this is the real truth about me

Ni läser väl bloggen niotillfem? Sandra påminner mig lite om en fransk, mystisk och underskön kvinna och hon skriver så fint och dessutom skulle jag inte ha något emot att äga några av hennes vackra klänningar. Hon har i alla fall skrivit ett gulligt inlägg om hur hennes hundar skulle vara som människor och naturligtvis kunde jag inte låta bli att tänka på hur Betty skulle vara som människa:

hon skulle vara en mörkhårig skönhet med hett temperament och med en ständig längtan efter spänning och nya lyckorus. killarna skulle tråna efter henne och tjejerna skulle vända sig om och titta avundsjukt efter henne på stan. hon skulle älska att köra bil riktigt fort, hennes läppar skulle alltid vara rödmålade och hon skulle ha en svala tatuerad på sin handled. hon skulle tycka om att hångla med vackra killar under ett stort träd när det åskar eller i en mörk garderob, hon skulle drömma om en vindsvåning i Paris och alltid vara på resande fot. hon skulle skriva små dikter på baksidan av Ica-kvitton, hennes favoritdryck skulle vara whiskey och hennes laster skulle vara glass och choklad.

allt kommer att ordna sig till slut

Jag har försökt skriva något i flera dagar nu, men orden fastnar någonstans och tankarna vandrar lätt iväg. Dessutom har jag nästan isolerat mig själv från min omgivning, har inte riktigt orkat med någonting. Har lyssnat mycket på Joy Division och haft svårt för att sluta tänka på filmen, jag har fantiserat om att vara en fransk kvinna med långt, svart hår, sexig röst och skira spetsklänningar boendes i vindsvåning med blommiga tapeter och svartvita foton på väggarna (franska kvinnor ger mig svåra komplex, de verkar vara så ouppnåeliga), jag har köpt ett vackert smycke till mig själv som examenspresent för pengar jag fått av mina snälla föräldrar och om nätterna har jag legat tätt intill mitt livs stora kärlek, andats in hans doft, lyssnat på hans andetag, kysst hans ögonlock och blivit tårögd av tacksamhet för att han finns.

Och nu är det måndag igen och jag ska försöka ta nya tag, ska försöka få den här veckan att bli produktiv och bra. Februari väntar runt hörnet och januaris mörker verkar släppa taget om den här staden nu, jag tror att jag vågar hoppas på en ljus vår inom en ganska snar framtid. Och jag vill inte oroa mig, jag vill tro att jag kan få ett bra jobb när skolan väl är slut och jag vill tro att den kommande sommaren kan bli den bästa någonsin.

we are all made of stars

Jag har verkligen svårt för att acceptera döden som en del av livet. Det är ju så svårt att förlora människor man älskar och sedan tvingas bära på enorm saknad. Jag är inte så rädd för att dö själv, jag är inte kristen och tror inte på ett liv efter döden så det finns egentligen inte så mycket att frukta. Men jag är rädd för vad jag kan förlora och vetskapen om att jag kan förlora det vilken dag som helst gör mig lika liten som ett barn. Jag är alltid noga med att säga hej då till någon när det är dags att skiljas åt (även om P bara ska gå till affären), hej då måste få bli det sista jag säger. Annars skapas det en sådan oro i min kropp. För man ju vet aldrig om man får träffas igen, det går inte att ta livet för givet.

Och jag blir ledsen av att läsa att skådespelaren Heath Ledger har dött, jag tänker på människorna som sörjer honom, jag tänker på att han bara var 28 år. Ännu en lysande stjärna har slocknat alldeles för tidigt.

