snart går jag sönder

Alltså, just nu känner jag mest för att krypa in under en sten och gömma mig för omvärlden. Många gånger undrar jag hur det är möjligt att jag överhuvudtaget står ut. Eller varför jag inte kan vakna upp en dag och se ut som Liv Tyler eller Zooey Deschanel istället. Försöker förtränga allt det där jobbiga genom att läsa en massa böcker och lyssna på Vapnet, men det hjälper inte alltid så bra. Känner ett sug efter att få skriva, men inspirationen vägrar att infinna sig (jag har inte skrivit en endaste dikt på ett halvår nu, det känns faktiskt vemodigt). Men det kommer kanske. Och saker och ting ordnar sig väl alltid någon gång, trots allt.

turn your face to the moonlight

Åh, vad jag längtar efter Kroatien-semestern nu! Om 19 dagar åker jag och P (ja, jag har börjat nedräkningen) och det ska bli så himla härligt att ligga vid en strand eller en pool och bara få koppla av utan att känna hur det dåliga samvetet tränger sig på. Precis vad jag behöver just nu, även om jag bara går hemma om dagarna. Jag känner mig stressad av alla tunga tankar, frustrationen vägrar att lämna min kropp och jag är i ett stort behov av miljöombyte. Nackdelen är bara att vi inte kan ta med oss Betty att gosa och busa med, jag kommer att sakna henne enormt mycket när vi är borta, blödig som jag är. Bjuder här på några av mina favoriter bland alla mina Betty-foton. Tänk vad liten hon var en gång i tiden!

that girl she holds her head up so high

Hörrni, jag måste bara fråga: funkar den här outfiten? Tänkte ha svarta leggings till också. Eller ser det bara tokigt, fånigt eller barnsligt ut? Jag tänkte nämligen bära det på Tyras 1 års-kalas nu på söndag, men kan inte bestämma mig för om det passar ihop eller inte, så ni får hjälpa mig lite (det går att klicka på bilderna).

På tal om mode så har jag hittat en ny favorit bland alla dessa modebloggar. Rybel bloggar varken om Olsen-tvillingarna, bantning eller annat skräp som så många andra gör, hon inspirerar istället med sin coola klädstil och sina fina kurvor!

just don´t know what to do with myself

Alltså, varför plågar jag mig själv med att läsa Sofi Fahrmans blogg? I don´t get it, det kliar ju i hela kroppen av irritation och frustration. Note to self: utsätt dig inte för irritation och frustration i onödan. Nej, jag ska nog gå och bädda ner mig istället och läsa lite i Bitterfittan av Maria Sveland (den är smått fantastisk). Fast innan dess ska jag faktiskt busa lite med Betty, som är så himla lycklig över att slippa tratten att hon busar och står i mest hela tiden och hon måste helt enkelt vara världens gulligaste katt.

jag vet, jag vet hur det känns

Även om risken finns att ingen svarar, så vill jag ändå härma Alexandra och ställa några frågor till mina kära läsare. Ni får självklart vara anonyma, om ni vill. Jag skulle i alla fall bli väldigt glad om ni svarade och jag väntar med spänning (nyfiken som jag är).

1. Var bor du?

2. Hur gammal är du?

3. Hur försörjer du dig?

4. Är du kvinna eller man?

5. Vilken dagstidning läser du?

6. Har vi träffats i det riktiga livet?

7. Vilka är dina tre favoriter i bloggvärlden?

8. Vilken film skulle du vilja rekommendera mig att se?

9. Hur länge har du läst min blogg?

10. Minns du något inlägg, som jag skrivit, du tyckte särskilt bra/dåligt om?

you got me hanging around for too long

Ibland krävs det trots allt inte särskilt mycket för att jag ska bli glad eller för att jag ska känna mig lite hoppfull, om så bara för en kort stund. Som nu då; jag kan inte sluta le och känner mig uppspelt! Bara för att jag, för en stund sedan på väg hem från mataffären, råkade passera vackra Nina Persson från The Cardigans och hennes man. Dessutom fick vi ögonkontakt och hon var så himla liten och fint klädd (väldigt 70-tal med utsvängda jeans, åh, vad jag önskar att jag kunde klä mig som henne). I love Nina! Hon är en självklar inspirationskälla och har en sjukt fin sångröst. Jag kommer aldrig att kunna tröttna på den här underbara låten:

shaping me up for the big time, baby

Och i ett försök att bli lite gladare, har jag nu klickat hem den här söta klänningen och ett fint armband från Forever 21. Hade jag haft råd hade jag förmodligen köpt ännu mer, till exempel den här coola väskan. Äsch, med min sedvanliga tur kommer klänningen förmodligen inte ens att passa. Men hey, man kan ju alltid hoppas, right?

