Nu har jag stirrat på den här fina bilden på Frida Fahrman i flera minuter, jag kan liksom inte låta bli. Jag känner hur det river i bröstkorgen, en blandning av avundsjuka och längtan. Och jag undrar om jag någonsin kommer att få känna någon växa inuti mig och om jag någonsin kommer att få bära någon på min arm och närmast mitt hjärta som jag kan kalla min eller om jag är för skadad fysiskt sett eller om tiden rinner iväg från mig. Väldigt konstruktivt, eller hur? Nej, nu ska jag nog försöka göra något mer konstruktivt. Som att diska, söka jobb eller dammsuga. Eller titta på Buffy. Eller duscha.
 |
2 kommentarer:
Känner igen känslan av att livet pågår någon annanstans.. Känns som jag bott på jobbet i två månader nu. Tragiskt.. Men snart kommer väl sol, värme och uteserveringar fulla med heta karlar. Det inbillar jag mig nu iaf...
P: Ibland känns det kanske som om det står stilla, men sen kommer det en dag då allt plötsligt har förändrats. Det är jag säker på. Och ja, det kommer att ljusna. När solen och värmen är här. Ta hand om dig!
Skicka en kommentar