Snart har det gått ett år och jag tänker på den där svåra seperationsångesten i början, trots att det var mitt val att lämna. Hur jag höll på att gå sönder av att behöva vara ensam fastän jag hade känt mig ensam så himla länge, hur jag grät i hallen varje gång jag kom hem till en lägenhet som egentligen inte var min och som var tom. Nu innebär ensamheten något annat. Vi har försonats, ensamheten och jag. Nätterna är inte längre svåra. Jag har det bra här, med mig själv.
Men samtidigt. Känner jag en längtan som växer under mina revben, nära hjärtat. Efter någon att komma hem till, någon som gör det lite bättre, lättare. Och jag har skrivit om den tidigare; rädslan. Hur den håller hårt i mig, gör det svårt för mig att släppa taget. Jag tittar snabbt ner i marken om jag möter en främlings blick, jag loggar in på dejtingsajten för att logga ut direkt igen, mina läppar har nästan glömt bort hur beröring känns. Jag försöker radera bort destruktiva minnen från förra våren, sommaren och nio år tillbaka, jag försöker förstå att det kan bli annorlunda men det verkar ta tid. Jag vågar inte, orkar inte. Det är fortfarande för tidigt. Det tar tid, det är okej. Jag kommer att veta. När allt det där, fågelkvitter i bröstkorgen och kärlekssånger i huvudet, får börja ta plats igen. Tills dess fortsätter jag ha det bra här, med mig själv.
9 kommentarer:
Ibland tror jag att det kan vara så, att separationsångesten kan bli ÄNNU värre när det varit ens eget val att lämna. Blir man lämnad är det ju bortom ens kontroll, men när man själv lämnar ifrågasätter man sig gärna både en och tio gånger.
hur träffandes ni? Man har bara hört hur det falerade, skulle vara intressant att höra hur det började. Du kanske kan finna något där för hur att hitta någon ny.
jag försöker också att ha det bra med mig själv. försöker tänka att det är viktigt att man trivs med sig själv och sitt liv innan man ska släppa in nån annan igen.
vad mycket gemensamma tankar vi har när jag läser hos dig. jag tänker mycket, om kärlek, barnlängtan och "livet". hur jag inte blir nöjd. jag tänker inte alltid så klok med mig själv, men på jobbet (också socionom) är det så mycket enklare.
hoppas sommardagsvärmen har varit snäll mot dig, kram!
Katta: men ja, absolut! det har du helt rätt i.
P: vi träffades ute på krogen, i Växjö. egentligen inte så mycket till historia, men ja jag kanske skriver mer om det någon gång.
Summercat: det tar tid, men det kommer. och det är en väldigt skön känsla! jag hejar på dig.
Appelpaj: åh, vad fint. jag har nu läst din blogg och älskar den. vi tänker verkligen lika om mycket! kram tillbaka!
Tänkte bara skriva <3 och att din blogg är så fantastiskt vacker.
Jenny: Åh! Precis vad jag behövde, tack snälla du. Och right back at ya! <3
Puff. Surfade in här i helt andra tankar efter en länk från Katta Kvack.
Sådär är det. Det har gått ett halvår nu.
Jag blev lämnad, för någon annan. Och för fjärde (4:e) gången av samma man. På fyra år.
Behöver väl inte skriva så mycket mer - det var ju inte meningen att det skulle vara vi.
Men separationsångesten har nyss kommit över mig, innan dess var jag övertygad om att han skulle komma tillbaka. Han har ju alltid gjort det förr...
Smärtan är så avgrundsdjup att jag känner mig bottenlös & förenad med all samlad sorg i hela världen, för att uttrycka det milt.
Hur gör man när man träffar the one, och the one inte känner likadant?
Hur finner man hopp om ny kärlek när den enda sanna kärleken man känt var till just den enda som lämnat dig?
När lättar smärtan, när kommer lusten & längtan efter någon annan?
Fy alltså. Jag har förlorat familjemedlemmar, blivit sviken av vänner, uppsagd från arbeten osv. Det här är den värsta känslan i världen och den gör mer ont än allt det där tillsammans. Blir en anonym kommentar det här - patetisk är bara förnamnet.
Önskar dig ljus & lycka!
Anonym: men åh, det är ju inte alls patetiskt, jag tycker bara att det är så himla fint att du kommenterar och delar med dig. och usch, jag vet, separationsångest gör så himla ONT. men en dag gör den plötsligt mindre ont och till slut känner man knappt av den, den dyker bara upp lite då och då. jag kan inte svara på när, men en dag kommer det att ljusna och en dag kommer du att träffa någon som verkligen ser dig och vad du är värd. ta hand om dig, ljus och lycka till dig med!
Skicka en kommentar