när det dunkar i handlederna, bultar i huvudet

Vissa kvällar och nätter har jag svårt för att sova. När tankarna river och hjärtat slår så hårt att det känns som om det ska hoppa ur kroppen. När jag inte kan låta bli att tänka på döden. Och på hur snabbt allt kan försvinna. Det är då dödsångesten smyger sig på; dunkar i handlederna och bultar i huvudet. Det finns inget som skrämmer mig mer. Döden. Olyckor, sjukdomar. Det är så skrämmande att bli äldre, att samtidigt se sina föräldrar bli äldre. Att förlora människor man älskar, gå på begravningar, säga farväl, vara tvungen att gå vidare med sitt liv. Jag förstår liksom inte. Hur det är tänkt att man ska orka.

Det är under dessa kvällar och nätter som tänker jag på allt det där. Och på mormor, farmor, farfar, moster. Saknade. Ibland önskar jag nästan att jag trodde på ett liv efter döden, att allting händer av en anledning. För det verkar mycket lättare då, att förstå och acceptera. Men nej, jag kan verkligen inte se det så, hur gärna jag än vill. Men ibland tänker jag på farmor och det hon berättade en gång. Farfar dog några år före henne och kort efter hans död hade hon sett honom. Liggandes bredvid henne i sängen, så där på sidan tittandes på henne. Han hade försvunnit snabbt igen, men hon hade sett honom. Själv har jag drömt om farmor. Att hon tog hand om Anita, tog hennes hand och ledde henne till en trappa som ledde uppåt. Anita, min moster, som en kall dag i januari åt frukost framför radion, tog sin medicin, gick ut med hunden och gick sedan ner till sjön och lät det kalla vattnet omfamna henne. Hunden stod vid vattenkanten och skällde, frukosten var inte undanplockad och radion spelade fortfarande någon radiohit. När man hittade henne.

Och så tänker jag på den där pojkvännen som dumpade mig för elva år sedan och som råkade ut för en svår olycka, hur jag satt och väntade på att han skulle komma för att hämta sin gitarr. Men istället ringde hans vän och undrade om jag hade läst tidningen om den där olyckan och det var alltså därför han inte kom för att hämta sin gitarr. Och plötsligt var vi ett par igen och jag hälsade på honom på sjukhuset, fick mata honom med gurkbitar, inte prata om hon som varit hans nya flickvän i några veckor innan hon dog i olyckan. Och plötsligt var jag inlagd på samma sjukhus, men en annan avdelning, för att operera bort min ena äggstock på grund av en cysta och han svarade inte när jag ringde och han kom inte och hälsade på mig.

Jag tänker på hur hjärtat nästan hoppar över ett slag när ett okänt nummer ringer på min telefon. För att jag hinner tänka att det kanske har hänt honom något. Jag tänker på allt han sa i våras, under de där fredagskvällarna, efter en halv flaska whiskey. Hur det alltid kommer att jaga mig och den där oron. Hur jag vägrar att förlora en till. Jag tänker på människor som dör alldeles för tidigt och jag förstår inte meningen med att någon ska behöva förlora en dotter eller son, en mamma eller pappa, en flickvän eller pojkvän, en syster eller bror, en bästa vän.

Förlåt om det här blev ett virrigt blogginlägg. Ikväll är en sådan där kväll när tankarna känns lite för stora och spretiga och jag ville på något sätt bara dela med mig av dem. Jag tar kanske bort det igen. Eller så gör jag det inte.