Jag har tänkt mycket på Fridas inlägg om omstuvning och vill skriva några rader om det, för jag känner igen mig själv så himla mycket i det. Det där om att inte riktigt se sitt egenvärde, att inte våga kräva sin plats, att alltid ta hänsyn, att ständigt be om ursäkt för saker man gör och saker man inte gör.
När jag kommer in i en ny grupp får jag alltid höra att jag är blyg och tystlåten. Särskilt det där med att vara tyst har alltid hängt över mig som en svart skugga. Hur mycket jag än anstränger mig får jag alltid höra det. Jag kan själv tycka att jag verkligen anstränger mig, men så kommer det någon som måste påpeka att jag är väldigt tystlåten av mig. Det är tydligen väldigt provocerande med människor som INTE pratar högt och mycket om träning, sin kille eller någon bantningskur. Det här med att det nästan anses fult att vara blyg och tystlåten och att man hela tiden måste TA FÖR SIG och BJUDA PÅ SIG SJÄLV gör mig ledsen.
För egentligen vill jag ju. Vara en sådan där social tjej som skrattar högt och TAR PLATS. I alla fall. Så vet jag att det är något som jag måste arbeta mer på; att se mitt egenvärde, att inte be om ursäkt för mig själv hela tiden, att inte vara konflikträdd. Det är så himla lätt att förminska sig själv (och så himla svårt att sluta upp med det när man har gjort det i typ tjugo år). "Inte ska väl jag... när någon annan säkert är mycket bättre, duktigare eller snyggare än mig", osv. Gaaah, det är verkligen dags för mig att stuva om, precis som Frida. Jag ska:
1. Sluta be om ursäkt för mig själv, t ex för maten när jag bjuder på middag.
2. Säga tack när jag får en komplimang, inte vifta bort den ("äsch, den här gamla trasan?").
3. Berätta något på fikan på jobbet när alla är där, UTAN att tänka så mycket i förväg på om det verkligen är något av intresse eller om någon kommer att tycka att det är konstigt.
4. Ta tag i min bokidé och sedan skicka in manuset till flera förlag.
Dessutom har jag gjort en sida för nippertippa på Facebook, det är också en del av min omstuvning. Jag var livrädd för att ingen skulle trycka på gilla-knappen, men som tur är har jag världens bästa bloggläsare. <3
När jag kommer in i en ny grupp får jag alltid höra att jag är blyg och tystlåten. Särskilt det där med att vara tyst har alltid hängt över mig som en svart skugga. Hur mycket jag än anstränger mig får jag alltid höra det. Jag kan själv tycka att jag verkligen anstränger mig, men så kommer det någon som måste påpeka att jag är väldigt tystlåten av mig. Det är tydligen väldigt provocerande med människor som INTE pratar högt och mycket om träning, sin kille eller någon bantningskur. Det här med att det nästan anses fult att vara blyg och tystlåten och att man hela tiden måste TA FÖR SIG och BJUDA PÅ SIG SJÄLV gör mig ledsen.
För egentligen vill jag ju. Vara en sådan där social tjej som skrattar högt och TAR PLATS. I alla fall. Så vet jag att det är något som jag måste arbeta mer på; att se mitt egenvärde, att inte be om ursäkt för mig själv hela tiden, att inte vara konflikträdd. Det är så himla lätt att förminska sig själv (och så himla svårt att sluta upp med det när man har gjort det i typ tjugo år). "Inte ska väl jag... när någon annan säkert är mycket bättre, duktigare eller snyggare än mig", osv. Gaaah, det är verkligen dags för mig att stuva om, precis som Frida. Jag ska:
1. Sluta be om ursäkt för mig själv, t ex för maten när jag bjuder på middag.
2. Säga tack när jag får en komplimang, inte vifta bort den ("äsch, den här gamla trasan?").
3. Berätta något på fikan på jobbet när alla är där, UTAN att tänka så mycket i förväg på om det verkligen är något av intresse eller om någon kommer att tycka att det är konstigt.
