a purple bulldozer is calling you on the phone

Jag har varit med om en hårddiskkrasch och paniken har flåsat mig i nacken, men jag kan nog andas ut nu. Hårddisken har nämligen rensats och jag har installerat om datorn på nytt. Som tur var så hann jag med att spara mina älskade bilder, videoklipp och word-dokument, hallelujah! Jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan min dator eller utan internet, det finns ju bara inte.

Åh, ikväll ska jag och P gå och kolla på Adam Green! Jag slår vad om att det blir fint som snus. Han är ju sockersöt och skriver gulliga låtar. Dessutom verkar han vara en rolig och lite crazy snubbe, kolla bara in det här klippet:

En av hans bästa låtar handlar om Jessica Simpson:

try to control me boy you get dismissed

Det här var dock bra skrivet av Ebba von Sydow, jag håller definitivt med. Det är inte särskilt smart att vara hemmafru och bli ekonomiskt beroende av en annan människa; det är faktiskt en väldigt utsatt situation att försätta sig i. Jag har själv hamnat där nu och även om P ställer upp till 100 % och är världens gulligaste, så vill jag ju såklart ha ett jobb och tjäna egna pengar (något annat vore som sagt bara korkat). Och jag tycker faktiskt att det är lite sorgligt att höra vad nyblivna hemmafrun Emma Andersson har att säga om sitt nya liv: "för mig var det självklart att lämna Sverige och karriären för att vara med honom". Visst, jag tycker att det kan vara fint att vara så där galet kär och romantisk av sig, men hallå, någon verklighetsförankring får man väl ändå ha? Och varför är det förresten oftast tjejer som ska offra sig för kärlekens skull medan killen gör karriär? Nej, då tycker jag faktiskt att det smartaste man kan göra är att i första hand satsa på sig själv istället. Så det så.

let your body decide where you want to go

Ni får säga till om ni tycker att jag tjatar, men jag tänker ganska mycket på det här med viktnoja och kroppsideal. Vi pratade om det i fredags när vi var ute och sedan läste jag det här blogginlägget och kom att tänka på hur vanligt det är att vi tjejer ständigt tänker på hur vi ser ut och hur mycket vi väger, oavsett om vi är tjocka, kurviga eller smala. Nej, det är väl inget nytt under solen direkt. Men jag måste faktiskt erkänna att jag kan bli en aning irriterad på smala tjejer som nojar över sin vikt. Jo, jag vet hur lätt det är att påverkas av andra, att många modeller mår dåligt och har ätstörningar och att man inte automatiskt blir lycklig och nöjd med sin kropp bara för att man råkar vara smal. Men ändå. Ändå kan jag inte låta bli att känna en stark impuls att vilja gå loss med spikklubban varje gång jag ser en modebloggande tjej som är supersmal, har en garderob att dö för och som klagar över sin vikt. För hur kan en tjej som har storlek 34/36 veta hur det känns att stå i ett provrum och gråta för att ingenting passar? Jag älskar mode och kläder och visst, jag är inte stor som ett hus, men jag har storlek 40/42 och jag måste ha gördeltrosor på mig under mina kläder (annars ser jag gravid ut) och det är deprimerande när jag inte kan köpa vissa kläder på grund av min storlek och kroppsform. Och jag tänker att en tjej som har storlek 34/36 måste ha det mycket lättare, eftersom hon slipper tänka på sådant. Men äsch, jag vet inte. Det är nog tyvärr ändå som Annika skriver: "att viktnoja och önskan att leva upp till ett ideal som inte existerar inte är beroende av ens egen vikt eller kroppsform". Det är väl så att alla nojar, mer eller mindre, hur tröttsamt det än är. Hur bär man sig egentligen åt för att kroppsnoja så lite som möjligt och hur lär man sig att tycka om sin kropp? Någon som vet?

this ain’t just any kind of party

September närmar sig och jag börjar se fram emot hösten, men det är så mycket som skaver och kliar under huden och jag vet inte hur eller var jag ska börja för att ordna upp saker och ting och jag försöker förtränga alla jobbiga tankar, men det känns bara så himla svårt ibland. Jag försöker aktivera mig så gott det går, jag söker nya jobb hela tiden och jag är så glad över att jag åtminstone inte är ensam, jag har världens finaste kille och de gulligaste vännerna. Vi var förresten ute i fredags, det var hur kul som helst. Middag ute och sedan party är ju nästan lite vardagslyx. Men det märks att jag börjar bli gammal, jag kände mig bakis hela lördagen och söndagen och orkade inte göra så mycket mer än att kolla på Buffy. Men hey, det är smällar man får ta.

comes all the way back around

Men alltså, har inte fröken von Sydow hört talas om att man inte ska kasta sten i glashus? Och jo, jämfört med oss vanliga döda så är du pinnsmal, Ebba, tro det eller ej. Och det ironiska är ju att Ebba förmodligen är den främsta anledningen till varför modebloggarna hon kritiserar ens existerar och det skulle inte förvåna mig om de alla sover med boken Ebbas stil under huvudkudden. Suck...

