I fredags kom P hem från en veckas jobbsemester i Gambia och vi har haft en fin och mysig helg, han har viskat vackra ord i mitt öra och ibland får jag nästan nypa mig själv i armen för att förstå att det verkligen är på riktigt. Han är fortfarande tokkär i mig, han tycker att jag har det finaste ansiktet i universum, han älskar att omfamna min kropp och i hans ögon är min fula kropp vacker, han önskar att han kunde samla på min doft, han vill ge mig allting jag pekar på. Men ändå. Ändå dyker den där osäkerheten upp ibland och jagar mig i mina drömmar. För jag är rädd; vill inte förlora det här. Vill inte att han ska ge upp när jag inte känner lust lika ofta som han gör, när jag ibland hellre stannar hemma när det vankas fest eller när jag klankar ner på mitt utseende utan att orka göra någonting åt saken. Fast. Innerst inne vet jag nog ändå. Att vi båda tror och hoppas på för evigt.
3 kommentarer:
Det är unikt! Att båda hoppas på det livslånga. Du är så lyckligt lottad. Var inte rädd för tvivlet, det är okej! Kram.
sofia: mmm, jag känner mig faktiskt lyckligt lottad och det är fint. och jag ska försöka att inte oroa mig så mycket för tvivlet. kram!
Underbart! kärleken är vacker och jag tror på för evigt.
Och du...du är vacker. Det är i DINA ögon din vackra kropp är ful. Inte tvärtom!
Skicka en kommentar