jag är så himla, himla glad över att just ni läser min blogg. TACK!!! <3

det här är slutet på vår film

Det är fredag, han kommer hem med en lila påse från systemet och jag får en klump i magen. Jaha, det blir en sådan där fredagskväll igen. Istället för fredagsmys med tacos, film och lösgodis. Sådant där fredagsmys som jag ibland hånar för att det är liksom så gullepluttigt, men som jag innerst inne längtar ihjäl mig efter. Han dricker lätt en halv flaska whiskey (och några öl) under en fredagskväll och om jag har tur somnar han på soffan någon gång under natten, utan att ha stört mig särskilt mycket (förutom klumpen i magen som hela tiden växer sig större). Men oftast går han ut och festar, efter att ha druckit den där halva whiskeyflaskan, och ramlar sedan in genom dörren vid fyra. Då pratar han ofta om hur mycket han hatar andra människor, att han inte förstår hur man kan vilja sätta ett barn till den här sjuka världen, att han blir psykiskt sjuk av att vara tillsammans med mig eftersom jag inte har någon sexdrift, att jag är en soffpotatis som inte vill göra mycket mer än att sitta i soffan och proppa i mig lösgodis. Ibland kommer han inte hem förrän morgonen därpå, då har han varit en sväng i Köpenhamn eller hamnat på en efterfest hos några killar som han träffat på Debaser och jag har inte kunnat sova något på grund av oron.

Jag vet egentligen inte när det började, men det har tagit mig flera år att fatta ett beslut som visade sig vara det svåraste jag någonsin behövt göra. Efter nio år tillsammans vill man verkligen att allt ska ordna sig, att man ska kunna lappa ihop det som håller på att spricka. Men det går inte längre, jag kan inte stanna kvar och fortsätta vara olycklig och vänta på någon slags förändring, när jag vet att vi vill helt olika saker. För två år sedan friade jag till honom och han sa ja, men ångrade sig några dagar senare. Sedan var det plötsligt som om det aldrig hade hänt och vi började leva som vanligt, men det märktes att sprickorna var där. Först var det bara små sprickor, men nu är de för stora för att kunna lagas. Det är inte någons fel egentligen och vi är fortfarande vänner, men vi vill leva olika liv. Jag längtar efter barn, men han vill inte. Han vill festa, ut och resa, slippa det där ansvaret. Jag trodde att vi hade bestämt oss för att skaffa barn, att jag kanske till och med skulle kunna bli med barn det här året, men nu har jag insett att han egentligen aldrig ville. Och jag måste gå vidare, för min egen skull. Samtidigt som jag känner en stor sorg över att det blev så här.

she´s in fashion

Jag såg dessa bilder hos Linda och jag gillar ju egentligen Marc Jacobs, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det känns lite konstigt. Elle Fanning är tretton år och poserar i kläder som det är tänkt att vuxna kvinnor ska konsumera.

Jag tycker att bilderna är ganska fina, rent estetiskt, men jag tycker också att det blir konstigt och fel när en trettonåring kan bära samma kläder som en vuxen kvinna och att hon blir en slags idealbild, som jag inte förstår varför en vuxen kvinna ska behöva leva upp till. Därför är jag inte heller särskilt förtjust i Miu Mius senaste höstkampanj, där fjortonåriga Hailee Steinfeld poserar. Obehaget ligger inte bara i att kläderna som är skapta för vuxna kvinnor passar en trettonåring eller fjortonåring, utan också i det faktum att de unga tonåringarna får lära sig att bli "kvinnliga" och hur en "riktig" kvinna ser ut, med röda läppar, långt hår, väska, smycken, klänning och höga klackar. Utan dessa attribut är en kvinna inte kvinnlig och en kvinna som inte är kvinnlig blir aldrig någon idealbild.

Äh, eller så är jag bara värsta moraltanten?

jag var bara inte gjord för dessa dar

Ta det lugnt, ta lite semester. Du har väl rätt till a-kassa? Då behöver du inte oroa dig, säger min chef och jag sitter för första gången på ett chefsrum och gråter. Hon säger att jag behöver ett lugnare jobb, något kreativt, som inte är så stressigt, att hon inte kan erbjuda mig en fast anställning eller en förlängnig av vikariatet. För att jag är sjuk lite för ofta, för att hon har märkt att jag inte riktigt klarar av det stressiga tempot. Jag gråter för att jag känner mig svag, för att jag inte tål stressen lika bra som mina kollegor, för att det känns som om jag har förstört för mig själv, för att jag inte förstår hur jag ska orka vara arbetslös och apatisk igen, för att jag nyligen har bestämt mig för att lämna ett förhållande som gör mig olycklig. Allting händer av en anledning, säger min chef och lägger huvudet på sned och jag vill ställa mig upp på bordet, skrika att hon är helt jävla dum i huvudet, men jag nickar och ler lite genom mina tårar och säger att ja, så är det kanske, det ordnar sig säkert, det är ingen fara och avskyr mig själv för att jag inte visar henne min ilska.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag söka andra arbeten som socialsekreterare? Ska jag flytta till någon by i Frankrike och börja skriva dikter? Ska jag plugga journalistik? Ska jag gifta mig med en rik rockstjärna? Ska jag skriva en bok om high school-filmer? Jag har ingen aning.

tom är ingenting och det var tomt i mig

Så har det redan hunnit bli juli. Våren bara försvann och med den så mycket annat. Det svarta under huden river fortfarande, men det börjar gå över i en mer gråaktig nyans. Jag känner mig fortfarande vilsen, men det har blivit lite lättare att andas om nätterna. Jag känner att det kommer att bli ännu bättre där framme, där jag inte riktigt befinner mig än.

Men jaha, var ska jag börja nu? Jag har försökt skriva på det här blogginlägget hela dagen, men orden har inte kommit eller så har de bara blivit fel. Men jag kan ju börja berätta att jag är arbetslös och singel och att jag letar efter en egen lägenhet och att jag hoppas att jag kan skriva mer om det snart.

Livet, alltså. Så himla crazy oförutsägbart ibland!

*dör*