you deserve so much better in your life

För första gången, på typ hundra år, kommer jag inte att påbörja en ny termin i skolan. Det känns så himla konstigt och en aning melankoliskt. Jag har i alla dessa år identifierat mig själv som student och tyckt om att gå i skolan, även om jag känt mig skoltrött vissa perioder. Jag har trots allt tyckt om vardagsrutinen (till och med att åka tåg till skolan), att veta vad som kommer att hända, att få läsa en massa intressanta böcker och köpa fina skrivblock och färgglada pennor. Nu känns allt så himla läskigt och vuxet, jag vet inte vad som kommer att hända och det känns konstigt att jag inte kommer att träffa klasskompisarna igen efter sommaren. Skolan har alltid varit en slags trygghet för mig, men nu får jag visst identifiera mig själv som socionom istället. Och jag kan ju till och med köpa fina skrivblock och färgglada pennor fastän jag har slutat plugga.

Idag har jag läst i några av mina gamla dagböcker, det slog mig att vissa saker har blivit lättare och att jag mår bättre idag än vad jag gjorde för några år sedan. Men det slog mig också hur ensam jag har känt mig under flera års tid, att det där med vänskap alltid har varit svårt och att jag har dragit mig undan på grund av rädsla, bekvämlighet eller tvivel. Men det verkar faktiskt som om något har förändrats, det känns lite lättare nu och det är jag glad för.