don't you understand that I'm gone?

Usch, jag borde plugga. Men nu orkar jag inte mer för idag och dessutom tittade jag på ett avsnitt av Angel, som jag inte sett tidigare, när jag åt lunch framför teven och jag blev så tagen, tårarna rann och jag kände att jag ville skriva om Buffy och Angel. Vampyrdödaren och vampyren med en själ som är kära i varandra; tv-världens vackraste kärlekspar. De är vår tids Romeo och Julia, deras kärlek är förbjuden och farlig. De kan inte leva tillsammans, då förlorar Angel sin själ och blir ond. Men i avsnittet som jag såg idag blev Angel mänsklig för en dag, eftersom han smittats med ett visst demonblod, och han och Buffy fick en dag tillsammans som ett normalt par som älskar varandra och de låg i sängen och åt jordnötssmör och choklad. Det var så fint och jag grät när Angel bestämde sig för att häva det hela, eftersom han fick veta att han kunde förlora Buffy i en kommande strid och han ville vara stark nog att hjälpa henne och ville inte heller vara en börda för henne. Någon av dem skulle ha dött i framtiden om han förblev mänsklig och han kunde inte stå ut med tanken att det kunde vara hon som dog. Jag vet inte om ni förstår något av mitt svammlande, men ta er tid att titta på klippet här nedanför, ok? Fan, det här är äkta kärlek, mina vänner. Att älska någon så passionerat och intensivt att det känns i hela kroppen och nästan gör fysiskt ont och att inte kunna leva utan den personen.