Det var i slutet av mars 1989, jag var tio år gammal och hade redan börjat längta efter sommarlovet. Jag älskade att stå i köket och sjunga till Pernilla Wahlgrens låtar om kvällarna, jag samlade på luktsuddigummin och jag var i hemlighet lite avundsjuk på min storasysters fina fräknar. Jag bodde i en liten by, som kändes som den tryggaste platsen på jorden och min bästis bodde på samma gata. Men så hände det något då, i slutet av mars 1989, som förändrade min syn på omvärlden. Tioåriga Heléne Nilsson från Hörby hittades mördad. En flicka som var lika gammal som mig, och som kom från en by som hon förmodligen såg som den tryggaste platsen på jorden, hade hittats naken invirad i svarta sopsäckar. Någon hade våldtagit henne, krossat hennes skalle och stypt henne. En flicka som bara skulle gå ner till byns lågprisaffär och träffa sin bästis. Men som aldrig kom fram. En flicka som precis påbörjat sitt påsklov och som aldrig gjorde något hon inte fick göra. Jag följde nyheterna om hennes död, kunde inte förstå varför någon ville mörda en sådan söt och oskyldig flicka. Jag kan inte minnas att jag någonsin pratade med mina föräldrar om det, de trodde kanske att jag inte förstod så mycket. Men jag kommer aldrig att kunna glömma. Den där känslan när jag förstod att det inte finns någon plats på jorden som man kan kalla för trygg.
Och igår fick jag veta att tioåriga Engla blivit mördad och jag färdades plötsligt nitton år tillbaka i tiden och till alla tankar och känslor jag bar på då. Och jag tror att det finns många tioåringar som bär på liknande tankar och känslor idag och jag hoppas att deras föräldrar vågar prata med dem om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar