tisdag 11 oktober 2011

hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Jag har registrerat mig på några sådana där dejtingsidor, ni vet. Man skriver en profiltext, lägger upp några smickrande foton och inväntar Den Stora Kärleken. Jag orkar inte riktigt engagera mig, loggar mest in och ut igen. Jag har fått några mail, t ex från Crazyboy_74 som tycker att jag är "en skönhet som mina föräldrar skapat" och "skånes prinsessa". Alltså... Det är svårt, det där. Att vilja hitta någon annan, någon ny. Att det inte längre är han.


Och att se honom på håll på stan och undra var han är på väg, hur en vanlig lördag ser ut för honom nu. Att man har delat på nio år, men istället för att cykla hem till honom cyklar jag nu förbi Almbacksgatan där mitt namn kanske fortfarande sitter kvar bredvid hans på dörren och jag cyklar fortfortfort för det finns minnen som jagar mig. Och det känns svårt att behöva börja om från början. Igen. Att träffa någon ny, våga låta någon annan komma nära, hitta på nya skämt och jargonger tillsammans som ingen annan förstår sig på, våga vara naken och tjock under någon annans händer, störa sig på någon annans små irriterande ovanor. Hur gör man egentligen? Hur lär man sig att våga igen?

MVH Fröken_Livrädd_79

12 kommentarer:

sofie sa...

hej livrädd! en dag kommer det att stå en man i en dörröppning på en fest som kommer att vara det finaste du någonsin sett. han kommer kanske att ha mustasch och spela gitarr (eller några andra attribut som du bestämt att du inte finner attraktivt). rätt vad det är sitter han bredvid dig och tror att du jobbar som fotomodell (eller något annat otroligt makalöst). du kommer att skratta på ett sätt du inte visste att du kunde längre. och du kommer för en kväll glömma bort dina vänner. sen kommer han att ringa. fast du har slutat att tro på män som säger att de ska göra det. och sen kommer ni att gå på date som varar i tre dagar. /mvh omvänd_skeptiker81

Sandra sa...

Jag vet inte. Men man bara gör det. Kommer vidare alltså och lär sig älska på nytt. Men det får ta tid. Inte stressa.
Internetdejting är kul och roligt om man orkar.
Annars skulle jag vilja säga en klyscha. Njut av stunden du är själv. Jag är gift nu, men jagas fortfarande av minnen. Och längtan av en ensam helg. Så är det bara.

Vilken usel kommentar. Ville bara säga heja dig, heja kärleken, och jag tycker om din blogg

Sara sa...

Jag var där du är känslomässigt för några månader sen. Det blir bättre. Fokusera på dig själv och vad du tycker är roligt, inte vad du kompromissat fram i ett så långt förhållande. Det tar tid att hitta sig själv igen. Sen kommer kärleken igen. Det bara kommer

nippertippa sa...

sofie: åh, vad fint! ja tänk, det kan ju verkligen hända. man ska nog inte tänka så mycket på det och oroa sig... det är bara lite svårt ibland.

dalkullan: tack snälla för fina ord (inte alls usel ju)! och ja, jag tror att du har rätt i det du säger. det där kommer nog, jag ska försöka låta bli att stressa upp mig... tack för peppen!

sara: åh, vad skönt att höra. och ja, det försöker jag tänka hela tiden: det kommer att bli bättre. det kommer verkligen att bli bra, till slut.

Kulturkoftan sa...

Love goes on, sjunger The Go Betweens. Jag har precis som du svårt att tro att det nånsin kommer kännas sådär igen. Att man helt plötsligt bara klickar med någon. Ömsesidigheten. Frånvaron av oro. Jag är rädd. Jag råkar också få syn på, tar omvägar, undrar. Njuter av att vara själv i grunden, men är också ensam. Och liten. Och längtande. Flyr till distraktioner. Som det måste få vara. Som det ska.

Aina sa...

Snabbt låttips: Steget, Förändrat
kolla på myspace eller spotify!

nippertippa sa...

koftan: det är verkligen läskigt. men ja, jag tror ändå. att det kan bli bra, att man kan hitta rätt. man får väl bara försöka låta det ta lite tid. många kramar! <3

Aina: åh, tack för bra låttips!

en dåres längtan... sa...

Åh, vad jag vet precis vad du menar, tänker och känner! Jag är där jag med. Försöker, vill och tror att jag kan våga nu, men jag är livrädd!
MEN mina tankar har dom senaste dagarna ofta skenat iväg till någon ganska okänd, någon som jag inte alls trodde skulle vara något för mej. Men dehär med att bara ha någon att tänka på, en härlig känsla när det plingar till i telefonen och innan man liksom hunnit blotta sej på riktigt. Innan man ens vet om man verkligen vill det. När det bara känns kul. De är en ganska härlig känsla!

Fatima sa...

Såklart att du kommer hitta rätt igen (koftan också!). Bara att tänka på det innebär ju att du öppnat dörren lite på glänt ellerhur. Och har du vågat registrera dig på dejtingsajter så kommer du snart våga le åt vackra män på fester, på bussen, i mataffären. Och Crazyboy har ju en poäng när han skriver att du är en skönhet!

nippertippa sa...

en dåres längtan: det är väl inte så konstigt om man är rädd... men ja, det är nog viktigt att våga hoppas. konstigare saker har ju liksom hänt. ;) åh, vad härligt att du har börjat känna det där pirret inför någon annan. det är ju så härligt. jag håller tummarna för dig!

fatima: ja, det är ju faktiskt sant. helt omöjligt borde det väl inte vara. förr eller senare. så bara händer det. tack söta du för dina fina ord och och för peppen! <3

walkingthecamera sa...

hej jessica! det var längesen jag var på din blogg, mest för att jag varit mer inne på att titta på fotografier än att läsa. ser att mycket har hänt. och förstår livräddskänslan. det kommer bli bra. det sägs att efter 8 internetdejter nånting så träffar man en vettig person..;) vem vet..många kramar, marie

nippertippa sa...

walkingthecamera: hej marie! tack för din fina kommentar, kära du. och ja, det kommer säkert att bli bra. till slut. hoppas att du har det fint. kram!