in my head the flesh seems thicker

Jag känner igen mig själv så himla mycket i det här blogginlägget att jag faktiskt började gråta när jag läste det. För att det är så jobbigt att alltid tänka på och vara medveten om sin kropp; att alltid tänka om jag bara var lite smalare och oroa sig för vad andra tänker. Usch, jag hatar det och försöker verkligen tänka att jag är fin som jag är. Men hjälp, vad svårt det är ibland (eller oftast), särskilt när någon dessutom råkar kommentera min kropp utan att kanske riktigt tänka på det. Som om jag liksom inte redan visste att jag har en bred bak och en tjock mage. Som om självhatet inte redan är tillräckligt.

öppna dina trötta ögon och släpp ut det

Tänk, nu är april snart över för den här gången. Ibland kan jag inte riktigt förstå hur fort tiden faktiskt går och ibland önskar jag att jag kunde få stanna kvar i de där ögonblicken som är så fina att jag inte vill förlora dem. Men idag är jag mest trött och suktar efter energi. Och vet ni vad som kanske skulle hjälpa lite? Om ni berättade lite om er själva, jag är nämligen så himla nyfiken på mina läsare. Jag känner redan till några av er, ni brukar ju skriva sådana fina kommentarer, men ni andra får gärna lämna en kommentar om vilka ni är. Jag har visst läsare i bland annat Sandviken, Jönköping, Malmö, Kalmar, Stockholm och Bunkeflostrand och jag är som sagt nyfiken av mig. Vad gör ni, vad tycker ni om, vad ogillar ni, vad drömmer ni om, har ni någon favoritfilm eller ett favoritdjur, när och varför började ni läsa min blogg, har ni någon förebild, har ni några dolda talanger? Berätta nu allt, sötnosar, och var inte blyga!

tonight´s the night

Ikväll ska jag se Bob Log III för tredje gången i mitt liv och jag vet redan att det kommer att bli en rolig och galen spelning, det blir det liksom alltid när han spelar. Och jag ska ha min nya, coola tröja på mig, jag ska dricka goda drinkar (har till och med köpt färgglada drinkpinnar) och förfesta till italomusik (som är den bästa musiken att förfesta till). Men innan jag gör någonting annat... så måste jag nog tyvärr ta mig i kragen och städa lägenheten.

it´s no good to run

Betty har börjat hålla mig vaken om nätterna nu, hon jamar så himla högt och jag tycker synd om henne. Igår kunde jag inte ens ta mig till skolan, på grund av sömnbristen. En tid för kastrering är bokad, men veterinären sade att Betty måste löpa klart först, annars kan hon fastna i beteendet. Min lilla ögonsten. Det värker i bröstkorgen av kärlek varje gång jag tittar på henne.

På tal om skolan, förresten. Så känns det både konstigt, läskigt och skönt att jag är färdigutbildad om sex veckor. Det känns som om fyra år bara har rusat förbi mig. Och samtidigt som jag känner mig skoltrött, så vill jag ändå stanna kvar i skolvärlden, eftersom det känns som en slags trygghet. Det är ju läskigt att slungas ut i verkligheten, utan att veta om man kommer få ett jobb eller inte och det kommer att bli tråkigt att behöva skiljas från många fina klasskompisar. Och så är det ju det där med självförtroendet... Ibland inbillar jag mig att jag inte kan någonting och ibland känns det som om jag har en teflonhjärna; som om jag har glömt allt jag har lärt mig. Men jag hoppas verkligen inte att det är så, jag hoppas att jag kan bli en bra och duktig socionom. Och min högsta önskan är ett få ett fint och roligt jobb, så snart som möjligt. Det är en aning stressande att höra om klasskompisarnas anställningsintervjuer och jobberbjudanden, när man själv inte har en aning om framtiden (även om jag är glad för deras skull). Men äh, saker och ting brukar ju trots allt ordna sig på något sätt, eller hur?

all you have to do is smile that smile

Åh, jag har hittat en sådan vacker klänning! Jag tycker att den påminner om en ljuv sommardag, när man kan höra fåglarna kvittra och känna hur solen kysser vinterblek hud. Jag köpte den second hand på Mint and vintage och kände mig en smula lycklig när klänningen kom med posten, inlindad i rosa silkespapper med små guldhjärtan på. Ännu lyckligare blev jag när provade den och insåg att den satt som en smäck (som P uttryckte det). Jag tänkte ha den på bröllopet i sommar, tillsammans med ett par silverskor. Och så ska jag måla mina naglar röda och ha några coola örhängen till och kanske några armband också. Det låter väl bra? Åh, det kommer säkert att kännas som om jag kommer direkt från 1976 och som om jag vore en countrysångerska från Texas. Jag önskar verkligen att jag kunde sjunga. Eller att jag vore lik cool som countrydrottningen Dolly Parton.

