tisdag 8 juli 2008

och tusen bitar går sönder

små, små pärlor av svett från din hud
som ett smycke kring min hals,
ditt armbandsur som skaver mot min ryggrad
och mina hjärtslag som skenar iväg alldeles för lätt
och någonstans i bakgrunden
sjunger leonard cohen om heather,
ett dovt stön lämnar dina läppar
när mina andetag når din nacke,
dina händer är alldeles för ivriga
om mina handleder, anklar, lår,
jag tittar på plaststjärnorna i taket
(1987 och en mamma som målar naglarna,
skrattar lite för högt, framtänderna som färgats
röda av vinet och plaststjärnorna i taket till dottern
som önskar sig en pappa i födelsedagspresent)
och räknar fräknarna i ditt ansikte till sjutton,
jag har aldrig sett sorgen så tydlig som nu
när du tränger in i mig och tusen bitar går sönder,
leonard choen har tystnat och du blundar fortfarande

3 kommentarer:

Kulturkoftan sa...

Den här tyckte jag mycket om.

nippertippa sa...

sofia: åh, nu blev jag glad!

Anonym sa...

Superbt! :-) Så roligt att få läsa en av dina dikter igen!!! Kramar
/A