can't talk about old days everytime

Det är dagar som dessa som gör att jag ibland kan känna en plötslig och intensiv längtan tillbaka till min barndom och det kanske beror på att det finns en viss nostalgi i att lämna en årstid för en annan eller för att jag förknippar hösten med förändringar. Igår kände jag en längtan tillbaka till min barndoms lördagar; när jag antingen låg hemma och läste Kalle Anka, lekte med min bästis Tove som bodde på andra sidan av Vetevägen eller åkte in till Kristianstad för att shoppa med familjen. Och lördagskvällarna när mamma lagade lasagne och pappa gjorde pizzasallad, när storasyster stannade hemma och vi satt alla fyra framför teven och tittade på Kryzz, Svenska hjärtan eller Jacobs stege. Mamma och pappa drack alltid kaffe efter maten, jag och storasyster drack saft och åt godis ur våra lördagspåsar (jag åt alltid upp mitt godis så himla snabbt, sedan försökte jag sno från storasyster som kunde spara på sitt godis hur länge som helst, jag förstod aldrig hur hon bad sig åt). Jag somnade oftast i tv-soffan och då fick pappa bära upp mig till min säng och de gånger jag inte somnade låtsades jag sova, eftersom jag tyckte om att bli buren av honom. Och sedan tyckte jag förresten om när vi hade gäster också. Då drog jag alltid en massa roliga historier som jag läst i Kalle Anka, sjöng Carola-låtar, hade nävarna fulla med godis och så fick jag ju vara uppe halva natten; det var verkligen festligt.

Jag är faktiskt tacksam över att jag fick växa upp i en småstad (eller en by är det ju till och med) under 80-talet och det är kanske därför jag har så svårt för att slita mig från mina nostalgiska minnen. För att jag vet att det är en tid som aldrig mer kan komma tillbaka. Men ja, jag är nog ändå trots allt ganska glad över att vara vuxen nu, även om längtan tillbaka överrumplar mig ibland.