and darkness has turned to gray

Ibland känner jag mig så ofantligt svag och labil, fastän jag vet att jag egentligen inte är det, och jag avskyr den känslan. Jag försöker inbilla mig själv att det är ok, att man faktiskt får ramla ihop ibland och ligga och stirra upp i taket utan att ha en endaste aning om någonting. Att jag inte är ensam om att det och att det inte är hela världen om jag känner mig som en liten och vilsen flicka ibland. För innerst inne vet jag att jag kan resa mig upp igen, jag är inte ömtålig och går inte i tusen bitar som aldrig kan lagas och ibland måste jag kämpa hårt för att det där självförtroendet inte ska svika mig. Men ingen begär att jag ska vara perfekt hela tiden och jag önskar att jag vore lite bättre på att komma ihåg att jag faktiskt duger som jag är. Igår ramlade jag ihop och grät som om jag inte hade gråtit på flera år och somnade helt utmattad. Men jag behövde bara gråta ut, idag känner jag mig lite starkare och det är ok. Jag klarar mig. Och jag känner mig hoppfull. Den här långa våren tycks äntligen gå mot ljusare tider, även om mormors bortgång har grävt en liten grop i mitt hjärta.

living in a fantasy

Men alltså, ärligt talat... är detta ett skämt, eller? Snälla, kan någon förklara storheten med Engla´s showroom för mig? I just don´t get it.

this used to be the place we ran to

För några dagar sedan nämnde mamma att hon och pappa funderar på att sälja huset i Vinslöv och istället flytta till ett radhus eller en marklägenhet i Kristianstad, vilket kom som en chock för mig. Det enda jag kunde svara henne var nej, nej, nej och åter nej. Vilket i sin tur kom som en chock för mamma, för hon trodde väl att varken jag eller storasyster skulle ha något emot det. Men nej, storasyster tycker inte heller om tanken på att sälja barndomshemmet till några främlingar. Det finns ju så många fina minnen knutna till det där vita huset, som vi alltid kommer att se som en slags trygghet. Det var ju på Vetevägen som pappa lärde oss att cykla utan stödhjul, det var där vi lekte tre varv runt huset och badade i den lilla simbassängen under de ljumma sommarkvällarna. Och det var i det vita huset som vi brukade låtsas att vi körde bil i garderoben i källaren, lekte bibliotek och lade lappar i böckerna som fortfarande ligger kvar där efter alla dessa år, lyssnade på Tracks varje lördagsförmiddag för att spela in de bästa låtarna på kassettband och läste Kalle Anka under de långtråkiga söndagarna. Och visst, alla dessa fina minnen försvinner ju inte, även om mamma och pappa flyttar från Vetevägen. Men ändå. Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med separationer och jag är inte redo att ta farväl av mitt barndomshem. Inte ännu. Jag älskar ju att tänka tillbaka på min barndom och jag är så tacksam för alla år på Vetevägen. Men det finns kanske en gräns för hur nostalgisk man får lov att vara?

where do we go from here

Hej bloggen, jag har inte riktigt haft tid eller ork med dig den senaste tiden, som du nog har märkt. Och jag har inte varit något vidare sällskap heller, förlåt för det. Jag har känt mig utmattad och haft mycket att tänka på, men jag ska försöka skärpa mig nu. Jag har tyvärr inte kunnat samla mig ännu. Idag gick nämligen min söta mormor bort och tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden, jag vågar inte släppa fram dem, då kommer jag förmodligen inte att kunna sluta gråta och min ork räcker inte till just nu. Hon skulle ha fyllt 94 år nästa månad, min mormor. Min stålmormor. Jag tror ändå att hon var tacksam över att få somna in i sin säng, alldeles stilla och odramtiskt. Hon fick en stroke för en vecka sedan, så hennes krafter var borta. Hon sade ofta att hon inte var rädd för döden och det känns skönt att veta. Söta, lilla mormor. Som alltid bjöd på hårda karameller när jag var liten, som brukade stoppa ner sedlar i mina byxfickor så att mamma inte skulle se, som alltid kramades så himla hårt att man nästan tappade andan och som hade sådan vass humor att man nästan blev lite sur på henne ibland.

