Usch, mitt självförtroende är inget att hurra för just nu. Känner mig mest trött, korkad, tjock och ynklig. Den största nackdelen med att vara ledig om dagarna är att man tänker så himla mycket, hela tiden. Jag är dessutom väldigt duktig på att inbilla mig en massa saker och ju mer jag låter tankarna skena iväg, desto svårare blir det att andas och gråten ligger alltid nära till hands och jag avskyr verkligen det. Känner mig som en levande klyscha när jag lyssnar på Joy Division och deppar över mitt liv och jag går nog igenom något så lamt som en ålderskris. Ibland tänker jag att jag borde ha åstadkommit mer i mitt liv än det lilla jag gjort (fast jag vet att det är ganska fånigt att jämföra sig själv med andra) och ibland känns det som om min hjärna håller på att ruttna bort eller något (jag hatar att känna mig korkad) och jag vill ju vara duktig och framgångsrik (typ ha ett fint och givande jobb och sedan skriva coola krönikor för någon hipp tidning vid sidan av eller något). Dessutom har jag ett enormt bekräftelsebehov just nu, jag vill hela tiden höra att jag är söt, bra eller whatever och börjar tänka paranoida tankar så fort komplimangerna från P uteblir. Suck...
Sådär, ja. Nu har jag nog gnällt färdigt för den här gången.
4 kommentarer:
det är inte lätt, jag vet. det blir en liten ond cirkel alltihop. när jag känner så brukar jag gå ut en runda med bra pepp-musik eller så går jag till biblioteket.
du vet att du kan en massa, att du är fin och söt! :)
*kram*
Jag är likadan. Och jag försöker hitta en väg bort från det: jag tänker att jag måste hitta ett hem i mig själv, ta hand om mig- både kropp & själ, och alltid verka utifrån mig- dvs anpassa situationer efter mig istället för tvärtom. Att leva med skam, dagligen är sorgligt, det har jag gjort så länge jag kan minnas. På ett plan tycker jag om sig själv, men på ett annat finns skam och skuld, och det kanske är något jag lär mig bemästra, lite mer för varje dag, varje år. Jag vet inte hur det är för dig men jag hoppas du också känner att du blir bättre och jag hoppas och tror du kommer hitta din plats i livet, i dig själv och hoppas på detsamma för mig. Varm kram och mejla om du vill.
jag känner igen mig väldigt mycket i din text, söta. det är så lätt att dra ned sig själv, speciellt om man har för mycket tid att tänka på. ibland känns verkligen livet tungt och meningslöst, men då får du inte glömma de gånger då fina stunderna. och glöm aldrig bort att det finns de som beundrar dig för den otroligt fina människa du är! <3
maria: usch ja, det är svårt att bryta den där onda cirkeln ibland... men inte omöjligt, antar jag. och ja, jag tror att det är ett smart sätt att hantera det på - att göra saker som man tycker om. tack för dina fina ord, kära du! sköt om dig. *kram*
sofia: jag försöker också alltid hitta en väg bort från det, men det är svårt, det tycks vara något som gång på gång återkommer hur mycket man än jobbar på det... jag känner igen mig i dina ord också, jag lär mig att tycka om mig själv mer och mer för varje år som går, men det är alltid något som fastnar under huden och som gör att det blir svårt att andas. jag hoppas också, kära du! sköt om dig och tack för dina fina ord som alltid värmer. *kram*
lisa: ja, verkligen... det känns lite lättare när man håller sig själv sysselsatt, men man är ju inte alltid så bra på det... ja, man får inte glömma bort att tänka på alla fina stunder och på vad som faktiskt är bra i ens liv. åh, vad dina ord värmde mig, söta du. tack för att du finns, vännen min! du får aldrig glömma bort att du är bäst. <3
Skicka en kommentar