where do we go from here

Hej bloggen, jag har inte riktigt haft tid eller ork med dig den senaste tiden, som du nog har märkt. Och jag har inte varit något vidare sällskap heller, förlåt för det. Jag har känt mig utmattad och haft mycket att tänka på, men jag ska försöka skärpa mig nu. Jag har tyvärr inte kunnat samla mig ännu. Idag gick nämligen min söta mormor bort och tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden, jag vågar inte släppa fram dem, då kommer jag förmodligen inte att kunna sluta gråta och min ork räcker inte till just nu. Hon skulle ha fyllt 94 år nästa månad, min mormor. Min stålmormor. Jag tror ändå att hon var tacksam över att få somna in i sin säng, alldeles stilla och odramtiskt. Hon fick en stroke för en vecka sedan, så hennes krafter var borta. Hon sade ofta att hon inte var rädd för döden och det känns skönt att veta. Söta, lilla mormor. Som alltid bjöd på hårda karameller när jag var liten, som brukade stoppa ner sedlar i mina byxfickor så att mamma inte skulle se, som alltid kramades så himla hårt att man nästan tappade andan och som hade sådan vass humor att man nästan blev lite sur på henne ibland.

Min stålmormor fick vara med om så himla mycket i sitt liv. Hon hade problem med ångest, hon blev sjuk när min mamma var liten, och har blivit behandlad både med insulin och elchocker för det. Hon förlorade både sin man och sin ena dotter alldeles för tidigt. Hon började arbeta redan som tonåring och hade det jobbigt i skolan, eftersom hon blev mobbad av en elak flicka. Men trots allt. Så har hon alltid varit världens bästa mormor, även om hon kunde vara lite sträng ibland. Och kanske var det så, som min kusin Therese alltid hävdade när vi var små, att jag var mormors favorit. Jag är i alla fall oerhört tacksam för att jag har sparat på alla fina brev som jag och mormor skrev till varandra under årens gång och jag kommer aldrig att glömma somrarna då jag sov över hos henne i flera veckor i sträck. Åh, älskade lilla mormor. Vad jag kommer att sakna dig. Och vad jag är trött på att förlora människor jag älskar. Nu är morfar, mormor, farmor, farfar och moster borta. Nu får ingen mer dö, jag klarar inte av det.