Min stålmormor fick vara med om så himla mycket i sitt liv. Hon hade problem med ångest, hon blev sjuk när min mamma var liten, och har blivit behandlad både med insulin och elchocker för det. Hon förlorade både sin man och sin ena dotter alldeles för tidigt. Hon började arbeta redan som tonåring och hade det jobbigt i skolan, eftersom hon blev mobbad av en elak flicka. Men trots allt. Så har hon alltid varit världens bästa mormor, även om hon kunde vara lite sträng ibland. Och kanske var det så, som min kusin Therese alltid hävdade när vi var små, att jag var mormors favorit. Jag är i alla fall oerhört tacksam för att jag har sparat på alla fina brev som jag och mormor skrev till varandra under årens gång och jag kommer aldrig att glömma somrarna då jag sov över hos henne i flera veckor i sträck. Åh, älskade lilla mormor. Vad jag kommer att sakna dig. Och vad jag är trött på att förlora människor jag älskar. Nu är morfar, mormor, farmor, farfar och moster borta. Nu får ingen mer dö, jag klarar inte av det.

if there's no one beside you

Det var i slutet av mars 1989, jag var tio år gammal och hade redan börjat längta efter sommarlovet. Jag älskade att stå i köket och sjunga till Pernilla Wahlgrens låtar om kvällarna, jag samlade på luktsuddigummin och jag var i hemlighet lite avundsjuk på min storasysters fina fräknar. Jag bodde i en liten by, som kändes som den tryggaste platsen på jorden och min bästis bodde på samma gata. Men så hände det något då, i slutet av mars 1989, som förändrade min syn på omvärlden. Tioåriga Heléne Nilsson från Hörby hittades mördad. En flicka som var lika gammal som mig, och som kom från en by som hon förmodligen såg som den tryggaste platsen på jorden, hade hittats naken invirad i svarta sopsäckar. Någon hade våldtagit henne, krossat hennes skalle och stypt henne. En flicka som bara skulle gå ner till byns lågprisaffär och träffa sin bästis. Men som aldrig kom fram. En flicka som precis påbörjat sitt påsklov och som aldrig gjorde något hon inte fick göra. Jag följde nyheterna om hennes död, kunde inte förstå varför någon ville mörda en sådan söt och oskyldig flicka. Jag kan inte minnas att jag någonsin pratade med mina föräldrar om det, de trodde kanske att jag inte förstod så mycket. Men jag kommer aldrig att kunna glömma. Den där känslan när jag förstod att det inte finns någon plats på jorden som man kan kalla för trygg.

Och igår fick jag veta att tioåriga Engla blivit mördad och jag färdades plötsligt nitton år tillbaka i tiden och till alla tankar och känslor jag bar på då. Och jag tror att det finns många tioåringar som bär på liknande tankar och känslor idag och jag hoppas att deras föräldrar vågar prata med dem om det.

alltid redo att dö för min katt

Nu har jag inte bara städat, jag har faktiskt köpt tulpaner också. Snacka om att håva in vuxenpoäng. Och nu ska jag dessutom dricka kaffe eftersom jag känner mig så sugen på det. Jisses... Det märks att man börjar bli gammal. Betty, som blev förtjust i de fina tulpanerna, har förresten precis blivit könsmogen och åmar och jamar mycket nu. Tycker lite synd om henne, men jag ska ringa veterinären nästa vecka. Åh, hon är utan tvekan min lilla ögonsten!

Rubriken är förresten lånad från fantastiska Joanna Rubin Drangers nya bok, som heter Alltid redo att dö för mitt barn. Den är jättefin, så läs den!

the long way around

Åh, äntligen börjar helgen närma sig igen! Den här veckan har, än så länge, inte varit särskilt givande eller rolig. Men jag har i alla fall börjat ta tag i vissa saker och har äntligen kunnat boka av dem på min att göra-lista. Har bland annat fixat med viktiga papper, rensat i garderoben och försöker nu skriva ett personligt brev som ska ge mig ett sommarjobb som socialsekraterare. Har dessutom lagt ut några auktioner på tradera, du kan kolla in dem här. Nu ska jag bara ta tag i städningen också, lägenheten är nämligen i stort behov av en stor vårstädning. Men det fixar jag nog imorgon.

tears dry on their own

Vissa stunder undrar jag varför jag ens bryr mig om att gå utanför lägenheten. Idag borde jag definitivt ha stannat hemma och städat eller gjort något annat produktivt, istället för att försöka glädja mig själv med en liten shoppingrunda. Den där shoppingrundan gjorde mig nämligen bara ledsen och utmattad. Jag är bland annat ute efter fler kjolar, men det är omöjligt att hitta. Det enda som finns i affärerna är ju minikjolar och jag vägrar att visa mig i en kortkort kjol. Jag tror inte ens att jag skulle kunna få en på mig. Och sen alla dessa tröjor och blusar med jättekorta ärmar eller puffärmar, som får mina armar att se ännu tjockare ut. Nej, tack. Och vad är dealen med alla vida klänningar och tunikor, som får vem som helst att se gravid ut (ja, till och med Olsen-tvillingarna)? I don´t get it. Visserligen ett i-landsproblem, men ändå. Gaaah, nu har jag dessutom fått världens huvudvärk. Vilken totalt meningslös dag det här har varit. Jag hoppas verkligen att resten av veckan inte blir lika meningslös.

