you are the queen of my world

Idag tog jag bussen till veterinären (Betty blev vaccinerad) och ångrade snabbt att jag inte hade min iPod med mig. Snett framför mig satt det nämligen en tjej som pratade i sin mobiltelefon på bred skånska (vilket fick mig att rysa ännu mer) om hur mycket hon hatar andra tjejer. ”Alltså, det är därför jag hatar brudar, jag hatar brudar så jävla mycket” var hennes exakta ord. Jag fick bita mig hårt i läppen för att kväva impulsen att gå fram till henne och örfila henne tillbaka till verkligheten. Samma sak händer (det vill säga att jag ser rött) när en tjej säger något i stil med ”tjejer snackar jämt en massa skit, då är det lättare att umgås med killar, de kör alltid med raka rör och inget skitsnack”. Alltså, att som tjej säga att man hatar andra tjejer är som att skjuta sig själv i foten (inte särskilt smart) och väldigt, väldigt sorgligt och omoget. Ni har väl hört uttrycket ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”? Det var Madeleine Albright, USA:s första kvinnliga utrikesminister, som en gång i tiden sa det och hon har en väldigt bra poäng. Systerskapet regerar, helt enkelt. Man kommer ju faktiskt ingen vart genom att baktala och hata varandra. That´s it.

dagens lilla utmaning

Med tanke på hur sällan jag blir utmanad av någon i bloggvärlden så blir jag alltid lika glad när det väl händer och nu har jag minsann blivit utmanad av min fina vän Tintin. Reglerna: Svara på alla frågor, välj ut fyra personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar och be dem läsa din. Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!

1. Vilken mat äter du ofta?

Hmm, jag och P äter kycklingburgare alldeles för ofta...

2. När du är på kalas, är du personen som sitter eller hjälper du till att duka av?

Det beror faktiskt på vem jag är hos, men jag försöker nog alltid hjälpa till lite.

3. Var sitter du helst när du bloggar?

Här i den nya lyan kan vi än så länge bara surfa i sovrummet (har inte fixat det trådlösa nätet ännu), så jag bloggar i sängen.

4. Köper du ofta triss?

Nej, i princip aldrig.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
New York, utan tvekan. Förmodligen världens coolaste, roligaste och härligaste stad. Jag måste åka dit nästa år, jag längtar tillbaka!

6. Vilken tv-kanal tittar du på mest?

Det är lite olika, det finns ju faktiskt nästan något bra på alla kanaler.

Och på tal om tv-kanaler, förresten. Så har vi, i och med vår flytt, nu fått in kanal 9 och till vår stora förtjusning visar dem både Frasier och Falcon Crest nästan varje dag! Falcon Crest var en av mina favoritserier när jag var liten (Dallas var dock en aning bättre) och den håller faktiskt fortfarande. Dessutom är ju Maggie, Melissa och allt vad dem nu heter så himla snyggt klädda i serien. Åh, jag kommer förmodligen alltid att inspireras av det härliga 80-talet.

dagens lilla utbrott

Alltså, jag blir så himla trött på sådant här tjafs. Varför detta sjuka behov av att hela tiden kommentera andra människors kroppar? Varför antar man bara att man har all rätt i världen att påpeka för någon annan att hon/han ser för tjock eller för smal ut? Och varför är det främst kvinnor som blir utsatta för diverse påhopp (från andra kvinnor dessutom)? I don´t get it. Var har ödmjukheten tagit vägen? Snälla människor, skaffa er ett liv och kliv ut i verkligheten, istället för att till exempel lämna bloggkommentarer till Elin Kling om att hon ser för tjock ut eller till Annika Marklund om att hon ser för smal ut. And mind your own fucking business, för tusan! Ibland blir jag bara så innerligt trött på mänskligheten.

the lights are coming on in the house of love

Åh, jag är verkligen störtförälskad i vår nya lägenhet!

Stora spegeldörrar som man kan fota dagens outfit i om man känner för det (kolla vad rolig Betty ser ut på det kortet!), ljuslila väggar i sovrummet, stort kök, kaklat badrum, rymlig balkong, stort och dansvänligt vardagsrum, gästrum och perfekt läge. Vilket fint kap den här lyan är, alltså!

it all begins again when it ends

Oj, den här veckan bara försvann så där helt plötsligt och nu är det visst söndag igen och jag känner mig bakis och blåslagen. Förra veckan var veckan from hell, men den här har varit bra. Igår festade jag med Emelie, det var hur kul som helst (och precis vad jag behövde). Jag har dock en tendens att dricka lite för mycket när jag är ute, jag vet inte om det är min ålderskris som spökar kanske. Igår resulterade det i alla fall i att jag ramlade från scenen på KB (ett fall på ca en meter) och höll på att tappa andan och idag är mitt ena lår helt blåslaget. Tänkte först visa en bild på det, men jag ska nog bespara er det. Jag blev så exalterad över att Kitty Jutbring spelade fantastiskt bra musik (Britney Spears, Roxette, Depeche Mode, åh all denna nostalgi!) så jag tappade visst besinningen... Så kan det gå. Och ja just det, vi lekte katt igår också, det var kul. Kattmasken köpte förresten min mamma till mig när jag gick i mellanstadiet och vår klass skulle ha maskerad, jag minns att jag blev sur när jag inte vann priset för bästa utklädnad.

bäst just nu, without a doubt!

she works hard for the money

Imorgon flyttar vi alltså och jag känner mig en aning stressad. Åter igen har jag tyvärr fått bevisat för mig att man inte riktigt kan lita på andra människor; säljarna hade slarvat något enormt med flyttstädningen och dessutom lämnat kvar en massa saker som vi inte vill ha. Så nu måste jag rensa ut skiten som är kvar och anlita en städfirma som kan komma och städa där idag (och så skickar jag fakturan till säljarna, såklart). Tur i oturen att jag inte har något arbete då ju. Alltså, jag förstår verkligen inte hur vissa människor tänker. Det ska bli så himla skönt när allt det här är över, det har varit en ganska jobbig vecka.

Förresten så är jag ganska säker på att jag har världens gulligaste pojkvän, han kom på en rolig historia häromdagen:

Det var två rådjur som träffades, då sa den ena:

- Vad har du hjort?

- Jag har hjort mig ren, svarade den andra.

Ha, ha, ha! Ja, ni förstår väl varför jag älskar honom så mycket?

days like these no one should be alone

Det här är verkligen hjärtkrossande läsning.

Man kan spekulera och tycka till om det hur mycket man vill, men i slutändan har man faktiskt ingen aning om vad som har hänt. Och det gäller ju förresten alla nyheter, man måste vara kritisk när man läser och inte tro på allt som skrivs. För åtta år sedan (det året kommer förmodligen alltid att ligga och skava under min hud) hade det precis tagit slut mellan mig och min dåvarande pojkvän när han var med om en hemsk olycka och utan att gå närmare in på det, så resulterade det hela i att han blev anklagad för en ung tjejs död. Han åtalades för vållande till annans död, men friades sedan. Inte nog med att han mådde dåligt över vad som hade hänt och kände skuld, så blev han själv allvarligt skadad och det tog lång tid för honom att bli helt återställd. Under den här tiden uppmärksammades fallet i media och det kändes konstigt att läsa om honom i tidningarna; att veta vem människan var bakom rubrikerna. Desutom var det frustrerande när tidningarna publicerade felaktig information eftersom det blev till hans nackdel. Så ja, jag har definitivt lärt mig att inte se allt som skrivs i tidningarna som sanningen.

