á bout de souffle

Nej, nu drar jag vidare till en helt ny blogg. Nu är det en ny årstid och då är det även dags för en ny blogg, tycker jag. Nu vänder vi blad, som kungen sa. Den nya bloggen á bout de souffle hittar man HÄR, jag hoppas att ni vill fortsätta läsa där. Glöm inte bort att uppdatera era länklistor och att berätta om den nya bloggen för vänner och bekanta! :)))

every time I close my eyes it's like a dark paradise

När jag läste Rebecka Åhlunds fina text om sin pappa och mörkret började jag gråta. Och jag kommer att spara på den, plocka fram den när mörkret skrämmer mig. "Alla diems går inte att carpa. Men det finns en regel och den är: lev. Den som slutar med det lämnar alla i eftervärlden med ett tomrum och en sorg och en omöjlig fråga".

Jag tänker mycket på min moster. Hur hon satt och åt frukost med tidningen uppslagen och radion på, en söndag i januari. Hur hon tog sin medicin och sedan gick med hunden ner till sjön, utan att plocka undan frukosten, vika ihop tidiningen eller stänga av radion. Hur hon sedan valde att gå ner i sjön och lämna kvar hunden på bryggan. Hur många det var som älskade henne, som också blev kvarlämnade.

Och nu är det jag som är moster. Och jag älskar att vara det. Innan dom fanns visste jag inte ens att det var möjligt att älska någon så som jag älskar dessa två. Dom gör så att jag orkar, dom mjukar upp det vassa och suddar ut det mörka. Min bröstkorg svämmar över av kärlek när hon säger "jag vill att du ska sova över" eller när hon berättar om något nytt hon lärt sig, som att det finns myror som är taskiga mot nyckelpigor genom att spruta gift i deras ögon. Och när han säger "Jessie inte åka hem" eller när han lägger sin lilla hand i min och vill visa mig något. Det finns ju så mycket kvar att uppleva, jag vill inte missa en enda sak. Jag vill vara med på alla kalas, sommarlov och skolavslutningar. Jag vill krama, trösta, peppa. Jag kommer inte att bli mostern som valde mörkret, det kommer jag att se till.

all my heart, it breaks every step that I take

Så skyndar juli förbi och så kommer augusti och jag försöker hålla jämna steg. Jag är trött, så himla trött att jag ibland tror att jag skulle kunna göra som Törnrosa och sova i hundra år. Jag lyssnar på Lana Del Rey om och om igen, jag tar min medicin, jag kämpar med orden som längtar ut, jag åker hem till mamma och pappa för att slippa ta hand om mig själv några dagar och mamma berättar om mormor som gick och gick flera kilometer när ångesten fladdrade i bröstkorgen (men jag orkar inte), jag åker karuseller och tänker att jag vill ha mer magpirr i mitt liv, jag vaknar en lördagsmorgon av att han ringer med den där rösten som betyder att han är onykter och frågar om jag vill följa med till Barcelona, jag får en förfrågan att vara med i Karlavagnen och prata om dagdrömmeri (men jag vågar inte), jag går på bio med en femåring som ger mig alla lakritsgodisar ur Gott&Blandat-påsen och som jag skulle ge hela världen om jag bara kunde, jag avundas andras sommarfräknar och gravidmagar, jag går ut med mina vänner och dricker öl och utbyter blickar med någon som skulle kunna vara nästa kärlek (men jag vågar inte).

Och så bestiger jag berg. Att jobba halvtid visar sig nämligen vara en utmaning slående likt bergsklättring. För att inte tala om att jobba heltid. Och så sitter jag mitt emot kuratorn med lockar i håret och änglar i öronen och gråter tyst, hon räcker mig en näsduk och frågar om jag vill dö. Nej, jag vill inte dö, jag vill leva. Jag vill bara inte att det ska göra så här ont för varje härtslag som slår. Och jag orkar nog inte ta mig över fler berg nu.

and you can blame it on my crazy heart

Så har det blivit juli och sommaren är verkligen här på riktigt, fastän det inte alltid känns så. Jag blir stressad av tiden, att den verkar gå så fort hela tiden och att jag inte vet vad jag ska göra med den. Det känns som om det nyss var juli tjugohundraelva när jag letade efter eget boende, längtade efter min bästa väns bebis i magen, vred av seperationsångest om nätterna. Så mycket, och samtidigt så lite, som har hänt sedan dess, under ett års tid.