För övrigt har det här varit en väldigt mysig och bra torsdag, jag har shoppat och fikat med fina Emelie och jag fyndade minsann en tjusig kavaj och en söt brosch. Och imorgon är det äntligen helg igen, det är trots allt ganska skönt när dagarna går fort. Men nej, nu ska jag faktiskt gå och lägga mig. Det tar visst på krafterna att agera hemmafru.

you deserve so much better in your life

För första gången, på typ hundra år, kommer jag inte att påbörja en ny termin i skolan. Det känns så himla konstigt och en aning melankoliskt. Jag har i alla dessa år identifierat mig själv som student och tyckt om att gå i skolan, även om jag känt mig skoltrött vissa perioder. Jag har trots allt tyckt om vardagsrutinen (till och med att åka tåg till skolan), att veta vad som kommer att hända, att få läsa en massa intressanta böcker och köpa fina skrivblock och färgglada pennor. Nu känns allt så himla läskigt och vuxet, jag vet inte vad som kommer att hända och det känns konstigt att jag inte kommer att träffa klasskompisarna igen efter sommaren. Skolan har alltid varit en slags trygghet för mig, men nu får jag visst identifiera mig själv som socionom istället. Och jag kan ju till och med köpa fina skrivblock och färgglada pennor fastän jag har slutat plugga.

Idag har jag läst i några av mina gamla dagböcker, det slog mig att vissa saker har blivit lättare och att jag mår bättre idag än vad jag gjorde för några år sedan. Men det slog mig också hur ensam jag har känt mig under flera års tid, att det där med vänskap alltid har varit svårt och att jag har dragit mig undan på grund av rädsla, bekvämlighet eller tvivel. Men det verkar faktiskt som om något har förändrats, det känns lite lättare nu och det är jag glad för.

med hela huvudet tapetserat av knäppa frågor

Hur kan jag bli så här nedrans trött av att göra ingenting? Hur ska jag kunna få jobberfarenhet om jag aldrig får ett jobb? Varför ska det vara så knepigt att få tag på ett exemplar av boken Människohamn på Malmös stadsbibliotek? När ska jag inse att jag måste sluta äta godis och kakor? Finns det någon vänlig själ som skulle vilja köpa den här söta broschen från Topshop till mig? Var kan jag hitta ett par snygga, svarta stövlar att ha i höst? Ska jag färga håret i en mörkare nyans eller kommer jag att se spöklik ut då? Hur kommer det sig att så många modebloggare lägger upp recept på sina bloggar när de uppenbarligen inte äter någonting för att förbli smala och ha råd med alla märkeskläder? Varför bråkar vuxna människor mitt i natten, vilket resulterar i att andra människor vaknar? Varför känns allt så nedrans meningslöst ibland?

jag kastar sten mot solen för jag hatar den

Usch, det här känns som en jobbig måndag. Jag deppar nämligen över det faktum att jag har blivit ett år äldre och att jag inte tycks få något jobb någon gång. Dessutom känner jag mig tjock, ful, blek, trött, fattig och tråkig. När ska det egentligen vända? Jag är så less på det här och vet inte riktigt hur eller var jag ska börja för att få till en förändring. Kommer det verkligen att ordna sig någon gång? I really hope so. Många gånger undrar jag hur P står ut med mig och ibland tänker jag att jag egentligen inte förtjänar honom, eftersom han är så snäll, godhjärtad, rolig och smart. Och även om jag vet att han tycker om att köpa saker till mig, så kan jag inte låta bli att känna hur det dåliga samvetet kryper fram ibland, jag har ju inte råd att köpa lika fina saker till honom. Han bjöd mig till exempel på Kroatien-resan och köpte dessutom en superfin tavla till mig där, han står också för köpet av lägenheten (till dess att jag får ett jobb, då kommer jag också att stå som ägare) och igår kom han hem från en jobbresa i Lissabon med en födelsedagspresent till mig. Jag tappade faktiskt hakan när jag såg att det var en Marc by Marc Jacobs-väska och det var kärlek vid första ögonkastet och jag känner mig fortfarande mållös. <3

the most radical thing to do

Frågan är om man kan gå och lägga sig nu eller om det är lite sorgligt och extremt tantigt? Äsch, jag antar att man får göra precis vad man vill på sin födelsedag.

what have we done to our lives?