yesterdays voices are now getting louder

Tänk, det är redan midsommar igen. Jag hoppas att ni får en fantastisk sådan!

så sant som det var sagt

Michaela skriver precis det jag önskar att jag kunde plita ner, men det blir aldrig bra när jag väl försöker. Så därför citerar jag henne, för jag tänker ju ungefär likadant (och ja, det handlar om den där lagen som alla pratar om just nu):

"Personlig integritet yeah right. Hade låtit lite mindre ihåligt om man inte samtidigt lade ut bilder från precis allt man har för sig på Faeces, tusen olika profilfoton på sig själv ur alla möjliga vinklar, samt ivrigt flashar allt från klamydia till privata smeknamn på pojkvännen på samma ställe. Jag kanske är för och jag kanske är emot, men alltså, precis som de kommer sitta och läsa någon random svenssons sms-konversation med sin flickvän då eller? Om det blir en diktatur i framtiden som kan HÅLLA DET EMOT OSS GASP HORROR CHOCK så lär de ändå inte bry sig om om det finns en fucking LAG som tillåter dem att läsa vår mail eller inte."

Fina Anna-Klara har förresten också tagit orden ur min mun.

dagens lilla utbrott

Shit, vad provocerad jag blir av Pernilla Wahlgren. Hon är ju banne mig lika läskig som Carola (och det säger inte lite, det). Det är något onaturligt över henne och just nu får hon mig att se rött. Pernilla verkar vara en aning bitter och skriver i sin blogg att man inte behöver prestera något för att bli kändis idag och att ett bra grepp att ta till är att skaffa sig jätte-silikonbröst och blondera håret. Hon påpekar att det finns tjejer som gör allt för att hamna i rampljuset och nämner då Natacha Peyre. Pernilla må ha rätt i att man inte behöver göra särskilt mycket för att bli kändis idag, men hennes hyckleri får mig att se rött. För Pernilla har ju själv vikt ut sig i Slitz, eller om det var Café. Men det värsta av allt är ändå tricket som hon kör med för att säkra sin plats i rampljuset: hon viker ut sina barn. I varenda mamma-tidning får man ju se Pernilla posera med sin lille son Theo och om jag ser ett sådant omslag till får jag banne mig spader. Det är hon och Tilde de Paula som älskar att vika ut sina barn i tidningarna och jag förstår verkligen inte varför man vill göra det. Nej, då tycker jag mycket bättre om Natacha, hon har i alla fall något bakom pannbenet. Spana in hennes blogg, vettja!

all decked out like a cowgirl's dream

Åh, Dolly Parton var såklart helt fantastisk i lördags! Jag har nästan lite svårt för att förstå att jag verkligen har sett henne, det känns lite overkligt. Det finns definitivt ingen som Dolly, så är det bara. Hon är så rolig, varm, bra och duktig. Tyvärr spelade hon inte "Save the last dance for me", men jag fick höra alla andra godbitar ("Islands in the stream", "Baby, I´m burnin´", "9 to 5", "I will always love you", "Little sparrow", "Jolene" och "Why´d you come in here lookin´like that") så jag är mer än nöjd. Åh, jag vill också vara som Dolly när jag blir 62 år. Och jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att se henne fler gånger. Det bästa som hänt på väldigt länge!

love is like a butterfly

Betty har vant sig vid sin krage nu och busar precis som förr. Igår togs stygnen bort (hon lyckades förresten skrämma veterinären genom att fräsa till, det var faktiskt lite kul) och snart kan jag ta av kragen för gott, det är bara några sårskorpor som behöver läka. Det verkar redan som om hon har blivit mer kelen av sig och det är så himla mysigt, ibland sover hon till och med vid mitt huvud om nätterna. Tänk att man kan fästa sig så mycket vid en katt, jag ångrar inte för en sekund att vi tog oss an henne för snart ett år sedan.

Imorgon ska jag äntligen träffa världens sötaste systerdotter igen, jag längtar efter henne nu. Det har ju gått tre veckor sedan vi sågs sist. Tyra är förresten överförtjust i Betty och kryper alltid efter henne, men Betty är inte riktigt lika imponerad (det kan ha att göra med att Tyra drog henne i svansen en gång). Nästa vecka är det 1 års-kalas för Tyra och idag har jag köpt presenter, det blev en rutig kjol med rosettskärp och ett par röda converse-skor. Så himla gulligt och tufft, eller hur? Jag skulle vilja köpa en cool t-shirt med AC/DC-tryck också, men jag har inte råd. Oh well, det får väl bli en julklapp sen istället.

