so don´t you ever fear

Äntligen går årets längsta månad mot sitt slut och äntligen har det börjat ljusna något. Det känns som om jag har befunnit mig i en januarikoma eller varit med om någon slags kris, eftersom jag har funderat och tvivlat över alla mina livsval och känt mig hur vilsen som helst. Men nu när februari väntar runt hörnet känner jag mig dock inte lika vilsen längre och det känns som om jag har grubblat klart över vissa saker och ting. Jag är fortfarande tokkär i världens finaste kille, jag har världens bästa vänner och jag älskar trots allt mitt liv (även om det känns en aning stillastående ibland). Jag har till och med fått ett positivt besked gällande mitt drömjobb (som vikarierande skolkurator) och väntar i princip bara på att det ska lösa sig med praktiska saker innan jag kan börja jobba.

Dessutom har jag shoppat hur mycket som helst på sistone (och jag kan inte låta bli att bli lycklig av shopping). Blir så glad av att se att 90-talsinfluenserna håller i sig, det finns många fina vårkläder ute i affärerna. Men nu får jag nog vänta med att shoppa fler vårkläder på ett tag... Det har förresten efterlysts fler bilder på bloggen, så här kommer några. Men det där med att leka modebloggare är nog inte riktigt min grej, jag är inte så duktig på att ta kort på mig själv. Oh well.

några saker som förgyllde min gårdag

* Jag köpte faktiskt ett par jeans, som satt hur bra som helst. Jag tänkte att det skulle bli snyggt om jag rullar upp byxbenen lite så där slarvigt och har ett par coola skor och min nya röda leopardmönstrade blus till det. Fierce!

* Fina meddelande på Facebook från fina människor.

* Engla svarade "ingen aning faktiskt, ganska blandad tror jag" på frågan om vilken medelålder hon tror att hennes läsare har.

* Jag fick äntligen tag på personen som jag har jagat om ett eventuellt jobb och även om hon inte kunde lova något just nu, så finns möjligheten till att det kanske blir något av det (jag försöker i alla fall att hålla hoppet vid liv). Och det kändes trots allt ganska bra att jag vågade ringa.

* Barack Obama skrev historia och höll ett vädigt bra installationstal när han blev president nummer 44 i USA.

what reasons do you need to be shown

"Måndagen den 19 januari har av en expert utsetts till den mest deprimerande dagen genom tiderna" skriver Aftonbladet och jag är härmed tacksam över att dagen snart är slut. Jag har inte varit utanför dörren idag, har istället spenderat den mesta tiden framför datorn. Jag har dessutom försökt nå några personer via telefon, gällande ett jobb som jag verkligen vill ha, men jag har naturligtivs inte fått tag i någon. Jag får alltid hjärtklappning och blir hemskt nervös när jag ska ringa viktiga samtal och nu ångrar jag mig nästan att jag lämnade ett (nervöst?) meddelande på en persons telefonsvarare, för hon har inte ringt upp mig och jag måste härmed ringa imorgon också (jag blir knäpp av att gå och vänta på ett telefonsamtal). Oh, the humanity. Jag hoppas på en bättre dag imorgon.

it´s just another manic monday

Tankarna snurrar ständigt i mitt huvud, men jag har inte kunnat skriva något, eftersom jag har haft tunga skor (som söte Oscar skulle ha uttryckt det) och varit ganska deppig den senaste tiden. Jag har något av en ålderskris, fastän jag inte fyller år förrän i augusti, eller om man kanske kan kalla det för en livskris eller framtidsångest. Det känns, i vilket fall som helst, som om livet står stilla hela tiden och jag blir så ledsen över vissa saker som jag inte kan påverka själv. Och allt känns så läskigt och jag vet att jag egentligen tänker alldeles för mycket, istället för att bara försöka leva i nuet. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det borde vara och just nu känns det bara så himla deppigt att vara arbetslös, överviktig och bära på en längtan efter ett frieri (hur fånigt det än låter). Har jag nämnt hur mycket jag fyller i år? 30 fucking år. Fan, vilken ångest alltså.

