forever doesn´t live here anymore

Jag och Marleén lärde känna varandra när vi var kanske fem år gamla, jag minns inte riktigt när eller hur vi träffades. Vi växte i alla fall upp på samma gata och våra föräldrar umgicks ganska mycket med varandra på den tiden. Vi var bästisar, lite från och till, från det att lekis började och fram till gymnasiets start. Vi har också varit på många utomlandssemestrar ihop, när vi gick på mellanstadiet brukade våra familjer köra ner till södra Frankrike under somrarna och det var alltid så himla roligt. Jag och Marleén åkte dessutom på konfirmationsresa till Eastbourne tillsammans, det var 1994 och första gången vi åkte utomlands utan våra föräldrar. Där blev Marleén lite kär i en kille från Stockholm, Jimmy, och några år senare var han med i Bullen och berättade om hur han förlorade sin oskuld och vi kunde inte sluta skratta. Marleén var förresten lika besatt av Take That som jag var på den tiden och en gång åkte vi till Köpenhamn för att se dem live, då var jag så korkad att jag skrev Robbie spegelvänt i ansiktet på mig själv och alla fnissade åt mig.

Någonstans på vägen började jag och Marleén glida ifrån varandra och till slut hade vi inget gemensamt, våra intressen såg totalt olika ut och vi hade inte så mycket att prata om. Det blev att vi skickade sms till varandra lite då och då och ringde när någon av oss fyllde år, men även det rann ut till sanden till slut. För ett år sedan fick Marleén sitt första barn och för någon vecka sedan fick jag en inbjudan med posten; det vankas bröllop i juli. Jag blev faktiskt lite förvånad, men glad, över att hon har bjudit mig (fastän jag skulle behöva gå ner typ tio kg tills dess). Tänk, det känns inte alls länge sedan som vi cyklade runt Vetevägen och doppade våra bara fötter i vattenpölarna, lekte tre varv runt huset, sprang genom vattenspridaren, spelade tv-spel och hade följe till Furutorpskolan.

Någon som vet var tiden egentligen tar vägen?