Ni får säga till om ni tycker att jag tjatar, men jag tänker ganska mycket på det här med viktnoja och kroppsideal. Vi pratade om det i fredags när vi var ute och sedan läste jag det här blogginlägget och kom att tänka på hur vanligt det är att vi tjejer ständigt tänker på hur vi ser ut och hur mycket vi väger, oavsett om vi är tjocka, kurviga eller smala. Nej, det är väl inget nytt under solen direkt. Men jag måste faktiskt erkänna att jag kan bli en aning irriterad på smala tjejer som nojar över sin vikt. Jo, jag vet hur lätt det är att påverkas av andra, att många modeller mår dåligt och har ätstörningar och att man inte automatiskt blir lycklig och nöjd med sin kropp bara för att man råkar vara smal. Men ändå. Ändå kan jag inte låta bli att känna en stark impuls att vilja gå loss med spikklubban varje gång jag ser en modebloggande tjej som är supersmal, har en garderob att dö för och som klagar över sin vikt. För hur kan en tjej som har storlek 34/36 veta hur det känns att stå i ett provrum och gråta för att ingenting passar? Jag älskar mode och kläder och visst, jag är inte stor som ett hus, men jag har storlek 40/42 och jag måste ha gördeltrosor på mig under mina kläder (annars ser jag gravid ut) och det är deprimerande när jag inte kan köpa vissa kläder på grund av min storlek och kroppsform. Och jag tänker att en tjej som har storlek 34/36 måste ha det mycket lättare, eftersom hon slipper tänka på sådant. Men äsch, jag vet inte. Det är nog tyvärr ändå som Annika skriver: "att viktnoja och önskan att leva upp till ett ideal som inte existerar inte är beroende av ens egen vikt eller kroppsform". Det är väl så att alla nojar, mer eller mindre, hur tröttsamt det än är. Hur bär man sig egentligen åt för att kroppsnoja så lite som möjligt och hur lär man sig att tycka om sin kropp? Någon som vet?
3 kommentarer:
vad vackert du skrivit. Jag vet precis hur det är att gråta i provhytten för kläderna inte passar. Sedan går man hem och hoppar över måltiden för att man skäms över att vara en tjockis.Livet är bra orättvis.men jessie storlek 40-42 är ju medium och inte alls stort. Och i mina ögon har du alltid varit åt mindre hållet än åt det större. Puss på dig snygging där nere i skåneland.
tintin: åh, söta du, men det är ju klart att man måste äta... jag tycker att du är finast i världen! jag har ju oftare strl 42 än 40 och enligt mitt BMI är jag överviktig, så jag känner mig inte som en medium... har gått upp en del sedan Växjö-tiden och det känns lite frustrerande, så jag får väl ta tag i saken någon gång... sköt om dig, kära du. puss!
...Och överviktighet finns det ju olika grader av. Kort sagt; För att BMI-modellen skall fungera krävs det ju att den just är ett slags medelvärde av vad som bör vägas under viss förutsättningar osv. Dvs. den inbegriper att en del väger lite mer än och andra lite mindre än det exakta talet (som väldigt få väger)av de förutsättningar och kriterier som gäller vid varje givet tillfälle.
Summarum summus; Världen är sjuk. Och du är normal som inser det sjuka. Punkt. Jävla. Slut.
Skicka en kommentar