En liten uppdatering: Jag hade länkat till Andrea Wahlgrens blogg, där hon skriver väldigt utlämnande om kärleken till sin man, sin panikångest och sina ätstörningar, men hon har visst lösenordsskyddat sin blogg nu.

life may be swift and fleeting

Åh, vad jobbigt det är att flyttpacka, jag hatar det (men i och för sig inte riktigt lika mycket som jag hatar att flyttstäda). Oh well, jag försöker i alla fall tänka på hur skönt det ska bli med en ny lägenhet och hur kul det ska bli att inreda den sedan, det blir ju som att börja om på nytt igen. Igår budade jag hem den första nya pinalen till vårt nya hem på tradera; ett rådjur i porslin med en rosett om halsen. Så himla gullig, eller hur? Det var faktiskt kärlek vid första ögonkastet. Jo, jag vet att det är lite rubbat att betala 155 kr för en liten porslinsbambi, men är det kärlek vid första ögonkastet så är det och då spelar inte priset någon roll (eller jo, det gör det ju, mer än det där hade jag nog inte kunnat betala för den). Jag har fått för mig att jag ska börja samla på söta porslinsfigurer och rådjuret blir min tredje i samlingen, jag har redan en hund och en fågel. Vem vet, det kanske blir ett litet zoo med en massa porslinsdjur till slut? Men nej, jag har en känsla av att P inte skulle uppskatta det och dessutom låter det som en alldeles för dyr hobby, så det får nog räcka med en liten samling.

Idag har vi förresten fått nycklarna till den nya lägenheten, jag ska nog gå dit imorgon eller på onsdag och dumpa några kassar (det ser ut som ett bombnedslag här hemma) och då passar jag förmodligen på att ta några kort också, så att jag kan leka Cribs här på bloggen.

in the middle of our street

Om en vecka flyttar vi till vår nya lägenhet, jag försöker att inte få ett nervöst sammanbrott när jag tänker på det. Låt mig bara säga som så att man samlar på sig en hel del grejer under årens gång. Och vi har inte börjat packa ännu... Men jag har i alla fall rensat klart bland alla tidningar, böcker och kläder och det är väl alltid något. Det känns både kul och jobbigt att flytta av en del olika anledningar, men jag är nog ändå mest glad över att få göra något praktiskt och att få tänka på konkreta saker (istället för att bara sitta hemma och deppa över hur värdelös och obehövlig jag känner mig).

Nej, det är nog dags att sova nu, jag ska nämligen klippa mig vid 10.45 imorgon. Och jag hoppas att det får mig att må lite, lite bättre.

and forget about my tainted heart

Ibland blir jag vansinnigt trött och matt av att behöva beblanda mig med andra människor och ibland får jag bara sådan stor lust att gå loss med spikklubban. Vid sådana stunder tänker jag på hur korkade, respektlösa, oengagerade och fega många människor är och jag tappar nästan allt hopp om mänskligheten. Men som tur är så finns det ju i alla fall fina och bra människor i min omgivning också och utan dem skulle jag förmodligen bli galen eller nåt.

För övrigt så finns det en viss risk att jag råkar kaskadspy nästa gång jag ser en tjej med den där uttjatade Lykke Li-knuten (vilket med andra ord blir nästa gång jag stiger utanför lägenheten). Bara så att ni vet.

you know that we are living in a material world

Men åh, kolla vilka fina klänningar de har fått in på asos! Jag vill verkligen ha alla dessa ljuvliga kreationer, precis så där skulle jag nämligen vilja gå klädd i höst (med en stor kofta, tjocka strumpbyxor och slitna stövlar till, så himla fint!). Tyvärr har jag inte råd, så jag får väl nöja mig med att tråna efter dem. Och hey, det är ju faktiskt inte så långt kvar till jul... typ. Bilderna är från asos och det går att förstora dem genom att klicka på dem.

