Betty har börjat hålla mig vaken om nätterna nu, hon jamar så himla högt och jag tycker synd om henne. Igår kunde jag inte ens ta mig till skolan, på grund av sömnbristen. En tid för kastrering är bokad, men veterinären sade att Betty måste löpa klart först, annars kan hon fastna i beteendet. Min lilla ögonsten. Det värker i bröstkorgen av kärlek varje gång jag tittar på henne.
På tal om skolan, förresten. Så känns det både konstigt, läskigt och skönt att jag är färdigutbildad om sex veckor. Det känns som om fyra år bara har rusat förbi mig. Och samtidigt som jag känner mig skoltrött, så vill jag ändå stanna kvar i skolvärlden, eftersom det känns som en slags trygghet. Det är ju läskigt att slungas ut i verkligheten, utan att veta om man kommer få ett jobb eller inte och det kommer att bli tråkigt att behöva skiljas från många fina klasskompisar. Och så är det ju det där med självförtroendet... Ibland inbillar jag mig att jag inte kan någonting och ibland känns det som om jag har en teflonhjärna; som om jag har glömt allt jag har lärt mig. Men jag hoppas verkligen inte att det är så, jag hoppas att jag kan bli en bra och duktig socionom. Och min högsta önskan är ett få ett fint och roligt jobb, så snart som möjligt. Det är en aning stressande att höra om klasskompisarnas anställningsintervjuer och jobberbjudanden, när man själv inte har en aning om framtiden (även om jag är glad för deras skull). Men äh, saker och ting brukar ju trots allt ordna sig på något sätt, eller hur?
2 kommentarer:
det ordnar sig. det tror och hoppas jag. för mig är dröjer det till december..men de månaderna känns som två sekunder bort ungefär.
(hjälp!)
m: ja, jag tror nog också det. och jag hoppas. tiden flyger verkligen iväg! men det fixar sig för oss båda, det är jag säker på. kram!
Skicka en kommentar