and darkness has turned to gray

Ibland känner jag mig så ofantligt svag och labil, fastän jag vet att jag egentligen inte är det, och jag avskyr den känslan. Jag försöker inbilla mig själv att det är ok, att man faktiskt får ramla ihop ibland och ligga och stirra upp i taket utan att ha en endaste aning om någonting. Att jag inte är ensam om att det och att det inte är hela världen om jag känner mig som en liten och vilsen flicka ibland. För innerst inne vet jag att jag kan resa mig upp igen, jag är inte ömtålig och går inte i tusen bitar som aldrig kan lagas och ibland måste jag kämpa hårt för att det där självförtroendet inte ska svika mig. Men ingen begär att jag ska vara perfekt hela tiden och jag önskar att jag vore lite bättre på att komma ihåg att jag faktiskt duger som jag är. Igår ramlade jag ihop och grät som om jag inte hade gråtit på flera år och somnade helt utmattad. Men jag behövde bara gråta ut, idag känner jag mig lite starkare och det är ok. Jag klarar mig. Och jag känner mig hoppfull. Den här långa våren tycks äntligen gå mot ljusare tider, även om mormors bortgång har grävt en liten grop i mitt hjärta.