Att äntligen landa i hur skönt det är att vara trettionågonting istället för tjugonågonting. Det känns som en befrielse. Jag bryr mig mindre om vad andra människor ska tycka och tänka om allt möjligt, jag tänker snällare tankar om min kropp, jag känner mig säkrare på mina åsikter, jag vet liksom mer om mig själv och vad jag behöver, vad jag är värd. Det var ganska jobbigt att fylla trettio, men jag känner inte direkt av någon ålderskris längre. Jag tänker mest på allt det där som ligger framför mig.
Men jag är fortfarande ganska blyg av mig. Och jag tänker att det är okej att jag inte är den där personen som pratar högt och mycket, som TAR PLATS, för jag är helt enkelt inte så. Men det känns svårt varje gång jag är ny i en arbetsgrupp, när man ska visa vem man är och vad man kan. Särskilt nu, efter förra våren då jag hade en chef som bröt ner mitt självförtroende i små, små bitar. Det påverkar mig fortfarande, jag har svår prestationsångest och jag är så himla rädd. Att jag inte ska orka. Visa vem jag är, vad jag kan. Fastän jag är trettionågonting och känner mig själv bättre nu än när jag var tjugonågonting. Men vissa saker tar väl helt enkelt lite längre tid än andra att bygga upp. Antar jag.
4 kommentarer:
Åh, vad jag kan relatera till det du skriver! Särskilt det där med att inte vara en person som tar upp mycket plats - och att lära sig att acceptera det. Det känns som om man (i dagens samhälle) måste vara en högljudd person som alltid talar om hur j-a bra man är! Jag menar inte att man ska gömma sig heller men..äh du fattar nog. :-)
Ja visst är det mycket bättre att vara trettionåågonting än tjugonågonting. Inser ju nu att det var dumt att ha ångest för att bli 30.. Tycker på ngt vis att allt som gäller sin egen uppfattning om sig själv känns mer självklart nu. Man är som man är och det är ingen ide att kämpa emot det. Samtidigt vet man också vad man tycker är viktigt i livet och vilka egenskaper man uppskattar hos andra. Tills för några år sedan hade jag ingen koll på sånt..
Jag undrar om vissa chefer har koll på hur mycket man tar åt sig av saker dom häver ur sig..
Hej fina du! Kanske kan du bli hjälpt av det här, det blev jag. KRAM http://hspinformation.wordpress.com/
Jossan: ja men precis! det pratas hela tiden om att "ta för sig" och då måste man tydligen vara högljudd av sig. är mycket trött på detta.
P: ja precis, allt känns mer självklart nu. väldigt skönt!
Anonym: tack för länken. jag kände inte riktigt igen mig själv, men jag hann inte heller läsa så mycket. väldigt intressant iaf. kram tillbaka!
Skicka en kommentar