Och om en vecka ska jag börja arbeta på halvtid. Och om en månad fyller jag trettiotre år. Stressen och hjärtklappningen ligger hela tiden och pyser under bröstkorgen, likt sorgen. Över att fylla trettiotre och känna mig mer vilsen än en tonåring. Att känna att jag kanske trots allt har valt fel utbildning, jag är för känslig och för tyst och för lugn och för blyg. Att inte riktigt veta vad jag kan, vad jag vill göra resten av mitt liv, vad som inte triggar igång den där ångesten som ligger och pyser under bröstkorgen. Att fylla trettiotre utan att vara nära det liv jag dagdrömmer om, att veta att jag fömodligen kommer hinna fylla trettiofyra också utan att ha blivit någons mamma, att fortsätta bära på den här längtan som tycks urgröpa ett hål i mig samtidigt som människor omkring mig får vara med om allt det där.

Och jag borde egentligen ta en dag i taget, istället för att grubbla grubbla grubbla, men det är svårt. Jag hoppas att KBT-terapin kan hjälpa mig, jag är så trött på att ha det så här.

hipp hipp hurra för dig idag ♥

Idag, för fem år sedan, flyttade en ny slags kärlek in i min bröstkorg. När du kom till världen. Den träffade mig med en sådan kraft när jag träffade dig för första gången, när du bara var en dag gammal, och ibland känns det som om min bröstkorg ska implodera eftersom jag älskar dig så himla, himla mycket.

 

Jag kan nästan inte förstå hur det redan kan ha gått fem år sedan jag började älska dig och att du är så stor nu, samtidigt som du fortfarande är liten. Du har blivit en sådan klok, rolig, omtänksam och modig liten människa. Du älskar att klättra och dansa och du vill bli både dansfröken och frisör när du blir stor. Du älskar dessutom att åka karuseller, precis som jag. Du lär mig nya saker hela tiden, som när du berättade att varje gång en bebis skrattar för första gången får en älva sina vingar.

Jag hoppas att jag får lära dig nya saker också, jag vill dela med mig av allt det där jag känner till, jag vill visa dig världen. Jag vill berätta om den första vårdagen under de rosa körsbärsträden då våren bultar i bröstkorgen, om vänskapen som kan lyfta upp en ur det mörka, om orden och musiken som kan plåstra om det trasiga tonårshjärtat, om den första kyssen som kan smaka som hubba bubba eller vanilj.

Jag ska älska dig resten av mitt liv.

man måste genom skam, man måste genom drömmar

Det är när jag tappar räkningen över hur många nätter i rad jag somnar gråtandes eller när jag inte längre kan gå upp ur sängen, klä mig, äta frukost utan att bli yr av hjärtklappning och sömnbrist eller när jag gråter ner i kaffekoppen och skakar av dåligt samvete över att jag åter igen inte kan gå utanför dörren, ta mig till jobbet. Som jag börjar tänka det kan inte vara meningen att man ska må så här. Och så kommer det en torsdag då jag sitter mitt emot en läkare med vänliga ögon och pratar om ett års ångest som samlats i min bröstkorg och om jobbet som tycks kväva mig och om livet som inte blivit som det var tänkt. I samtal nära gråt står det i läkarintyget och jag som alltid behållit gråten för mig själv, aldrig visat min sorg, försöker förklara för mamma när hon frågar varför har du inte sagt något? att jag inte visste hur. Att jag trodde att jag kunde vänta ut det, för alla har hela tiden sagt säger att det kommer att bli bättre.

Men jag väntar fortfarande. Och så tänker jag på min mormor och min moster, hur jag saknar dem och hur jag skulle vilja fråga dem om de också kände sig vilsna när ångesten rev i deras bröstkorgar. Det finns så mycket som aldrig fick bli sagt. Och så läser jag ur Sylvia Plaths dagböcker och känner trots allt ett slags lugn; jag har insett. Att jag behöver hjälp med att reda ut allt det där trassliga i min bröstkorg. Att jag samtidigt vill fortsätta vänta på att det ska bli bättre, jag vill inte ge upp.

så jag säger att jag inte har förändrats, men det har jag visst

Hej bloggen, long time no see. Jag lovar att snart skriva här igen, men tills dess önskar jag glad midsommar! Med en bild som är tre år gammal som visar ett smalare och gladare jag, som får mig att tänka på allt det där som hinner hända under åren som bara går och går och allt det där som aldrig händer. Men idag ska jag umgås med de finaste människorna som finns och inte tänka så mycket alls, bara känna tacksamhet över dessa fina människor som alltid står redo att fånga mig när jag faller.