Imorgon spelar Broder Daniel sin allra sista spelning och det känns tråkigt att jag inte kan vara där och se dem. Jag blir ofantligt vemodig när jag tänker på bandet som spelade en stor roll under min tonårstid och jag kan inte läsa det här utan att känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Det finns så många minnen som är förknippade med Broder Daniel. Åh, tack och lov för att man slipper uppleva sin tonårstid mer än en gång, tack och lov för att jag åtminstone hade musiken att lyssna på då. Det kanske låter fånigt och jag kan inte riktigt förklara det, men man ska definitivt inte underskatta musikens betydelse om man säger så. Och det är så sorgligt att Broder Daniels gitarrist Anders valde att avsluta sitt liv, det händer att jag tänker på det ibland och jag undrar hur sångerskan Paola har det nu. Anders och Paola var ju ett par och de var så himla söta ihop, jag kommer ihåg när de var med i ett nummer av ELLE och hon sade att hon knappt vågade låta Anders gå ut i sin skinnjacka, för han var så snygg i den. Och jag blir ledsen av att tänka på att det finns så många unga människor som mår dåligt och jag vill verkligen börja jobba nu så att jag på något sätt kan hjälpa till, om jag nu kan det. Många tankar som snurrar runt i mitt huvud i kväll...

and the days keep rollin’ along

Alltså, jag börjar nästan tro att det är något magiskt med min födelsedag. Något som gör att det händer fantastiska saker just den veckan jag fyller år. Förra året flyttade ju Betty in i vårt hem, som av en slump, på min födelsedag. Vi hade inte tänkt skaffa någon katt, men mitt hjärta smälte när jag såg att hon bodde i en pappkartong under en buske och jag stod inte ut med tanken på att hon skulle avlivas. Och nu kan jag inte tänka mig ett liv utan katt. Vad har hänt i år, då? Jo, igår skrev vi minsann på kontraktet till vår nya bostadsrätt! Det känns helt fantastiskt, vi har haft sådan tur att jag måste nypa mig själv i armen ibland. Det fanns flera intresserade köpare, men säljaren nöjde sig med vårt bud som låg på utropspriset. Läget är perfekt, köket och badrummet är nyrenoverat och äntligen får vi en stor balkong. Ni anar inte hur lycklig jag är, det ska bli så himla roligt att flytta och jag kan inte tänka mig en bättre födelsedagspresent! Önskar att jag kunde visa några bilder på lägenheten, men de har visst tagit bort den från Hemnet nu när vi har köpt den. Oh well, det får bli när vi har flyttat in istället. Förresten, sovrummet är målat i mörklila och jag kan inte bestämma mig för om det är snyggt eller inte. Big no, no eller fint? Kanske kan fixa en fondvägg? Åh, jag längtar efter att få börja pyssla och inreda! Life is sweet.

there are too many candles in your cake

På söndag fyller jag tjugonio år och jag förstår inte riktigt hur tiden kan ha gått så fort och det känns faktiskt nästan lite overkligt att jag fyller trettio år nästa sommar. Det var ju inte alls länge sedan som jag bodde på Vetevägen och var en glad tolvåring med sneda tänder och skrubbsår på knäna. Jag minns tiden när jag samlade på luktsuddigummin, lyssnade på Lili och Sussie, tittade på Dallas och hade en bästis som hette Tove med värme i mitt hjärta. Samtidigt som jag tycker om att fylla år och bli äldre, så känns det lite jobbigt. Måsten och krav skaver mot min kropp och ibland känner jag mig så himla missnöjd med allting och hjärtat fladdrar som en fågel i bur och jag önskar att det inte var så förbaskat svårt att finna svaren på livets alla gåtor. Men saker och ting ordnar sig väl oftast på något sätt, det är åtminstone så jag försöker tänka.

Och på söndag kommer jag att bli väckt av min kära familj i mitt gamla rum på Vetevägen, det blir gratulationssång och paketutdelning vid sängkanten (precis som när jag var liten och låg och väntade på att få höra mamma, pappa och syster yster komma sjungandes och så låtsades jag förstås sova när de kom in i rummet). Dessutom har mamma lovat att bjuda på kräftor och tårta, det kommer att bli fint som snus! Jag tror jag skjuter upp min ålderskris till nästa år.

och jag kan bara inte sluta skratta

Jag har äntligen slutat läsa de där stora modebloggarna som alltid tycks irritera och provocera mig och det känns skönt. Nu läser jag bara några få utvalda modebloggar som istället inspirerar och peppar mig, men ibland händer det ju att man råkar trilla in hos de där stora modebloggarna ändå. Igår läste jag Linn Gustafssons blogg och kunde inte låta bli att bli full i skratt. Särskilt när jag läste hennes inlägg om Diane Kruger. Det är nog meningen "Randigt, kjol och sittande i ett fönster, behövs inte så mycket mer än så" som gör att skrattet bubblar inombords. Alltså, ärligt talat? Och så har en tjej kommenterat inlägget med meningen "Jag har alltid drömt om att ha fönster jag kan sitta i, det ser så mysigt ut!". Men hallå, JAG DÖR! Det där, mina vänner, är humor på hög nivå.