can't talk about old days everytime

Det är dagar som dessa som gör att jag ibland kan känna en plötslig och intensiv längtan tillbaka till min barndom och det kanske beror på att det finns en viss nostalgi i att lämna en årstid för en annan eller för att jag förknippar hösten med förändringar. Igår kände jag en längtan tillbaka till min barndoms lördagar; när jag antingen låg hemma och läste Kalle Anka, lekte med min bästis Tove som bodde på andra sidan av Vetevägen eller åkte in till Kristianstad för att shoppa med familjen. Och lördagskvällarna när mamma lagade lasagne och pappa gjorde pizzasallad, när storasyster stannade hemma och vi satt alla fyra framför teven och tittade på Kryzz, Svenska hjärtan eller Jacobs stege. Mamma och pappa drack alltid kaffe efter maten, jag och storasyster drack saft och åt godis ur våra lördagspåsar (jag åt alltid upp mitt godis så himla snabbt, sedan försökte jag sno från storasyster som kunde spara på sitt godis hur länge som helst, jag förstod aldrig hur hon bad sig åt). Jag somnade oftast i tv-soffan och då fick pappa bära upp mig till min säng och de gånger jag inte somnade låtsades jag sova, eftersom jag tyckte om att bli buren av honom. Och sedan tyckte jag förresten om när vi hade gäster också. Då drog jag alltid en massa roliga historier som jag läst i Kalle Anka, sjöng Carola-låtar, hade nävarna fulla med godis och så fick jag ju vara uppe halva natten; det var verkligen festligt.

Jag är faktiskt tacksam över att jag fick växa upp i en småstad (eller en by är det ju till och med) under 80-talet och det är kanske därför jag har så svårt för att slita mig från mina nostalgiska minnen. För att jag vet att det är en tid som aldrig mer kan komma tillbaka. Men ja, jag är nog ändå trots allt ganska glad över att vara vuxen nu, även om längtan tillbaka överrumplar mig ibland.

just take it easy now

Ja, jag vet att det blev lite skakigt där i början och att jag pratar ganska fånigt och tyst, men jag tyckte ändå att det var dags för en ny video här på bloggen. Nu ska jag minsann dricka kaffe och kolla på The Texas Chain Saw Massacre.

det kommer bara leda till nåt ont

Igår började en av de två kurser jag ska läsa i höst och hjärtat började fladdra och jag fick ont i magen när jag satt där och lyssnade på all information kring kurslitteratur, poäng, grupparbeten (hjälp, hjälp, hjälp!) och betyg. Jag vill ju egentligen inte det här, jag är skoltrött och känner mig färdig med skolvärlden. Men jag antar att det är bättre att plugga på deltid än att inte göra någonting alls, jag håller nämligen på att bli knäpp av att bara gå hemma varje dag...

Den här kvinnan skrämmer förresten nästan livet ur mig, hon är ju så förbannat läskig. Nej, måtte nu jänkarna välja Barack Obama for president istället för Sarah Palins lika läskige polare. Annars är det väl mer eller mindre kört, antar jag.

Bild härifrån.

they thought they were like everyone else

Åh, äntligen är Heroes tillbaka igen efter ett alldeles för långt uppehåll! Jag kan alltså återigen dregla över dumburken varje onsdag och torsdag. Skådisen Milo Ventimiglia är nämligen en av världens vackraste män och även den främsta anledningen till att kolla in serien.

Ja, det var bara det jag ville ha sagt.

Bild härifrån.

worn like a mask of self-hate

Usch, mitt självförtroende är inget att hurra för just nu. Känner mig mest trött, korkad, tjock och ynklig. Den största nackdelen med att vara ledig om dagarna är att man tänker så himla mycket, hela tiden. Jag är dessutom väldigt duktig på att inbilla mig en massa saker och ju mer jag låter tankarna skena iväg, desto svårare blir det att andas och gråten ligger alltid nära till hands och jag avskyr verkligen det. Känner mig som en levande klyscha när jag lyssnar på Joy Division och deppar över mitt liv och jag går nog igenom något så lamt som en ålderskris. Ibland tänker jag att jag borde ha åstadkommit mer i mitt liv än det lilla jag gjort (fast jag vet att det är ganska fånigt att jämföra sig själv med andra) och ibland känns det som om min hjärna håller på att ruttna bort eller något (jag hatar att känna mig korkad) och jag vill ju vara duktig och framgångsrik (typ ha ett fint och givande jobb och sedan skriva coola krönikor för någon hipp tidning vid sidan av eller något). Dessutom har jag ett enormt bekräftelsebehov just nu, jag vill hela tiden höra att jag är söt, bra eller whatever och börjar tänka paranoida tankar så fort komplimangerna från P uteblir. Suck...

Sådär, ja. Nu har jag nog gnällt färdigt för den här gången.