vi bokstaverar kärleksord i varandras munnar

som om någon placerat oss i en

fransk kärleksfilm i svart och vitt

med stråkmusik till bilderna av mina läppar

mot ditt nyckelben, mitt trassliga hår som

smyckar din bröstkorg och dina händer

på upptäcktsfärd längs mina ben;

vi gömmer oss under tunna lakan som doftar

svagt av hösten utanför, vi lämnar spår av

kyssar på vinterblekt hud och vi bokstaverar

kärleksord i varandras munnar

dina fräknar har alltid varit mina att räkna,

min ryggtavla har alltid varit din att beröra och

aldrig har en mans andetag passat så här bra

under min haka (aldrig har längtan bultat

så här hårt i mina fingertoppar)

don´t walk away in silence

Naturligtvis var Control en fantastisk film. Och naturligtvis är Ian Curtis och Joy Division så mycket mer än hitlåten Love will tear us apart. Filmen (och tanken på Ians livsöde) griper tag och fastnar hos en. Se den snarast! Och lyssna på den här låten, som råkar vara min favoritlåt med Joy Division. Den spelades förresten i filmens slutscen och i eftertexterna och då brände tårarna bakom ögonlocken.

the meaning of what happiness is

Nu har Bertil bytt namn till Betty. Och hon är fortfarande världens sötaste katt.

Och när hon gäspar svämmar nästan kärleken över i min bröstkorg.

jag ser ner på alla som ser ner på dig

I fredags kom P hem från en veckas jobbsemester i Gambia och vi har haft en fin och mysig helg, han har viskat vackra ord i mitt öra och ibland får jag nästan nypa mig själv i armen för att förstå att det verkligen är på riktigt. Han är fortfarande tokkär i mig, han tycker att jag har det finaste ansiktet i universum, han älskar att omfamna min kropp och i hans ögon är min fula kropp vacker, han önskar att han kunde samla på min doft, han vill ge mig allting jag pekar på. Men ändå. Ändå dyker den där osäkerheten upp ibland och jagar mig i mina drömmar. För jag är rädd; vill inte förlora det här. Vill inte att han ska ge upp när jag inte känner lust lika ofta som han gör, när jag ibland hellre stannar hemma när det vankas fest eller när jag klankar ner på mitt utseende utan att orka göra någonting åt saken. Fast. Innerst inne vet jag nog ändå. Att vi båda tror och hoppas på för evigt.

dagens tips

Ni får inte missa coola Belinda Olssons nya program på TV8. Måndagar 22.10. Dessutom har hon äntligen börjat blogga, spana in hennes blogg här.

listen to the silence, let it ring on

Wow, efter mer än tre år är jag nu alltså färdigutbildad socialpedagog. Igår hade vi avslutning i kyrkan, det var fint. Kände mig stolt som en tupp över mina klasskamrater och över mig själv. Tänk, vi fixade faktiskt det! Och det är tur att jag kommer att få träffa dem flesta igen, nästa vecka fortsätter nämligen en kompletteringskurs och till sommaren kommer jag att vara färdigutbildad socionom också. Sedan är det dags för verkligheten. Ingen mer skola. Det känns fortfarande lite läskigt att tänka på det. Men det blir nog bra, det tror jag. Ikväll ska jag och P fira med mexikansk mat och film. Ska äntligen få se Control och den kommer säkert att vara så där smått fantastisk som jag antar att den är.

smärtan av att ha ett tråkigt liv

Du är min idol, Annika Norlin! Åh snälla, kan vi inte bli bästisar? Då skulle vi kunna dricka vin ur fina vinglas i kristall och äta lyxiga chokladpraliner, ha högläsning ur Edith Södergrans diktsamlingar, måla varandras tångalar röda, prata om kvinnorna vi beundrar och männen vi tycker är vackra, ligga under en filt och gråta till slutscenen i Eternal sunshine of the spotless mind och skratta så där som bara bästisar kan skratta när de är tillsammans.

