you get so used to being sad

Anders Göthberg, gitarristen i Broder Daniel, har dött. Och det finns egentligen inga ord som är tillräckliga när en ung människa inser att livet har blivit en börda och väljer att avsluta det. Någonstans har jag sparat ett kort på honom med en vinflaska i handen, ståendes bredvid Henrik Berggren, det ligger nog uppe på vinden hos mina föräldrar. Broder Daniel var soundtracket till min tonårstid, jag klistrade små stjärnor under mina ögon, skrev dikter om döden i min dagbok, längtade bort till något större, skar mig i handleden när mörkret blev totalt och trodde att killarna i Broder Daniel var de enda som faktiskt förstod hur jag mådde. Det låter kanske banalt, men musiken var så viktig för mig då och därför kommer mitt hjärta alltid att klappa lite extra för Broder Daniel. Och det är därför jag inte riktigt kan sluta tänka på Anders för tillfället. Men jag ska nog gå och lägga mig nu, tror jag. Jag känner mig utmattad.

Och det här är förresten bland det mest osympatiska jag läst på väldigt länge.