Jag avskyr den där känslan som dyker upp ibland och hur ologiskt jag tycks tänka då, bara för att jag känner mig osäker på mig själv och rädd för att förlora det finaste jag har. Och jag avskyr hur avundsjukan och svartsjukan ibland river stora hål inom mig och hur jag alltid tycks förminska mig själv. Som nu, när jag inte riktigt kan sluta tänka på den där nya tjejen på P´s jobb, som han pratar ganska mycket om och som jag råkar veta är sockersöt, rolig och smart. Och innerst inne vet jag ju att det är mig han älskar, samtidigt som han kan tycka att andra tjejer är coola eller snygga. Men fan, ibland är det verkligen svårt att tänka logiskt och istället oroar jag mig för att han ska bli kär i den där tjejen och då önskar jag plötsligt att jag var mycket smalare, mer utåtriktad, smartare och vackrare än vad jag är. Men jag vet, det är sjukt fånigt och töntigt av mig. Jag jobbar fortfarande på det där. Men nej, nu måste jag återgå till pluggandet...
3 kommentarer:
jag vet hur du känner dig. har inga tröstande ord men ville mest bara säga att du inte är ensam och att ja: *KRAM*
du sätter ord på hur jag känner, söta. svartsjukan är en så hemsk och jobbig känsla, och det går ju inte riktigt att hjälpa att man är osäker...
men glöm aldrig att du är bäst, och att p ska vara väldigt glad som har en sån fin och bra tjej som du!
maria: tack, gulliga du, för dina ord som alltid värmer. kram!
lisa: usch ja, det är verkligen jobbigt ibland... även om det ändå har blivit lite bättre med åren. ibland dyker dock den där osäkerheten upp... tack, söta du. jag tycker att du är bäst! kram.
Skicka en kommentar