there´s a light that never goes out

Har ni sett Rädda Barnens senaste kampanj om barnaga? Själv blev jag illa berörd när jag såg bilderna för första gången. Våldet mot barn är vanligare än vad man kan tro. Jag har till exempel pratat med en skolkurator och en socialsekreterare som båda anser att det har blivit vanligare att barn blir slagna av sina föräldrar; de har sett en ökning av sådana fall i sina arbeten. Och det gör mig så ledsen. För hur kan det bli så? Jag vet inte, men en teori jag har är att många föräldrar inte har tid eller ork att uppfostra sina barn och därför går den "enkla" vägen och ger en örfil istället. Sedan finns det säkert hur många andra anledningar som helst, men det finns dock inga ursäkter för att misshandla ett barn. Jag tycker att ni ska sms:a ordet "förändra" till 72950, då bidrar ni med 50 kr till Rädda Barnens kamp mot barnaga runtom i världen.

speak the word that precedes bliss

Jag har äntligen fått tillbaka min läslust och har börjat sluka en massa böcker. Nu finns det ju ingen kurslitteratur att läsa längre, så jag kommer att vara värsta bokmalen i sommar. Den senaste tiden har jag bland annat slukat Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge, Invasion! av Jonas Hassen Khemiri, Smuts av Katarina Wennstam och Otrogen på öppen gata av Belinda Olsson. För tillfället läser jag Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius och är faktiskt helt tagen. Den är smått fantastisk, det finns så mycket känsla i varje ord och språket är fängslande. Läs den genast, vettja!

Annars skulle jag vilja läsa John Ajvide Lindqvists senaste bok Människohamn, den lär ju vara lika bra som hans andra mästerverk (skräck när det är som bäst!). Och så ska visst Anna Jörgensdotter komma med en ny bok nästa år, vilket gör mig galet glad. Anna är nämligen min absoluta favorit, hon är bäst. Hennes texter innehåller en sådan slags värme och närhet, som gör att jag lever mig in i hennes värld helt och hållet. Hon fängslar alltid mig. Jag önskar att jag kunde skriva som Anna, diktsamlingen Homecoming queen är min bibel (som den nostalgiker jag är) och Änglarnas syster är en favorit. Det finns förresten en mening i Änglarnas syster som har fastnat hos mig och som jag ofta tänker på: "Vi måste se varann mer, klantskallar, annars så kommer vi att gå sönder, jag lovar er, vi kommer att gå sönder av ren osynlighet!". Så himla fint! Och sant ju.

Förutom de böcker som ligger på hög här hemma och väntar på mig, så har jag skrivit ner en liten lista på vilka böcker jag skulle vilja låna på biblioteket:

* En kort berättelse om traktorer på ukrainska, Marina Lewycka

* Fördjupade studier i katastroffysik, Marisha Pessl

* När du blundar tittar jag, Gunnar Ardelius

* En serietecknares dagbok, Martin Kellerman

* Dockan Bella, Nina Bouraoui

* Kärlekens historia, Nicole Krauss

* Brorsan är mätt, Mirja Unge

* Förbindelse, Åsa Ericsdotter

* Hey Dolly, Amanda Svensson

* Kvicksand av Anne Swärd

* Allt, Martina Lowden

Någon annan bok som ni tycker att jag borde läsa? Please, tell me!

not ready to make nice

För några veckor sedan skrev jag ett litet brev till tidningen ELLE (ja, ibland har jag för mycket fritid), men jag har inte fått något svar ännu. Trist, tycker jag. Nuförtiden finns det faktiskt inte en enda bra modetidning i det här landet, min favorit ELLE är numera mest blaskig och intetsägande. Ibland läser jag Damernas Värld och Plaza Kvinna, men gäspar mig oftast igenom läsningen och blir inte ett dugg inspirerad. Det är i alla fall tur att Bust existerar, så att jag då och då får min dos av läsglädje och inspiration. Så här såg förresten mitt brev till ELLE ut:

Hej ELLE!

Jag kan inte minnas hur många år jag har prenumererat på ELLE nu, men jag vet att det handlar om en väldigt lång tid. Och jag har alltid gillat ELLE; har alltid blivit glad när tidningen kommit med posten tillsammans med en massa tråkiga reklamblad och räkningar. På något sätt har ELLE alltid stuckit ut ur mängden av alla tjejtidningar som det ju faktiskt finns, eftersom mode och inspiration har fått stå i centrum istället för kändisar och skvaller. Det kan min stora hög med gamla nummer av ELLE intyga om; jag har svårt för att lämna över dem till pappersinsamlingen. Jag kan nämligen fortfarande bläddra i dem för att få inspiration, när min garderob till exempel känns alldeles för tråkig och alldaglig. Men nu är det något som har förändrats. Jag vet inte riktigt när det egentligen skedde, men jag kom att tänka på det häromdagen, när jag tittade på det senaste numret av ELLE (nr 6) som låg framme på soffbordet. Och jag fick ont i magen. Och jag blev ledsen av att läsa rubrikerna "Beach 2008! Kompletta guiden till din perfekta strandkropp" och "Allt om den nya bröstsprutan". Inte blev jag gladare av att läsa tidningen heller; tvärtom. Ledsamheten ville inte försvinna. Snälla, ELLE, jag behöver verkligen inte fler artiklar som spär på min kroppsångest och som får mig att vilja gråta när jag är klar med läsningen. Det räcker med alla andra tjejtidningar som redan finns och som jag försöker bannlysa från mitt hem, på grund av ångesten de ger mig. Det är så tråkigt och ledsamt att se att den enda tidningen som tidigare har inspirerat och peppat mig, nu istället börjar få mig att må ännu sämre och tro att jag inte duger som jag är...

Hälsningar Jessica

don't forget who's takin' you home

Usch och fy, jag får automatiskt ont i magen och hjärtklappning när jag läser det här. Jag hatar, hatar, hatar att behöva tänka på och oroa mig för pengar. Och jag vill inte att det ska komma någon kris nu, som gör att maten blir ännu dyrare och att arbetslösheten stiger ännu mera. Jag är trygghetsnarkoman, jag orkar inte med att oroa mig hela tiden. Jag vill ju ha ett jobb och få in pengar. Jag har visserligen en rik och generös sambo, men det är varken särskilt kul eller smart att vara ekonomiskt beroende av någon annan, så jag hoppas att det fixar sig.

Jag försöker dock undvika alla jobbiga tankar just nu och hoppas att veckan går förbi i raketfart. På lördag smäller det ju, DÅ ÄR DET ÄNTLIGEN DAGS FÖR DOLLY PARTON-KONSERTEN! Jag har längtat hela våren, det ska bli så himla roligt. Jag har till och med köpt nya kläder kvällen till ära, det är ju klart att man vill känna sig fin när man ska titta på fantastiska Dolly (ja, jag var tvungen att köpa något nytt, jag är så innerligt trött på alla mina kläder och har nästan inga finkläder alls ju, sad but true). Jag hoppas förresten att hon kör den här låten, då kommer jag med största sannolikhet att börja gråta eller åtminstone snyfta lite, den är ju så himla fin:

du kunde aldrig ana tomheten

Alltså, livet... Ibland undrar jag verkligen. Men det kan väl inte bara vara jag som har sådan otur med allt jämt och ständigt? Det tycks alltid vara något som strular eller något som jag oroar mig över, det är så fruktansvärt tröttsamt. Ibland känns det faktiskt som om någon där uppe jävlas med mig bara för att det är så himla kul att se mig irriterad och sur hela tiden. Lika bra att jag precis har gått ur svenska kyrkan då ju. Suck...

and it breaks my heart

Så var det visst redan sommar igen. Våren tycks ha flugit förbi mig, även om det ibland kändes som om jag var mitt i världens längsta vår och tröttheten höll på att knäcka mig. Men nu. Nu har mitt sommarlov börjat. Eller rättare sagt; mitt liv som arbetslös. Igår var allra sista dagen i skolan och jag kan nu titulera mig socionom. Det känns kul, men läskigt. Igår kändes det vemodigt att behöva skiljas från klasskompisarna som kämpat vid min sida under fyra års tid och det känns dessutom overkligt att tvingas lämna den där trygga världen som skolan faktiskt är. Men oj, vad spännande och kul det är också. Att få börja jobba. Nu fattas det dock ett jobb, men jag håller på att söka som en galning. Någon som är i stort behov av en socionom?

Och i helgen var jag i Oskarshamn, ja. Jag träffade söta Lina, som jag inte sett sedan september förra året, och det var precis vad jag behövde. Lycka är en vän som man kan prata med allt om. Det är förresten tack vare Lina som jag och P träffades och blev tillsammans. Vi träffades nämligen ute på en popklubb i Växjö och det var Lina som började prata med P och hans kompis, efter att jag viskat till henne att jag tyckte att P var söt. Tänk, så bra och fint det kan bli ibland. Att börja prata med en kille på en popklubb och sedan inse att man faktiskt har träffat the one (med lite hjälp från en vän). Sådant är coolt.

Och idag har stackars Betty blivit kastrerad. Jag har sådant dåligt samvete, fastän jag vet att det är det bästa för henne. Men just nu ser hon så olycklig ut och tycks hata mig. Hon försöker få av sig tratten hela tiden och det krossar mitt hjärta att se henne så här. Hur ska jag klara av dessa tio långa dagar som hon måste ha tratten på sig? Jag är så blödig, jag har till och med gråtit över det här idag. Sjukt jobbigt. Och imorgon ska jag dessutom till tandläkaren. Det är nästan så att jag börjar undra om jag har blivit sadomasochist...