jag ritar röda bläckhjärtan

och det här är platsen

där andetagen inte riktigt

får plats i min bröstkorg,

där mörkret tidigt stiger över

de slitna träbänkarna på skolgården,

där fåglarna vänder och flyger

tillbaka till den tid de kom ifrån,

där trädtopparna viskar om

barnskratt som ebbat ut,

gator som bytt namn och

ansikten som stramats åt

och det här är platsen

där kyrkklockorna slutat slå,

där hundarna ylar mot fullmånen

och där jag kanske borde

känna någon slags enighet

men jag ritar röda bläckhjärtan

på min armar, lyssnar på trackslistan

som någon spelat in på ett svart kassettband,

jag lämnar blöta fläckar av tårar

i den blekta skolkatalogen från 1992

(där sidan med 7C är utriven) och jag

går alltid med ena handen knuten

i fickan på min jeansjacka från gul&blå

you are beautiful

Jag älskar verkligen den här låten med Mika och blir alltid så vansinnigt glad när jag hör den. Snacka om att bli peppad, liksom. Och ja, det blev en lyckad kväll igår, jag kände mig söt och cool, jag fick många fina komplimanger, jag hade vansinnigt roligt tillsammans med några av mina klasskompisar och jag tycker bara mer och mer om dem. Vad mer kan man begära? Jag tycker själv att det märks att mitt självförtroende har blivit bättre under höstterminen och det känns oerhört befriande. Äntligen! Som Gert Fylking skulle ha uttryckt det.

tonight´s the night

Ikväll ska jag gå på fest och det känns både kul och lite läskigt. Jag kommer att känna typ 8 av totalt 50 eller 60 människor på den där festen och tänk om det är bordsplacering som gäller vid middagen? Ve och fasa. Men jag försöker peppa mig själv, jag vill att det ska bli en rolig kväll och jag vill inte känna mig blyg eller nedstämd. Jag vill vara avslappnad, snygg och partyglad. Jag skrev ner en liten lista med saker som jag tycker om med mig själv och den ska jag läsa flera gånger idag, det kanske hjälper?

* Jag har fina ögon

* Jag är bra på att ge andra människor komplimanger

* Jag har ett härligt skratt och ett fint leende

* Jag tycker om att ge bort presenter till människor i min omgivning

* Jag är en bra lyssnare

* Jag vågar vara impulsiv

Ja, härmed har jag bestämt mig för att jag kommer att vara snygg, självsäker och cool ikväll! Så det så.

and the wind begins to moan

Ok, jag måste erkänna en ganska pinsam sak nu. Eller... det är faktiskt lite roligt också. För det är så här; min katt Bertil är egentligen en Berta. Det är alltså en honkatt och inte en hankatt. Från början trodde jag att det var en hona, men vi var inte säkra. Sedan kom det något som kanske såg ut som kulor, men jag vet inte hur en hankatt ser ut down there och trodde att de skulle vara så där små... P hävdade bestämt att det var en hane och jag antog också att det var så. Därför frågade jag inte heller veterinären om saken, när jag vaccinerade Bertil/Berta. Men nu har hon fått bröstvårtor och nej, det hon har mellan benen är definitivt inte några kulor. Nu förstår jag inte ens hur vi kunde tro det. Hon är en vild, tuff och busig liten kattjej och nu gäller det att döpa om vår älskling. Vad sägs om Buffy eller Kitty?

confusion in her eyes that says it all

Idag fick jag en kalender för 2008 från Elle med posten, den innehåller horoskop för varje månad och uppenbarligen är januari månaden då jag ska försöka pigga upp mig själv med mycket vitaminer (jag är förresten lejon, men kan inte känna igen mig själv i de egenskaper som är typiska för lejon; jag är ingen ledartyp och tycker inte om att stå i centrum). Så nu ska jag bunkra upp med vitaminer och hoppas på att jag slipper bli uppäten av januari och det oändliga mörkret. Och sedan finns det ju de själsliga vitamininjektionerna som också hjälper till:

* att busa och mysa med världens gosigaste katt

* att kramas med världens finaste pojkvän

* kylie minogues senaste låt som får mig att vilja dansa, dansa, dansa

* den kommande Sverige-premiären av filmen Control

* shoppingrundan jag har planerat in imorgon

* semlan jag ska äta imorgon, när jag är klar med min shopping

* världens bästa buffy som alltid kommer att finnas nära hjärtat:

when you grow up your heart dies

Det här oändliga mörkret suger musten ur mig. Jag känner mig konstant trött, hängig, ful, oinspirerad och fel. Vad ska man egentligen ta sig till för att orka med årets värsta månad? Jag tar tacksamt emot tips.