För tillfället önskar jag förresten att jag såg ut som den här tjejen. Det måste vara ganska svårt att känna något annat än lycka när man är så snygg.

jag står i hennes port och hur hör hjärtat slår

Jag hittade en rolig lista hos Michaela och eftersom jag är ett stort fan av listor i alla dess former, så var jag såklart också tvungen att skriva en likadan.

10 låtar du kan lyssna på om och om igen

1. Atmosphere – Joy Division

2. Regn hos mig - Orup

3. Allt som är ditt – Säkert!

4. Tonight I have to leave it – Shout Out Louds

5. Joy - Silverbullit

6. Shoreline - Broder Daniel

7. Sarah – Mauro Scocco

8. Life is sweet – Maria McKee

9. Jolene – Dolly Parton

10. Pouppée de cire, Pouppée de son – France Gall

10 filmer du kan se om och om igen

1. Eternal sunshine of the spotless mind

2. My own private Idaho

3. Mitt liv utan mig

4. Breakfast club

5. À bout de souffle

6. Lost in translation

7. Dancer in the dark

8. Reality bites

9. Nine to five

10. Trust

10 böcker du kan läsa om och om igen

1. Vinthunden – Gertrud Hellbrand

2. Änglarnas syster – Anna Jörgensdotter

3. Fröken Livrädd och kärleken – Joanna Rubin Dranger

4. Pappa pralin – Anna Jörgensdotter

5. Oskyld – Åsa Ericsdotter

6. Drömfakulteten – Sara Stridsberg

7. Fröken Märkvärdig och karriären - Joanna Rubin Dranger

8. I taket lyser stjärnorna – Johanna Thydell

9. Montecore – Jonas Hassen Khemiri

10. Extremt högt och otroligt nära – Jonathan Safran Foer

you get so used to being sad

Anders Göthberg, gitarristen i Broder Daniel, har dött. Och det finns egentligen inga ord som är tillräckliga när en ung människa inser att livet har blivit en börda och väljer att avsluta det. Någonstans har jag sparat ett kort på honom med en vinflaska i handen, ståendes bredvid Henrik Berggren, det ligger nog uppe på vinden hos mina föräldrar. Broder Daniel var soundtracket till min tonårstid, jag klistrade små stjärnor under mina ögon, skrev dikter om döden i min dagbok, längtade bort till något större, skar mig i handleden när mörkret blev totalt och trodde att killarna i Broder Daniel var de enda som faktiskt förstod hur jag mådde. Det låter kanske banalt, men musiken var så viktig för mig då och därför kommer mitt hjärta alltid att klappa lite extra för Broder Daniel. Och det är därför jag inte riktigt kan sluta tänka på Anders för tillfället. Men jag ska nog gå och lägga mig nu, tror jag. Jag känner mig utmattad.

Och det här är förresten bland det mest osympatiska jag läst på väldigt länge.

the confusion in her eyes it says it all

Livet, alltså. Ibland undrar jag bara varför. Glädjen är som bortspolad och hatet bubblar inombords. Jag blir så innerligt trött på det här.

something grabs a hold of me tightly

Åh, vad ni är gulliga, ni som läser. Det vet ni väl? Jag blev så glad att hjärtat höll på att sprängas av kärlek när jag läste era fina kommentarer till förra inlägget. Tack, snälla ni! Och ja, det känns lite bättre nu - trots att jag måste råplugga till en omtenta, istället för att göra en massa annat roligt (som att leta efter en fin klänning till bröllopet i sommar, picknicka med världens sötaste Tyra och syster yster eller plöja igenom min Angel-box). Och den här veckan kunde förmodligen inte ha börjat så mycket bättre, jag har fått fina komplimanger och det har nästan bubblat inom mig av glädje. Försöker ignorera prestationsångesten och de där tankarna som förpestar tillvaron. Jag förstår bara inte varför det pendlar så mycket ibland, ena stunden tycks jag ju vara nere och i nästa stund är jag glad igen. Nåväl, jag tror ändå att april blir en bra månad.

Här kommer förresten en liten lista på mina personliga favoriter över roliga klipp på youtube. Det här är humor på högsta nivå!

1. Jim Carrey härmar Vanilla Ice

2. En stekare förklarar begreppet stekare

3. Sarah Silverman sjunger om när hon råkade bajsa på sig

4. Några töntar vill gärna vara med i en kung fu-film

5. Borat går på fin middagsbjudning i USA (en bit in på filmsnutten)