men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem

Alla runt omkring mig vill att livet ska skynda vidare; säger att inget händer om jag inte gör något åt det. Och frågar om jag har kommit över honom, hur det går med sökandet efter en ny kärlek. Jag vet inte vad jag ska svara, hur jag ska förklara, jag tror de uppfattar det som ursäkter ändå. Det har gått ett år nu. Jag förstår inte hur det kan ha gått ett år redan. Och om det innebär att man har kommit över honom när man inte längre hyser några romantiska känslor för honom så har jag det; kommit över honom. Det var länge sedan jag älskade honom så som jag brukade älska honom. Men att lämna honom är det sorgligaste jag behövt göra och jag vill aldrig någonsin behöva uppleva det igen. Jag vet inte om den här rädslan kommer att bli mindre med tiden, ett år har inte gjort särskilt mycket med den, men jag hoppas det. För jag vill också att livet ska skynda vidare. Men jag vågar inte ha bråttom. Ibland känns det som om jag står kvar någonstans där bland de hårda orden och flyttkartongerna och försöker förstå vem jag är, var jag ska gå. Jag tänker att om jag tar en dag i taget så borde det någon gång komma en dag då jag faktiskt förstår, då andetagen faktiskt känns lite lättare och då rädslan faktiskt har skingrats.

och en dag kommer dina andetag att lättna, du kommer att förstå

Och samtidigt kommer det ett mejl från någon som läser min blogg och som precis har lämnat ett destruktivt förhållande bakom sig. Och jag försöker peppa, jag vet att ångesten är svårast att bära när man precis har lämnat. Och jag tänker att jag måste bära den här ensamheten som ibland river som vassa klor mot min hud nu, den kommer inte att vara för alltid och den är lättare att bära än ångesten jag kände när jag hörde hans nycklar i dörren klockan fyra på morgonen eller när fredagen närmade sig varje vecka. Jag tänker att det är sant, det som alla brukar säga. Det blir bättre. Och det kommer hela tiden att bli bättre.

mina känslor har jag svårt att lämna bort

Jag är så trött på den här martyrrollen som jag alltid ramlar tillbaka till. När det känns som om livet pågår någon annanstans, som om det är till för alla andra. När jag spenderar en hel dag i min lägenhet och har teven på bara för att få höra någon annans röst. Då känns den här ensamheten som tusen nålar i min bröstkorg, då vill jag gå flera år tillbaka i tiden och välja annorlunda. För man blir så himla utmattad av det här. Att bli avundsjuk på människor man egentligen inte känner som förlovar sig, gifter sig, skapar en egen liten familj, som om det vore det lättaste här i livet. Att vara bitter över att det inte blev som det var tänkt, att jag stannade kvar för länge, att jag låter dagarna gå, att jag fortfarande väntar på det där romantiska filmslutet. Att känna sorg över hemligheterna på våra ryggtavlor som suddats ut, alla år och ord som har runnit förbi oss och barnet som aldrig fick bli mitt.

jag vet att det går över men det är lika svårt för mig

Och så går det neråt igen. Man somnar med den där känslan tryckandes under revbenen, nära hjärtat, man vaknar med den nästa morgon igen och igen. Så blir det söndag och man känner sig trött och ensam och man kliver inte utanför dörren på hela dagen. Man börjar tänka för mycket på det där svåra och svarta och så ligger man och gråter mot kattens päls som blir blöt. Man tänker att det hela tiden kommer tillbaka till; det är ju inte så här jag vill ha det. Sedan försöker man skriva något om det, men det känns som om man bara upprepar sig hela tiden så man bestämmer sig för att sova istället.

och det var dans, dans, dans

Jag har haft en sådan himla fin helg. Öl, pizza, sol, tjejsnack, dansdansdans, skratt, lekparkshäng, schlager och en bröstkorg full av KÄRLEK med stora bokstäver för dessa fina människor som finns i mitt liv. Alltså, jag kan knappt fatta det. Ömheten! Tacksamheten! Glädjen!

Jag tänker på det där fina nu, när söndagsångesten river i min kropp. Åh, jag önskar att jag kunde ha ett sommarlov som när jag var liten.

en himla massa länkkärlek

Ni vet den där känslan när man ramlar över en ny blogg, som man gillar så himla mycket och som man bara vill läsa mer, mer och mer av? Jag älskar det. Appelpaj är en sådan blogg, ni måste läsa! Jag känner igen mig i ungefär allt hon skriver och hon skriver så himla fint.

Ni vet när man träffar en bloggare som visar sig vara lika fin och härlig i person, som hon är på sin blogg? Då blir man glad att man råkar bo i samma stad som denna bloggare. Jag menar Mirijam, som jag träffade över en fika för några veckor sedan. Och Zahra, också himla fin tjej! Alltså, jag älskar internet och att ha en blogg och att man får lära känna så många kloka människor genom den. Mitt liv skulle vara så mycket tråkigare och fattigare utan det där. What she said!

