Det slutar nästan alltid med att jag läser gamla dagböcker (och blir generad) när jag hälsar på hos mina föräldrar. Eller att jag bläddrar i solblekta fotoalbum. Den gångna helgen hittade jag dessutom en pärm fylld med brev som jag sparat på, från min mormor och farmor. Mormors handstil var alltid svår att tyda, mamma brukade läsa upp breven för mig. Och farmor var alldeles för snäll för att be mig sluta skicka med så många bokmärken i breven. När hon gick bort hittade vi ett stort kuvert med alla bokmärken i en skrivbordslåda. Jag tänker på hur fint det är att mormor och farmor betydde så mycket för mig när jag var liten (morfar dog innan jag föddes och farfar var mest tystlåten av sig), ibland blir längtan tillbaka så svår att det värker i bröstkorgen. Längtan till somrarna då jag bodde hos mormor, klappade hästar och bakade pannkakor och till helgerna hos farmor då jag tittade på MTV, åkte rutschkana och spelade kort. Jag saknar mormors hårda kramar och farmors bullriga skratt.
Världens sötaste systerdotter älskar sin mormor och morfar, det är fint att se. Jag blir förresten ständigt förundrad över all denna kärlek jag känner för en liten tjej som har de brunaste ögonen jag någonsin sett, som skiner upp och utropar Jessie när hon får syn på mig och som skrattar högt när man gör roliga grimaser. Det är verkligen flott (som en modebloggare skulle ha uttryckt det hela).
3 kommentarer:
håller med dig fullkomligt.
vilket fin innerligt inlägg, likaså bilderna.
älskar den första på dig och systerdottern!
solblekt,
måste vara ett av de allra vackraste orden.
maria: åh, tack. vad glad jag blir. ja, visst är det en fin bild?älskar också den. :)
marie: ja, verkligen. tycker också väldigt mycket om det ordet.
Skicka en kommentar