Med risk för att låta som en gammal tant: hur kan tiden gå så fort? Juni närmar sig och jag känner mig mer och mer pressad för varje dag som går. Snart kommer åtminstone skatteåterbärgningen, det är ju alltid något. Allt det där andra måste lösa sig snart, jag orkar inte riktigt med den här oron längre.
Förra onsdagen var i alla fall den roligaste onsdagen jag har upplevt på hur länge som helst. Jag festade med några av mina fina vänner, vilket slutade med att vi bland annat försökte göra akrobatiska övningar (men nej, det gick inte så bra) innan vi gick på Florence Valentin-spelningen. Själva spelningen var hur grym som helst, vi stod längst fram och skrek oss hesa (eller jag skrek mig hes). Sedan dansade vi tills fötterna gjorde ont och till slut gick jag hem, med mina skor i ena handen och en trumpinne och spellistan i den andra handen.
4 kommentarer:
åh, fina konserter är bland det bästa som finns!
och jag håller verkligen tummarna för att du ska hitta ett jobb snart, tycker det är väldigt orättvist att du inte får tag på något. kramar!
Låter som en hörlig kväll, precis så som de ska va ! Och det där andra ordnar sig snart, det måste det bara göra!
lisa: det är det verkligen. tack för att du håller tummarna, fina du. det kan jag behöva. kram!
fatima: ja, jag älskar sådana härliga kvällar. :) och det kommer säkert att ordna sig på något sätt. trist att allt går så långsamt bara...
låter lite som en musikvideo- att vandra hem med trumpinnar och låtlista :)
håller också tummarna.
Skicka en kommentar