Anna Odell kräver väl ingen närmare presentation vid det här laget. Jag har velat skriva något om hennes konstverk länge, men det är svårt att hitta de rätta orden (jag har för övrigt väldigt svårt för att se det som konst). Det är nästan så att jag önskar att jag kunde säga att jag beundrar Anna Odell och att jag tycker att hon har gjort något stort och viktigt för psykvården. Men det tycker jag inte, jag tycker snarare att hon har gjort något oetiskt. Någon som har skrivit en välskriven och intressant artikel om detta är Ann Heberlin. Jag beundrar Ann, hon är väldigt smart (om man bortser från det faktum att hon är religiös, kanske bör tilläggas) och har skrivit den gripande boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Så här skriver hon i artikeln för Expressen (jag kände mig tvungen att citera, det är ju så bra och viktigt, men ni måste läsa hela):
Ett av de största problemen svensk psykvård brottas med är dålig ekonomi. Det leder knappast till att människor läggs in om inte goda skäl finns. Ett betydligt större problem är att människor som är i akut behov av vård skickas hem för att det inte finns sängplatser. Ingen vet vem som skickades hem för att bereda plats åt Anna Odell när hon fejkade sjuk eller vilka konsekvenser det fick. Odells syfte är gott, men hennes metod är oetisk. Hon använde sin autonomi för att göra våld på andras autonomi, hon tvingade oskyldiga förbipasserande att delta i ett otäckt skådespel, hon upptog i onödan en plats på S:t Göran som någon annan behövde.
Och jag tänker på min moster, som fick fantastisk hjälp av psykvården. Trots att hon inte orkade med att kämpa, trots att hon gav efter för mörkret, så fick hon hjälp direkt efter det första självmordsförsöket och de gjorde allt för att hon skulle bli bättre. Tänk om någon annans moster nekades vård på S:t Göran på grund av platsbrits och därefter tog sitt liv, samtidigt som Anna Odell spelade psykiskt sjuk i konstens namn? Oförståligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar