Så har det blivit juli och sommaren är verkligen här på riktigt, fastän det inte alltid känns så. Jag blir stressad av tiden, att den verkar gå så fort hela tiden och att jag inte vet vad jag ska göra med den. Det känns som om det nyss var juli tjugohundraelva när jag letade efter eget boende, längtade efter min bästa väns bebis i magen, vred av seperationsångest om nätterna. Så mycket, och samtidigt så lite, som har hänt sedan dess, under ett års tid.
Och om en vecka ska jag börja arbeta på halvtid. Och om en månad fyller jag trettiotre år. Stressen och hjärtklappningen ligger hela tiden och pyser under bröstkorgen, likt sorgen. Över att fylla trettiotre och känna mig mer vilsen än en tonåring. Att känna att jag kanske trots allt har valt fel utbildning, jag är för känslig och för tyst och för lugn och för blyg. Att inte riktigt veta vad jag kan, vad jag vill göra resten av mitt liv, vad som inte triggar igång den där ångesten som ligger och pyser under bröstkorgen. Att fylla trettiotre utan att vara nära det liv jag dagdrömmer om, att veta att jag fömodligen kommer hinna fylla trettiofyra också utan att ha blivit någons mamma, att fortsätta bära på den här längtan som tycks urgröpa ett hål i mig samtidigt som människor omkring mig får vara med om allt det där.
Och jag borde egentligen ta en dag i taget, istället för att grubbla grubbla grubbla, men det är svårt. Jag hoppas att KBT-terapin kan hjälpa mig, jag är så trött på att ha det så här.
4 kommentarer:
Jag hoppas också att den kan hjälpa dig, terapin. Den hjälpte mig när mitt liv var upp o ner för några år sen. Nu är jag så oerhört tacksam att jag tog hjälpen tillslut och slutade envisades med att klara mig själv. Det är verkligen inte försent att få allt det där du vill ha. Du måste bara finna ro o acceptans i situationen som den är nu och försöka ta dagen som den kommer och lita på att en dag så händer det och då kommer du att vara mer redo än någonsin. Jag upplevde att mitt liv blev som jag ville ha det efter att jag lärt mig se verkligheten utefter mig själv. Inte allt på en gång så klart, men över sikt har bit efter bit fallit å plats. Jag skickar en massa kärlek till dig fina <3 Kram!
Kärlek till dig! Och som vanligt känner jag igen mig i mycket av du skriver (och jag är äldre än dig)...
tack för att du delar med dig. jag känner igen mig helt och fullt. jag känner att jag passar inte in på jobbet. orkar inte vara där, och vill annat nu är det bara vill jag jobba ens som socionom eller vill jag helt andra saker.. tack för att jag inte känner mig helt ensam. kram!
Åsa: tack för pepp och kärlek, fina du. kram! <3
Jossan: åh, tack! och en massa kärlek tillbaka till dig, kära du. <3
Appelpaj: tack själv för att du delar med dig, jag tycker också att det är skönt att veta att jag inte är ensam. kram!
Skicka en kommentar