Jag tycker förresten att ni ska läsa det här inlägget av Emelie Thorén, som skriver om vikten att blogga personligt/privat. "Jag ORKAR inte mer glättighet och leenden som inte når ögonen och kvittrande "allt är perfekt i mitt liv just nu och vi bakade bullar i morse, organiska faktiskt". Good for you! Men för mej känns det som en Disney-värld." Ja men precis! Jag har alltid haft lättare för att skriva om jobbiga och svåra saker, än att prata om dem. Att skriva om sådant som skaver istället för att posera i en vintageklänning på en pinnstol. Därför blir det här en ganska privat blogg (jag har dock förstått att jag måste ta hänsyn till personer som inte vill figurera i bloggen) och därför föredrar jag att läsa just sådana bloggar.

och du gör så att jag orkar

Och när jag har en tung dag på det nya jobbet och mest längtar efter helg och kompishäng och kramar går jag in på toaletten och torkar bort några tårar med baksidan av min hand och tittar på bilderna av dig och din storasyster i min telefon, då kan jag inte låta bli att le. Och så tittar jag på den här lilla videosnutten om och om igen och så orkar jag plötsligt lite mer.

hipp hipp hurra för dig idag ♥

Idag, för två år sedan, växte mitt mosterhjärta sig dubbelt så stort. När du kom till världen. Vi trodde att du skulle ha samma mörka ögon och hår som din storasyster, men du fick det blondaste håret och de finaste blå ögonen. Och ett leende som kan förvandla den kallaste vinterdagen till den vackraste sommardagen. Sedan jag visste att du fanns har jag älskat dig och jag älskar att jag får vara med och lära känna dig.

Just nu är du en mycket trotsig tvååring, precis som din storasyster var. Storasyster som är din stora idol. Du tycker om att dansa (helst till Pippi-låten) och städa och om du själv fick välja skulle du nog vara utomhus precis hela tiden. Du tycker om att stå i fönstret och titta efter bilar och bussar och du tycker om att läsa böcker, särskilt böcker om djur. Du är rolig och nyfiken och du får ditt mosters hjärta att smälta när du vill hålla din lilla hand i min. När du slänger iväg en slängpuss åt mitt håll eller säger "puss" och ger mig en när jag ska gå hem, när du skrattar åt något roligt storasyster gör och vill härma henne.

Jag skulle ge dig allting du pekar på om jag kunde, jag vill visa dig världen, jag vill dela med mig av allt jag känner till. Om lyckan att ha en storasyster, hur man gör roliga grimaser, vad som får ett tonårshjärta att bulta och hur man plåstrar om tonårshjärtat när det går sönder, vilken musik som bubblar som sockerdricka i kroppen när den första vårdagen kommer, hur vänskap kan rädda en, hur man blandar det perfekta glaset O´boy. Jag längtar. Jag ska älska dig resten av mitt liv.

och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se när tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Snart har det gått ett år och jag tänker på den där svåra seperationsångesten i början, trots att det var mitt val att lämna. Hur jag höll på att gå sönder av att behöva vara ensam fastän jag hade känt mig ensam så himla länge, hur jag grät i hallen varje gång jag kom hem till en lägenhet som egentligen inte var min och som var tom. Nu innebär ensamheten något annat. Vi har försonats, ensamheten och jag. Nätterna är inte längre svåra. Jag har det bra här, med mig själv.

Men samtidigt. Känner jag en längtan som växer under mina revben, nära hjärtat. Efter någon att komma hem till, någon som gör det lite bättre, lättare. Och jag har skrivit om den tidigare; rädslan. Hur den håller hårt i mig, gör det svårt för mig att släppa taget. Jag tittar snabbt ner i marken om jag möter en främlings blick, jag loggar in på dejtingsajten för att logga ut direkt igen, mina läppar har nästan glömt bort hur beröring känns. Jag försöker radera bort destruktiva minnen från förra våren, sommaren och nio år tillbaka, jag försöker förstå att det kan bli annorlunda men det verkar ta tid. Jag vågar inte, orkar inte. Det är fortfarande för tidigt. Det tar tid, det är okej. Jag kommer att veta. När allt det där, fågelkvitter i bröstkorgen och kärlekssånger i huvudet, får börja ta plats igen. Tills dess fortsätter jag ha det bra här, med mig själv.

man måste dö några gånger innan man kan leva

Att äntligen landa i hur skönt det är att vara trettionågonting istället för tjugonågonting. Det känns som en befrielse. Jag bryr mig mindre om vad andra människor ska tycka och tänka om allt möjligt, jag tänker snällare tankar om min kropp, jag känner mig säkrare på mina åsikter, jag vet liksom mer om mig själv och vad jag behöver, vad jag är värd. Det var ganska jobbigt att fylla trettio, men jag känner inte direkt av någon ålderskris längre. Jag tänker mest på allt det där som ligger framför mig.