Jag är så trött, så trött på min blogg just nu och har ändrat om och raderat bort. Överlag längtar jag efter förändring just nu. Jag vill ut med det gamla och in med det nya, som det så fyndigt heter. 2008 blir kanske året då jag orkar ta tag i alla nödvändiga förändringar? Jag hoppas verkligen det.

reading is sexy

Så här ser min bokhög ut just nu. Den där högen med böcker som jag har velat läsa länge, men som jag inte har hunnit med ännu. Innan årets slut ska dock samtliga böcker vara utlästa, sanna mina ord! Med tanke på att året precis har börjat, så ska jag nog klara av det. Först ut blir förmodligen Illusionen om Gud av Richard Dawkins, som verkar vara en sjukt intressant bok. Så här står det på baksidan: "Tänk dig en värld där förmenta häxor och kätterska vetenskapsmän aldrig bränts på bål. En värld utan korståg och självmordsbombare. En värld där kvinnor inte tvingas till äktenskap eller könsstympning. Tänk dig en värld utan religion!"

De andra böckerna är Johnny Cash´s självbiografi, Stephen Millers bok om Dolly Parton, Ett tal min systers bröllop av Linda Skugge, Hallonbäcken av Lina Forss, De i utkanten älskande av Johanna Nilsson, Det var ur munnarna orden kom av Mirja Unge, Om Gud av Jonas Gardell, Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg, Mrs Dalloway av Virginia Woolf och Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius. Jag glömde visst att fotografera The Picture of Dorian Grey av Oscar Wilde och Sylvia Plaths dagböcker (en bok som jag visserligen läser i lite då och då, Sylvia blir på något sätt alltid närvarande och det tycker jag är fint). Dessutom är Bitterfittan av Maria Sveland förhoppningsvis på väg hem till mig, eftersom jag beställde den i samband med en prenumeration av tidningen Bang. Japp, det här året ska jag minsann ta mig tid till att läsa en massa bra böcker, så det så!

it’s gonna be another shitty year

Ja, just det. Jag skulle kanske ta och sammanfatta 2007 på något sätt?

Årets kärlekslåt: No one av Alicia Keys
Årets oväntade: jag och P såg operan La Fanciulla del West
Årets händelse: när jag bestämde mig för att ta hem en kattunge på fyra veckor, som hotades att bli skjuten av en knäpp vaktmästare, och som jag sedan döpte till Bertil och blev handlöst förälskad i
Årets utländska person: Britney Spears
Årets impuls: jag och P tatuerade oss samtidigt
Årets svenska person: Lo Kauppi
Årets häftigaste: jag blev moster för första gången
Årets snyggaste: Milo Ventimiglia i Heroes
Årets accessoar: Marc by Marc Jacobs-halsbandet som jag suktat efter så länge
Årets äntligen: resan till New York och införskaffandet av en laptop
Årets crush: Martin Kellerman
Årets återupptäckt: mexikansk mat
Årets bästa: Stureplansprofilerna dömdes till fängelse för grov våldäkt och jag sjöng med i låten Allt som är ditt av Säkert!
Årets mest överskattade: Åsa Linderborgs bok och Alex Schulmans blogg och fru
Årets sorgligaste: Johanna Sällströms och Anna Nicole Smiths alldeles för tidiga död
Årets look: tantig bibliotekarie (typ klänning, kofta och knästrumpor)
Årets bästa liveband och årets mest bortglömda: Sci Fi Skåne
Årets filmer som jag ännu inte har sett, men som jag längtar efter att få se: Eastern Promises, The Darjeeling Limited och The Bourne Ultimatum
Årets mest tröttsamma: Spice Girls återförening, den fjärde omgången av Idol och modebloggare utan några som helst egna åsikter

and the fireworks are through

Gott nytt år! Så har ännu ett år passerat och ett nytt tagit vid. Min nyårsafton spenderades hemma med P och Bertil, vi hade det hur mysigt som helst. Jag är fortfarande superförkyld och gick därför runt i myskläder, vi åt god mat, drack champagne och hade en liten Kurt Russel-festival. Eller... vi såg i alla fall två filmer med honom i huvudrollen: Flykten från New York och Death Proof (som är förra årets bästa film, by the way). Det är mys som gäller idag också, jag och P har verkligen saknat varandra under veckan vi firade jul på varsitt håll och därför måste vi kramas så mycket som möjligt nu. Och jag kan ju faktiskt inte tänka mig något bättre sätt att börja det nya året på.