4. Ta tag i min bokidé och sedan skicka in manuset till flera förlag.
Dessutom har jag gjort en sida för nippertippa på Facebook, det är också en del av min omstuvning. Jag var livrädd för att ingen skulle trycka på gilla-knappen, men som tur är har jag världens bästa bloggläsare. <3
10 kommentarer:
Varför är vi så många som känner såhär? Som slåss med egenvärdet? Hoppas du lyckas när du utmanar dig själv och jag tycker att det är helt grymt att du finns på facebook. Och så kan jag berätta andra sidan av myntet, när man är den som känner ett ansvar att man måste se till att precis alla har trevligt och babblar till tusen sen går hem och stångar sig blodig för att man alltid ska hålla på och PRATA så mycket och ta massa PLATS och önskar att man var lite mer klädsamt tystlåten. Så knäppt! (och sen i andra sammanhang när jag känner mig lite underlägsen typ på jobbet säger jag inget alls. Också knäppt!)
Ågud Fatte, story of our lifes... Men precis så är det ju. Aldrig kan man få va bra verkar det som.
Du skriver så bra Jessie! Jag läser varje ord lååååångsamt för att texten ska räcka länge, men det är ändå aldrig nog! Så ja för fan vill vi ha dig i bokform. NU!!!
Åh du har så rätt i det du skriver. Varför är det fult att vara tystlåten? Jag har också fått höra det flera gånger, att jag är tystlåten. Som att det skulle vara något dåligt. Varför det? Vill jag inte prata så vill jag inte prata och vill jag prata så gör jag det. En del ska tycka och tänka om så mycket. Sköt dig själv och skit i andra säger jag!
Tack för en bra blogg!
SJukt bra skrivet som vanligt! Och ja! Bokform vore ju nice :)
Tycker att din omstuvningslista låter mkt bra. Men det där med att vara tystlåten...varför ändra på det för att vissa inte gillar det? Är ju rätt skönt att inte alla måste synas och höras i alla sammanhang (tänk alla världens jobbfikarum då...fasa!). Så länge man syns och hörs när man själv tycker det är viktigt räcker väl det inbillar jag mig. Nu hinner jag inte skriva mer för nu måste jag gilla dig på fb :)
Jag vill också! Och jag vill så himla mycket när jag träffar nya människor. Jag vill också vara så där lättsam och pratig, men sedan blir jag bara tyst. Som vanlig. Och efteråt önskar jag att jag bara hade slappnat av lite, att jag hade sagt något.
Fatima: tack, snälla du! usch ja, det är tråkigt att det är så många som känner så... men det är kanske något man lär sig med tiden? hoppas iaf att det hjälper att försöka utmana sig själv. och ja, jag förstår att det är minst lika jobbigt på andra sidan av myntet. kram! (PS. jag tycker att du är BRA precis som du är)
Marie: åh, gulle du! <3 så himla glad jag blir, tack! :DDD
Ida: ja men precis! och det här med att folk prompt måste påpeka för en att man är tystlåten... fattar inte det. men ja, man ska nog inte tänka så mycket på vad andra tycker och tänker. tack för din fina kommentar!
P: åh tack, kära du! :) du har faktiskt en väldigt bra poäng där, man ska ju såklart inte behöva ändra på sin personlighet för andra människors skull.
Fifi: precis så känner jag också. att jag vill vara pratig och lättsam när jag träffar nya människor, så att de lätt kan trivas i mitt sällskap. men det är ju så himla svårt att ändra på när man inte är sån. och egentligen behöver man väl inte det heller, för man tänker nog mer på det än vad andra gör...
Åh, jag känner inte igen mig så mycket men jag fattar att det är jävla jobbigt. Jag känner mer ett ansvar för att alla ska ha det bra i en grupp, och funderar på om jag pratat för mycket, om jag lyssnat tillräckligt osv. Bra skrivet!
klara: åh, jag förstår att det också kan kännas jobbigt såklart. tack för din kommentar!
Känner också igen mig, i alla fall kravet att "ta för sig", osv.
Min dotter är ju blyg (i brist på bättre ord) och det får hon/vi höra hela tiden, ibland pratar folk om hennes blyghet som om hon vore allvarligt sjuk. Säger rätt mkt om vår samtid.
Måste nog skriva nåt eget i ämnet!
Johanna: åh, jag ser fram emot att läsa dina tankar om det! så himla ledsamt att det ska vara så laddat att vara tystlåten och blyg. nästan som en sjukdom, ja. istället för att se människors olikheter.
Skicka en kommentar