Men jag är fortfarande ganska blyg av mig. Och jag tänker att det är okej att jag inte är den där personen som pratar högt och mycket, som TAR PLATS, för jag är helt enkelt inte så. Men det känns svårt varje gång jag är ny i en arbetsgrupp, när man ska visa vem man är och vad man kan. Särskilt nu, efter förra våren då jag hade en chef som bröt ner mitt självförtroende i små, små bitar. Det påverkar mig fortfarande, jag har svår prestationsångest och jag är så himla rädd. Att jag inte ska orka. Visa vem jag är, vad jag kan. Fastän jag är trettionågonting och känner mig själv bättre nu än när jag var tjugonågonting. Men vissa saker tar väl helt enkelt lite längre tid än andra att bygga upp. Antar jag.

now you´re just somebody that I used to know

Sarah sa... "Att du fortsätter blogga är ett mysterium för mig. Du bloggar så sällan och det tråkar verkligen ut dina läsare. Blogga oftare! Du skulle onekligen få fler läsare då."

Åh, jag vet. Jag vet att jag är en tråkig bloggare när det blir glest mellan inläggen. Men den här våren. Det känns som om jag har varit mer sjuk än frisk. Orken, ska jag någonsin hitta den? Och orden? Det finns dagar, kvällar, nätter när jag stirrar på en tom skärm framför mig. Jag vill, men något hindrar. Så jag sover istället, försöker få ordning på mina tankar och andetag. Samtidigt tycker jag om att den här bloggen finns när jag behöver den, det är väl därför jag trots allt fortsätter i min egen takt. Vill man läsa typiska "idag har jag gjort det här"-inlägg får man nog läsa andra bloggar, med högre läsarantal. Så slipper man bli uttråkad.

Jag tänker mycket på tiden nu, hur den springer ifrån mig, på allt som hinner hända och allt det där som väntar. Snart har det gått ett år sedan jag fattade ett beslut som krävt mer av mig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig och ibland undrar jag om det verkligen finns något kvar av mig. Att ge bort till någon annan. Om två månader åker han till Japan, på måndag börjar jag sommarjobba på en ny arbetsplats, snart är sommaren här på riktigt, livet måste fortsätta men man förändras för varje dag. Jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig. Jag undrar om det någonsin blir bättre, lättre.

första dagen i maj, på himlen syns inte ett enda moln

Tyra: Vill du också ha en bebis?

Jag: Ja, det vill jag.
Tyra: Men det kan du inte.
Jag: Varför inte? 
Tyra: Vet inte, men det går ju inte.
Jag: Men någon dag får jag kanske en bebis?
Tyra: Men då kommer du att få en bebis som är rädd för Betty.
Jag: Ja, det har du kanske rätt i.
Tyra: En del bebisar dör faktiskt.
Jag: Ja, det kan ju faktiskt hända.

Och sedan får jag en blöt puss, hon fortsätter att hoppa på studsmattan och jag undrar hur tiden kan gå så fort och hur det är möjligt att älska en sådan liten men samtidigt sådan stor människa så här mycket och sedan låtsas vi att hon är ett flygplan och hon väger nästan ingenting i mina armar och på himlen syns inte ett enda moln och nu ropar någon från balkongen att maten är klar.

jag dagdrömmer om stordåd och fyrverkerier

Jag blev osams med blogger och min dator när jag skulle ändra bloggens utseende lite, så nu får det se ut så här tills jag har tid och ork att ordna upp det. Jag har blivit förkyld igen och känner mig trött och blek och stressad, tiden går och jag undrar när allting ska börja. Men maj väntar runt hörnet och jag dagdrömmer om stordåd och fyrverkerier och sockerdricka i bröstkorgen innanför min jeansjacka. Tills jag orkar blogga något vettigt igen; några pausbilder (sådant som får hjärtat att orka slå).

en himla massa frågor och svar

Jag har blivit taggad av Zahra och Katta Kvack, yay! Så här går det till:

- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
- Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
- Create 11 new questions for the people you tag to answer.
- Go to their page and tell them they’ve been tagged!
- Do not tag back to the person who has already tagged you.

Zahra undrar:

1. Om du fick skaffa vilket husdjur som helst, vilket djur skulle du ha då?
En kattkompis till Betty, kanske. Eller en Jack Russell.

2. Vilka tre politiska frågor ligger dig närmst om hjärtat?
Jämställdhet, arbetslösheten, sociala frågor.

3. Hur ska vi egentligen få fred på jorden?
Det är tyvärr en omöjlighet...

4. Vilket var/är ditt favoritämne i skolan? Varför?
Svenska, eftersom jag tyckte om att leka med ord och skriva berättelser.

5. Vart ligger den finaste platsen på jorden?
Det undrar jag också, jag hoppas på att få se den en vacker dag.

6. Vem är din bästa vän?
Emelie, för att hon helt enkelt är bäst.

7. Vilket är ditt drömjobb? Alt. vilket är det roligaste jobbet du har haft?
Drömjobbet är kurator, t ex på en ungdomsmottagning. Eller skribent/författare/krönikör.

