För några dagar sedan nämnde mamma att hon och pappa funderar på att sälja huset i Vinslöv och istället flytta till ett radhus eller en marklägenhet i Kristianstad, vilket kom som en chock för mig. Det enda jag kunde svara henne var nej, nej, nej och åter nej. Vilket i sin tur kom som en chock för mamma, för hon trodde väl att varken jag eller storasyster skulle ha något emot det. Men nej, storasyster tycker inte heller om tanken på att sälja barndomshemmet till några främlingar. Det finns ju så många fina minnen knutna till det där vita huset, som vi alltid kommer att se som en slags trygghet. Det var ju på Vetevägen som pappa lärde oss att cykla utan stödhjul, det var där vi lekte tre varv runt huset och badade i den lilla simbassängen under de ljumma sommarkvällarna. Och det var i det vita huset som vi brukade låtsas att vi körde bil i garderoben i källaren, lekte bibliotek och lade lappar i böckerna som fortfarande ligger kvar där efter alla dessa år, lyssnade på Tracks varje lördagsförmiddag för att spela in de bästa låtarna på kassettband och läste Kalle Anka under de långtråkiga söndagarna. Och visst, alla dessa fina minnen försvinner ju inte, även om mamma och pappa flyttar från Vetevägen. Men ändå. Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med separationer och jag är inte redo att ta farväl av mitt barndomshem. Inte ännu. Jag älskar ju att tänka tillbaka på min barndom och jag är så tacksam för alla år på Vetevägen. Men det finns kanske en gräns för hur nostalgisk man får lov att vara?söndag 20 april 2008
this used to be the place we ran to
För några dagar sedan nämnde mamma att hon och pappa funderar på att sälja huset i Vinslöv och istället flytta till ett radhus eller en marklägenhet i Kristianstad, vilket kom som en chock för mig. Det enda jag kunde svara henne var nej, nej, nej och åter nej. Vilket i sin tur kom som en chock för mamma, för hon trodde väl att varken jag eller storasyster skulle ha något emot det. Men nej, storasyster tycker inte heller om tanken på att sälja barndomshemmet till några främlingar. Det finns ju så många fina minnen knutna till det där vita huset, som vi alltid kommer att se som en slags trygghet. Det var ju på Vetevägen som pappa lärde oss att cykla utan stödhjul, det var där vi lekte tre varv runt huset och badade i den lilla simbassängen under de ljumma sommarkvällarna. Och det var i det vita huset som vi brukade låtsas att vi körde bil i garderoben i källaren, lekte bibliotek och lade lappar i böckerna som fortfarande ligger kvar där efter alla dessa år, lyssnade på Tracks varje lördagsförmiddag för att spela in de bästa låtarna på kassettband och läste Kalle Anka under de långtråkiga söndagarna. Och visst, alla dessa fina minnen försvinner ju inte, även om mamma och pappa flyttar från Vetevägen. Men ändå. Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med separationer och jag är inte redo att ta farväl av mitt barndomshem. Inte ännu. Jag älskar ju att tänka tillbaka på min barndom och jag är så tacksam för alla år på Vetevägen. Men det finns kanske en gräns för hur nostalgisk man får lov att vara?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag känner samma panik. Mina päron vill också sälja barndomshemmet. Jag säger NEJ med lika delar nostalgi som framtid. Jag vill ju fira julafton med mina kommande barn i det huset. Visa var mamma växte upp. Det låter lite sjukt när jag ser det skrivet, men så är det.
Min pappa sålde mitt barndomshem som ligger i en liten by i norr. Det var den enda kontakt kvar gällande en underbar barndom i skogen. Jag grät massor när jag fick veta. Jag åkte upp och flyttade ut sakerna och fick säga hej då till allt det fina. Men jag försöker tänka att det inte huset
i sig som skänker kärlek och trygghet utan föräldrarna, vart än de är.
fatima: usch ja, det är verkligen jobbigt och jag tycker inte att det låter sjukt, det är nog normalt faktiskt... och inte så konstigt. klart att man inte vill bli av med något som man förknippar med trygghet och glädje.
johanna: åh, jag förstår verkligen att du blev ledsen när du fick höra det. och att tvingas säga hej då till sitt barndomshem är ju på något sätt att säga hej då till barndomen, även om man har minnena kvar. men visst är det så också, att det är föräldrarna som står för tryggheten.
Jag känner samma sak. Jag bor fortfarande hemma och höll på att bryta ihop när mamma en gång funderade seriöst på att flytta. Nu är jag jätterädd att de kommer flytta när jag själv flyttat hemifrån istället - vad kan jag göra åt det? Det är så mycket minnen i det här huset.
Skicka en kommentar