take your time and tell me

Man får inte komma undan med en sådan här sak utan att bli bestraffad, det finns ju inte. Mina kräkreflexer sätter igång och jag mår dåligt när jag lyssnar. Jag pratar om Sahara Hotnights usla cover på Dusty Springfields underbara låt "In Private". Dusty vänder sig i graven och Sahara Hotnights borde skämmas öronen av sig. Så här ska det låta, det är en av världens bästa låtar och det är så sorgligt att den blir slaktad av ett gäng amatörer. För att inte snacka om den underbara låten Japanese Boy med Aneka, som de också har passat på att slakta. Varför, varför, varför? Någon borde verkligen komma på ett vedervärdigt och hemskt sätt att straffa Sahara Hotnights på. Några förslag?

so this is how it goes (en tisdag i februari)

you know that we are living in a material world

Om jag hade 495 kr som bara låg och skräpade, och som jag inte alls visste vad jag skulle göra med, hade jag utan tvekan köpt detta vackra halsband. Men när man är arbetslös har man dock inte riktigt råd med sådana lyxiga inköp och det känns dessutom som om jag har shoppat en hel del på sistone, så nog får vara nog. Fast jag slår kanske till på ett par läckra skor istället, jag kan nämligen inte sluta tänka på dessa skönheter från Monki. Åh, det är verkligen svårt att låta bli att köpa vackra saker, jag blir ju glad av att shoppa. Jag har tidigare försökt att ha köpstopp i en månad, men det har inte gått så bra. Nu har jag i alla fall rensat lite i min garderob, jag ska skänka en del till UFF och sedan ska jag sälja resten på tradera. Och sedan måste jag nog bli lite bättre på att rationalisera mina inköp också...

standing on their own two feet

Precis som Marie (som för övrigt är klok som en bok) har jag nu bestämt mig för att sluta läsa Claras blogg. Och nej, jag är inte någon kvinnohatare för det. Jag respekterar Clara och tycker att hon är inspirerande på många sätt, men just nu känner jag mig mer frustrerad än inspirerad när jag läser och många gånger känns det dessutom som om jag färdas femtio år bakåt i tiden.

Jag tycker också att vi kvinnor behöver hålla ihop i en värld där män väljer män, där kvinnor står för 75 % av arbetet i hemmet, där kvinnor får sämre vård än män och där kvinnor fortfarande får lägre lön än män för lika arbete. Men jag måste säga att jag är lite trött på feminister som kastar sten i glashus. Det vill säga de feminister som skriker högt om systerskapet och säger hur viktigt det är att hålla ihop, men som ser ner på kvinnor som beter sig på ett visst sätt. Clara verkar till exempel inte gilla kvinnor som Katy Perry, Spice Girls, Madonna eller Dita Von Teese särskilt mycket, eftersom de klär sig utmanande och därmed låter sig bli objektifierade. Jag har dessutom stött på en del feminister som har påstått att jag inte är någon riktig feminist, eftersom jag är ett stort fan av Britney Spears och Christina Aguilera (samtidigt som de hyllar en artist som Peaches som också är lättklädd och anspelar på sex). Istället för att se dessa kvinnor som smarta, coola och begåvade karriärskvinnor pekar man ut dem som offer för den patriarkala strukturen och skuldbelägger dem och anklagar dem för att vara dåliga förebilder. Hur hänger det ihop med systerskapet?

Jag respekterar självklart alla mina medsystrar, men jag måste väl ändå få kunna ifrågasätta någon annan kvinnas åsikter utan att bli kallad för kvinnohatare eller avundsjuk? Jag försöker vara open minded, men nu känner jag mig som sagt mer frustrerad än inspirerad när jag läser Claras blogg. Jag tycker också att det är av vikt att kritisera någon, med en sådan stor läsarkrets, som inte på tror på evolutionsteorin och som skriver saker som ”Gud är meningen med livet” och sedan får närmare hundra kommentarer om hur klok hon är. Nej, numera kommer jag istället att lägga min energi på människor som inspirerar mig.

Det här nya bloggbråket är förresten sjukt tröttsamt. Att ifrågasätta varandra och diskutera är en sak, men att hålla på och jämföra och tävla med varandra är bara destruktivt och fånigt. Kom igen, tjejer, where is the love?

if you never try you´ll never know

Det förvånar mig faktiskt inte ett dugg att den här tatueringen sitter på en kille som heter Conny och att han kommer från Göteborg. Jag har aldrig förstått mig på den där sortens Göteborgshumor. Hur kan man ens överväga att tatuera in något så groteskt? För att inte tala om det här? Skrattet fastnar någonstans i halsen när man ser sådana bilder, det känns ju mest lite sorgligt. Jag tycker dock att det är ofantligt vackert att tatuera in många färgglada tatueringar på armarna, särskilt på tjejer, men är alldeles för feg för att göra några själv (jag får nöja mig med de tre små tatueringar jag har). Åh, jag älskar rockabilly-looken!

Ni läser väl förresten Bloggfrossa? Roligare blogg får man leta länge efter. Det var där jag hittade bilden på Conny och det var också där jag hittade den här sjuka sidan. Är det verkligen på riktigt? Nej, det kan det väl ändå inte vara?

and she knows just what to do

Jag har blivit utmanad av Tintin och jag älskar ju bloggutmaningar. Jag har alltid tyckt om att skriva roliga listor eller svara på kluriga frågor och när jag var yngre hade jag enormt många brevvänner och vi brukade alltid skicka små häften fyllda med frågor till varandra (så kallade FB- och SLAM-böcker), det var hur kul som helst. Oh well, åter till utmaningen. Så här löd reglerna: gå in i mappen "mina bilder", gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen, släng upp bilden på bloggen och skriv något om den , utmana sex andra personer och länka till dem.

Det här är en bild på mig och Emelie och den togs när vi festade en kväll i somras. P stod bakom kameran och vi spexade loss och lekte bland annat modebloggare innan vi gick ut och åt (vi åt inte förrän halv tio!) och det var en sjukt rolig kväll. Åh, jag längtar förresten till den 7:e mars nu. Då ska jag nämligen ha en tjejkväll tillsammans med mina bästisar och då ska vi festa, sjunga singstar, dansa och slå klakarna i taket. Girlpower! Som Spice Girls skulle ha sagt.

Jag utmanar förresten alla som känner sig manade.

happy people never fantasize

Jag skulle nästan påstå att jag har varit uppe med tuppen idag. Jag är med andra ord väldigt trött, eftersom jag är van vid att sova lite längre, och väntar på att kaffet ska göra sitt. Kunde inte somna om när P hade gått till jobbet, fjärilarna har börjat dansa i min mage och jag känner mig lite nervös. Det är nämligen dags för en jobbintervju i Trelleborg i eftermiddag och det känns väldigt läskigt, men kul. Och imorgon ska jag faktiskt på en annan jobbintervju. Tänk, helt plöstligt bara lossnar det och så har man två jobbintervjuer inbokade. Nu hoppas jag bara på ett jobb snart också, så ni får hålla tummarna för mig.

Alla hjärtans dag, alltså. Vilken vidrig dag det är, egentligen. Jag har aldrig tyckt om den. Det har alltid varit en tävlan om vem som fick flest rosor i skolan (och jag kommer aldrig att glömma bort hur det känns att komma hem från skolan utan någon ros och med magont) och jag kan inte låta bli att se dagen som någon slags populäritetstävling. För att inte tala om kommersiell skit. Snälla, skjut mig den dag jag börjar fira Alla hjärtans dag, ok? Eller nej, det behövs ju faktiskt inte, det kommer aldrig att hända.

let your body decide where you want to go

Idag har jag haft en fin dag. Jag gick en kort shoppingrunda (köpte en stor ring, en rosa t-shirt och en sjal som såg ut att komma direkt från 90-talet), jag fick ett spännande telefonsamtal och jag har fikat med en kär vän (som dessutom gav mig en fin bukett tulpaner). Jag gillar verkligen att umgås med människor som jag blir peppad, glad och inspirerad av. Stod förresten och väntade någon minut utanför fiket och fick då syn på dessa skyltdockor i fönstret mittemot:

Gissa hur peppad jag sedan var på att äta den där semlan som jag trånat efter hela förmiddagen? Åh, jag är så vansinnigt trött på att få dåligt samvete och på dessa fåniga skuldkänslor som dyker upp jämt och ständigt. Nej, härmed kan mitt dåliga samvete fara åt pipsvängen, jag behöver trots allt inte se ut som Mary-Kate Olsen för att bli lycklig eller nåt, och jag vågar till och med påstå att jag förtjänar en semla då och då. Kom igen, vi kan väl börja bli lite snällare mot oss själva? Who´s with me?

tuesday's gone with the wind

Nästan varje dag tänker jag "det där borde jag blogga om", men så gör jag oftast ändå inte det och sedan försvinner det ur huvudet och jag vet inte varför det blir så där. Det är i alla fall lika störigt som det faktum att jag har så svårt för att få något vettigt gjort om dagarna och jag försöker skriva en massa smarta listor på vad jag kan och bör göra, men jag blir aldrig färdig till att bocka av något och till slut snurrar allt i huvudet på mig. Och idag har det snöat, men det märks att det har blivit lite ljusare ute och jag längtar verkligen till våren nu och efter att få köpa fina vårkläder (men det är något av en sorg att våren aldrig kan bli som när jag var liten, när jag cyklade runt Vetevägen iklädd min nya vårjacka för första gången och plockade snödroppar i skogen till en mamma som vårputsade fönstren och nuförtiden känns det som om våren bara krymper och krymper för varje år som går).

Några andra saker som jag tänker på just nu:

* Jag skulle vilja vara bästis med Lauren och Whitney från The Hills (ja, jag vågar erkänna att jag har blivit helt frälst i serien).

* Varför har man ett kort på sitt barn som profilbild på Facebook? Det är ju inte ungen som har ett konto där. Detta stör mig något enormt (och när människor jag inte känner så väl propsar på att barn är meningen med livet och, utan att skämmas, kommer med små pikar om att det borde vara dags för mig att skaffa barn snart).

* Är det bara jag som tycker att det är lite läskigt att en bloggare skriver saker som "Gud är meningen med allt" och "Allt är bara kärlek och nåd" och sedan får typ hundra kommentarer om hur klok hon är?

* Det här måste vara bland det roligaste jag läst på väldigt länge.

* I fem långa veckor till måste jag stå ut och sen är Melodifestivalen äntligen över för den här gången. Och nej, inte ens det faktum att Lili och Susie är med i år kan få mig att börja titta.

* Var kan jag få tag i ett par coola skor, med en klack som inte gör att jag bryter nacken och dör, och som ser ut ungefär så här?

* Jag längar tillbaka till New York! Jag måste åka dit snart. Men jag måste tyvärr fixa pengar först också och det är lättare sagt än gjort när man är arbetslös.

* Jag har alltid haft svårt för att förstå hur det kommer sig att man kan köpa Palestina-sjalar i en butik som till exempel Vero Moda. Det här har jag också lite svårt för att förstå. Det är visserligen en gullig bild, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite läskigt också.

these things that have comforted me

Jag älskar Darren Aronofskys filmer, jag blir alltid berörd av hans berättelser och gripen av människoödena. Oftast är det filmer som också är lite plågsamma att titta på och som får det att värka i hjärtroten som berör mig mest och då kan det värka av en hel del olika anledningar. Jag borde helt klart bli bättre på att titta på film, det finns så många som jag vill se och ibland blir jag nästan lite deppig av att tänka på att jag aldrig någonsin kommer hinna med att se alla underbara filmer som finns. Oh well, dagens i-lansproblem kanske. Nu är i alla fall Aronofsky aktuell med en ny film som heter The Wrestler och jag måste se den snarast. Jag vet att jag kommer att bli berörd igen.

want to be the girl with the most cake

Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget. Att jag inte ska ta ut något i förskott, att jag inte ska ha så höga förväntningar och låta glädjen ta över, att jag inte ska lita blint på vad andra människor lovar. Det blev så klart inget med det där jobbet som jag trodde att jag hade fått. Jag känner mig lite lurad, men de hade visst hittat någon annan tjej med längre erfarenhet av arbete med ungdomar och jag är härmed tillbaks på ruta ett igen. Frustrationen bubblar i bröstkorgen, tårarna bränner bakom ögonlocken och allt känns bara hopplöst just nu. Jag är så himla trött på den här oturen som förföljer mig och på att känna mig värdelös. Kommer det någonsin att vända?

but i know you won´t be there

Alltså, jag kan knappt läsa sådana här nyheter, jag blir bara vansinnig och ilskan kokar i min kropp. Ibland tappar jag allt hopp om mänskligheten, jag förstår helt enkelt inte hur det kan finnas människor som är så sjukt elaka och jävliga. Hur kan dessa människor inte förstå att alla djur är små varelser som kan känna smärta och som lider av att plågas? Hur kan man ens vara kapabel till att utföra sådana hemska saker mot försvarslösa djur? Och vad är dealen med människor som skjuter eller plågar katter som råkar bajsa i deras trädgårdsrabatt? JAG FÖRSTÅR INTE. Om man blir så upprörd över lite kattbajs bör man söka hjälp snarast och skaffa sig ett liv. Vet ni vad man borde göra med djurplågare? Låta dem smaka på sin egen medicin.

I allmänhet känns det som om det finns så många elaka och egoistiska människor att jag blir helt matt av att tänka på det och jag förstår verkligen inte. Det känns på något sätt som om det bara blir värre och värre också eller så är det kanske bara jag som har blivit en tant. Men ibland verkar det faktiskt som om det hör till ovanlighetens skull att människor respekterar och hjälper varandra. När blev det egentligen omodernt eller töntigt att vara snäll och vänlig?

Fler borde vara lite mer som Maggie. Hon är min nya idol.

bara något jag skrev förra veckan

plötsligt står du där, tätt intill mig

(som om kulisserna rasat ihop) och får orden

att dansa över mina nyckelben, längs min ryggrad,

genom mitt hår och till slut som ett knytnävsslag i magen

och jag tror att det är något som går sönder just då

när köksklockan visar 19.28 och din blick vandrar

från de nya köksgardinerna till de odiskade tallrikarna

men landar aldrig i min och orden tycks ha förstenat

min kropp eftersom jag inte kan sluta stirra på klockslaget

som nu har ändrats till 19.34 och står kvar när du

lägger din nyckel på köksbordet, virar den långa

halsduken runt din hals två gånger, klappar katten

och stänger dörren efter dig när du går

och jag kommer att skriva hundratals sånger om

dina händer som hittade hemligheter längs mina kurvor,

din ryggtavla som bar på en skattkarta av fräknar

och dina läppar som smakade precis som sommaren

vid havet 1987 när jag åt jordgubbar för första gången