8. Vad är det mest smärtsamma du någonsin gjort?
Fysiskt = tatuerat mig på handleden, psykiskt = brutit upp från ett nio år långt förhållande.

9. Vad är du riktigt rädd för?
Döden och sjukdomar. Och spindlar.

10. Måste vi verkligen ha en statsminister och regering?
Nej, det är väl inget måste. Men jag tror ändå att det, i praktiken, är det bästa alternativet.

11. Om du fick fråga vem som helst vad som helst, vem och vad hade du frågat?
Jag har hur många frågor som helst som jag skulle vilja ställa till min moster. Vad hon tänkte den där januaridagen, hur hennes drömmar såg ut, hur det kunde ha blivit annorlunda, osv. 

Katta Kvack undrar:

1. Bästa tv-serien som ingen borde missa, vilken är det?
Just nu är jag helsåld på American Horror Story, jag älskar´t! Måste ses, men obs! det är sjukt läskigt. Annars tycker jag såklart att alla borde se Buffy också.

2. Vilken bok är den senaste du läst?
Nu läser jag Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, den påminner mycket om Buffy och är himla bra.

3. Om du vann 100 miljoner – VAD skulle du göra då?
Betala av CSN-lånet, ge till min familj och min bästisar, shoppa Marc Jacobs-väskor och annat kul, resa, köpa annat boende, tatuera mig, ge till välgörenhet...

4. Vems liv, fiktiv eller riktig person, skulle du vilja testa för en dag?
Hmm, Eva Mendes eller vem det nu är Ryan Gosling är ihop med. Så att jag skulle kunna hångla med honom en hel dag.

5. Varför bloggar du?
För att jag tycker om att skriva och behöver få ut mina tankar genom tangenterna.

6. Tipsa om tre jävligt bra bloggar!
Josefines på http://djungeltrumman.se/tuffastavalla.
Sofias på http://kulturkoftan.blogspot.com/.
Linnas på http://linnajohansson.se/ (jag hoppas att hon kommer tillbaka snart!).

7. Hur ofta går du till frisören?
Varannan månad ungefär.

8. Har du hittat ditt drömboende, eller letar du än?
Alltså, jag älskar min lilla lägenhet (hyres) och området jag bor i. Just nu vill jag inte bo någon annanstans, men drömboendet ser nog ändå lite annorlunda ut.

9. Tränar du?
Nej, men jag borde VERKLIGEN ta tag i det.

10. Om Fritidsresor ringde och sa att de bjuckar på valfri resa, vart reser du då?
New York!!!

11. Läppstift eller läppglans?
Läppstift är roligare, jag har börjat använda det mer och mer och älskar´t.

Och så mina elva frågor till: Annika, Emelie, Fatima, Pop my heart, Johanna, Peg, Hannah, Sofia, Jossan, Anna-Klara och Summercat.

1. Har du några fobier?
2. Kallar du dig själv för feminist? Varför/varför inte? 
3. Vad är meningen med livet?
4. Vilken är den mest romantiska filmscenen du vet?
5. Har du testat någon drog någon gång?
6. Finns det något liv efter detta?
7. Vilken är din favoritveckodag?
8. Vem skulle få spela dig i filmen om ditt liv?
9. Vilken var den första konserten du gick på?
10. Vad är det roligaste du vet?
11. Om du fick träffa vilken bloggare som helst; vem skulle du då vilja träffa och varför?

öppet brev till anonym

Här kommer ett litet tips till dig som blir låg av min tillvaro; sluta läs min blogg, så slipper du bli låg. Smart, va? Ja, jag ogillar visserligen också min tillvaro just nu (som barnlös, arbetslös och med en "perfekt" kropp), men det märks nog om man läser min blogg. Samtidigt vill jag poängtera detta; jag har aldrig känt mig starkare. Trots allt. För jag står på egna ben, jag har en egen lägenhet för första gången i mitt liv, jag tog mig ur ett förhållande som i slutändan gjorde mig olycklig (trots hans skönhet). Och jag är ganska säker på att allt det andra löser sig, på något sätt. Och ja, jag tycker också att det är fantastiskt när jag får så många kommentarer! Men nej, jag är faktiskt inte så intresserad av att veta mer om vem du är. Kom igen, kompis. Om du kommer att fortsätta med dessa kommentarer som faktiskt känns som små, små stick i hjärtat kommer jag att ta bort dem, så att jag slipper se.

åh!!! del två

Åh, titta! Ännu en vacker skapelse från Marc Jacobs som JAG. MÅSTE. HA. Det kvittar nästan hur parfymen Dot doftar, för flaskan är ju sötare än socker. ÄLSK! Åh, och ÄLSK på er för era fina kommentarer på förra inlägget. Ni är så kloka och fina att jag blir alldeles rörd. Tack för värmande ord och kramar, det gör mig så glad. Ni är bäst! <3

PS. jag blir också himla låg

Anonym sa... "Blir himla låg av din tillvaro - arbetslös singel utan barn och över 30 år. Puuuuh! Tur att jag är 21 år och inte känner press på bebisar, jobb och kärlek. Din sorgliga tillvaro visar mig iallafall hur jag inte vill ha det när jag är över 30 år. Ska bannemig utbilda mig inom en bransch som garanterar jobb och aldrig släppa taget om en kärlek, be honom sätta en ring på mitt finger innan det är för sent. Hoppas hursomhelst det löser sig för dig. By the way, ditt ex är en skönhet ut över dess like!"

Vad fint att min sorgliga tillvaro kan hjälpa andra människor. Jag önskar dig lycka till anonym, med utbildning, jobb (akta dig för socionomutbildningen om du garanterat vill ha jobb) och kärlek (men kom ihåg detta; att släppa taget kan ibland vara det klokaste du kan göra). Jag hoppas att du har fått allt du önskar när du är över 30 år och att du slipper en sorglig tillvaro likt min. By the way anonym, skönhet är inte det viktigaste. Men det lär dig du nog med åren.

åh!!!

Idag sörjer jag inte Jesus, jag sörjer att den här vackra skapelsen från Marc by Marc Jacobs inte är min. Tack vare Anna-Klara kan jag inte sluta tänka på den, en ny besatthet verkar ha tagit form. JAG. MÅSTE. HA. Hör ni det, påskharen och jultomten? *blink, blink*

livet alltså

Idag kom jag att tänka på den där gången när jag var liten och satt i bilen med min mamma och frågade henne "mamma, kan vuxna gråta?".

Så ironiskt det känns nu. Eller vad man ska kalla det.

vem är du?

Hörrni, nu tänkte jag göra som Katta Kvack, Zahra och Jenny. Jag är ju så himla nyfiken på vilka som läser och vill veta lite mer om världens bästa bloggläsare. Så här kommer ett gäng frågor till er, jag hoppas att så många som möjligt vill och orkar svara. <3

1. Bloggar du, och i så fall var?
2. Hur länge har du läst bloggen? 
3. Hur hittade du hit?
4. Om du fick önska – vad skulle du då vilja läsa mindre och mer om i den här bloggen?
5. Din favoritblogg?
6. Vad lyssnar du på för musik? Ditt bästa musiktips?
7. Vilken är din favoritmaträtt? (Emelie oroar sig över att jag ofta äter mackor till kvällsmat, så jag behöver tips på enkla maträtter. Obs, jag äter inte rött kött, men fisk och fågel).

och nu jagar jag morgonen längs avenyer

När mars går över till april tänker jag att mitt liv känns lite som ett dåligt aprilskämt. Jag blir sjuk, igen. Jag har fortfarande inget jobb att gå till. Telefonen ringer fortfarande inte. Jag bär fortfarande på en längtan som tynger ner mig. Dagarna går, jag vaknar aldrig utvilad, förväntansfull. Jag vaknar och försöker bara få dagarna att fungera. Jag väntar ut allting.

Men. Jag älskar påsken, alla dessa dagar då det är okej att inte göra något särskilt alls. Och att få hänga med dessa underbara människor; min familj som råkar vara världens bästa. Vi berättar roliga historier, dansar till Pippi-låten och Eric Saade, kittlas, kramas och skrattar och jag älskar varje minut. Som balsam för min själ, allt jag egentligen behöver.

Och med april kommer de rosa körsbärsträden och aprilhimlen. Jag hoppas att det lättnar då.

livet pågår nån annanstans

Nu har jag stirrat på den här fina bilden på Frida Fahrman i flera minuter, jag kan liksom inte låta bli. Jag känner hur det river i bröstkorgen, en blandning av avundsjuka och längtan. Och jag undrar om jag någonsin kommer att få känna någon växa inuti mig och om jag någonsin kommer att få bära någon på min arm och närmast mitt hjärta som jag kan kalla min eller om jag är för skadad fysiskt sett eller om tiden rinner iväg från mig. Väldigt konstruktivt, eller hur? Nej, nu ska jag nog försöka göra något mer konstruktivt. Som att diska, söka jobb eller dammsuga. Eller titta på Buffy. Eller duscha.

 

jag har sett livet från båda sidor nu, från upp och ner

Jag tänker att jag bär på en annan slags rädsla också. Som började med det knarrande ljudet från köksskåpet, varje gång han tog fram sin whiskeyflaska. Att se hur någon förändras för varje glas som hälls upp för att till slut försvinna helt, att bäva för stunden när han har druckit halva whiskeyflaskan och ligger på toalettgolvet och gråter och frågar om jag skulle ta hand om honom om han skulle försöka ta sitt liv och det misslyckades. Att hela tiden vara nedtyngd av oro, skuld och bitterhet. Att alltid vara nervös när man går på fest, undra hur mycket han kommer att dricka och vad han kommer att säga när han blivit full. En rädsla jag bär med mig, den blossar upp när jag är hemma hos en vän då hennes man kommer hem berusad efter en after work, när jag åker tåg mellan Lund och Malmö en fredagskväll eller en lördagskväll och berusade män fyller tågvagnen med skrikprat och ölindränkta andetag. Det känns som om jag alltid kommer att vara på min vakt.

Och jag tänker att han verkar må mycket bättre idag och det gör mig glad. Han lyser upp när han pratar om Japan och min oro lättnar. Och jag tänker att jag aldrig ångrat mitt beslut, trots allt. För en dag kommer sorgen vara helt utsuddad och då kommer det att finnas plats för något annat, något stort och överväldigande. Jag längtar dit och jag är på väg.

jag vet hur ont det gör när hoppet dör

En fredag i slutet av mars, en dag då jag sysselsätter mig med att tvätta, städa, diska och vattna blommorna. En dag som skulle ha varit vår 10 års-dag. Om det fortfarande hade varit vi. En dag då jag får ett mail från spraydate; "Hitta din drömpartner i vår!", en dag då jag tvättar, städar, diskar och vattnar blommorna för att slippa tänka på nio, tio år som kommit och gått. En dag då det har gått en vecka sedan han berättade att han ska åka till Japan och kanske stanna ett år. En dag då vännerna undrar hur det går med dejtandet och hur jag berättar att det fortfarande inte hänt något för hur ska jag någonsin våga igen? En dag då jag fortfarande inte vågar tro att jag kommer att hitta min drömpartner (eller han mig), en dag då mitt hjärta minns förra vårens ångestdrypande fredagar och fortfarande försöker slå i takt med sorgen som bor i min bröstkorg. En helt vanlig fredag, men ändå inte.

jag kommer aldrig att posera med en pinnstol

Jag vet, man förlorar bloggläsare och man hamnar inte direkt på några topplistor, när man bloggar sällan och dessutom om deppiga saker när man väl skriver. Man ska ju ställa sig på en pinnstol och snurra i en klänning som sitter som en smäck, spexa till det med gif-bilder eller visa pastelliga bilder på kläder (vintage!) och hem (vintagemöbler!). Men sanningen är att jag går klädd i min pyjamas om dagarna och jag skulle förmodligen ramla av om jag ställde mig på en pinnstol. Om ni undrar varför.

Och snart kommer jag väl att blogga om något deppigt igen (för hur gärna jag än vill, så är jag ingen Clara eller Emma) så tills dess tycker jag att vi tittar på några pastelliga bilder som jag faktiskt lyckats ta.

love is so overrated

Om jag fällde en liten tår när Molly Sandén sjöng den här i lördags? Kanske det, kanske det.

MVH emotjej_79

jag ägnar mig åt min längtan

Jag blev sjuk, igen. Så jag har haft tid till att tänka, igen. På lyckan; att hitta den i sig själv. Att bygga upp en inre styrka. Att se till det som är bra. Att inte sätta sin lycka i någon eller något annat. Att leva med ensamheten. Hur jag vet allt det där; hur man bör göra, hur man bör tänka. Men hur det ändå är det svåraste som finns. Den här tomheten inombords ekar så högt att jag misslyckas hela tiden. Och den här längtan, den finns där hela tiden, ibland håller den mig vaken om nätterna. Jag har fastnat, i längtan. Jag orkar inte så mycket mer just nu, jag ägnar mig åt min längtan. Efter någon som ser och älskar det skeva och fula, lika mycket som det vackra och sköna. Efter ett barn som har min uppnäsa eller mitt leende, som jag läser godnattsagor för, som jag kramar hårthårthårthårt varje dag, som jag leker vattenlekar med i badkaret, som jag delar hemligheter med, som jag vill visa världen. Att ha någon att komma hem till. Att känna hur alla pusselbitar äntligen fallit på plats.

Det är min längtan och jag kommer att gråta om jag vill.

våren bultar i min bröstkorg

Oj. Två veckor sedan jag skrev något. Tröttheten och tankarna har varit förlamande, sedan kom förkylningen och jag blev ännu tröttare. Men nu har våren kommit! Och med den; ljuset. Som jag har längtat, som jag behöver det. Jag har tänkt mycket på de kloka kommentarerna till förra inlägget och kommer snart att skriva ett inlägg om det. Jag ska bara hitta orden.

Men nu tar jag helg. Jag ska ut i vårsolen och skrika mitt vårskrik!

Och så ska jag hänga med dessa fina!!! <3<3<3