Note to self (och på tal om något annat): måste skriva något om Liza Marklund-debatten snarast. Eller så skiter jag i det, eftersom människor är så bra på att misstolka saker man skriver och eftersom jag inte riktigt vet var eller hur jag ska börja. Återstår att se hur det blir.

jag har väntat hur länge som helst och mina förväntningar är en aning höga

Och den 23/1 är det äntligen premiär för Lukas Moodyssons nya film.

on a night like this

Sitter och tittar på Grammisgalan, men det är nästan så att jag inte orkar titta längre och jag rodnar för att allt känns så pinsamt. Svenska kändisgalor tycks alltid bli så stela, töntiga och pinsamma. Tacktalen är nog värst, det kryper i kroppen när jag lyssnar. Och varför vinner förresten alltid Anna Ternheim när hon är nominerad? Personligen tycker jag att hennes musik är så sjukt tråkig att klockorna stannar (förutom hennes cover på Shoreline, men det är ju inte hon som har skrivit låten). Åh nej, nu spelar E.M.D! Jag stänger härmed av teven och går och lägger mig istället. Nästa vecka är det visst dags för Guldbaggegalan och den tänker jag inte titta på.

En liten uppdatering: Jenny Seth har skrivit en bra krönika om Grammisgalan. Och jag håller förresten med Ebbot.

in case you were wondering

Idag är jag faktiskt lite gladare. And why? För att Top Model omgång 769, nej 11 menar jag ju, börjar om en halvtimme (ja, jag tycker fortfarande att det är underhållande att titta på) och för att jag har köpt biljetter till en spelning med A Camp, som går av stapeln i början av april. Whee! Ibland behöver man verkligen ha någonting att se fram emot. Bara tre dagar kvar att jobba, sedan är det helg och då kommer P hem igen. That´s hot (som Paris och Nicole skulle ha sagt)!

what reason do you need to be shown?

Om ni bara visste hur mycket jag avskyr människor som pratar högt och mycket. Det är verkligen sjukt irriterande, särskilt när man försöker koncentrera sig och vill jobba så effektivt som möjligt. Dessutom avskyr jag den här månaden och jag önskar att man kunde radera skiten ur almanackan. Vi är bara inne på den femte dagen av januari, men det känns redan som om jag håller på att bli galen och allt går så långsamt och mörkret lägger sig som en klibbig dimma över min kropp. Jag. står. inte. ut. Och ja, just det, sa jag att min kille är på lyxkryssning i Karibien med sitt jobb just nu? Kommentarer överflödiga.

Jag känner ett stort behov av att shoppa just nu, jag tror att det skulle lindra min januariångest något. Oh well, det är i alla fall tur att den här fina väskan och en cool Casio-klocka är på väg hem till mig för att trösta mig lite.

you sure have changed since yesterday

Årets första söndag har faktiskt varit ganska meningslös och saknaden kryper i min kropp. Jag har tröstätit chips, klippt min lugg, gosat med Betty, läst Claras artikel i Expressen och konstaterat att jag inte alls håller med henne om att det behövs mer religion i skolan (och jo, vetenskapen är mer objektiv än religionen eftersom vetenskap handlar om konkreta och verkliga saker som går att mäta, medan religion handlar om vandringssagor), slötittat på The Hills (och nu tittar jag på Rapport till Himlen), kommit på att jag inte är ett dugg fotogenic tack vare Facebook, läst lite i Människohamn och pratat i telefon med mamma. Nu måste jag dessvärre diska den stora högen med disk som väntar på mig, men jag ska nog dricka en kopp te först och kolla klart på Rapport till Himlen och därefter ska jag minsann spana in om det finns några fynd att göra på tradera. Och imorgon är det visst dags att börja jobba igen och jag hoppas att veckan passerar förbi i turbofart.

some people live for the fortune

Jag avskyr att det har lagt sig som någon slags sorg inom mig, som väller över mig när jag minst anar det och får hjärtat att gå sönder en aning varje gång någon pratar om det eller varje gång jag försöker glädjas åt någon annan (jag lyckas aldrig till hundra procent, den där avundsjukan skär som en kniv i min bröstkorg och jag avskyr det). Och jag avskyr den här längtan som har fått fäste i min kropp och i min hjärna, fastän jag egentligen är lycklig och inte behöver någon ytterligare bekräftelse. Jag avskyr mina barnsliga tankar och att jag är så bra på att spela martyr, jag borde verkligen skärpa mig och vara nöjd med vad jag har istället (det är trots allt fantastiskt).

Äh, jag får väl skylla allt på min tonårslektyr Starlet och Mitt Livs Novell och på de finaste kärleksparen i filmhistorien någonsin, Joel & Clementine och Maria & Matthew, som alltid får mig att gråta floder för att deras kärlek är så vacker och äkta. Ja, jag är ganska töntig av mig, jag vet.

what do you see when you turn out the light?

Mina fina vänner är trots allt ändå det bästa med 2008. Jag kom att tänka på det häromdagen; 2008 var året då jag började umgås flitigt med några av mina fina internetvänner och jag slipper numera att känna mig så himla ensam i den här staden. Jag blir alldeles warm and fuzzy bara av att tänka på det.

Jag hoppas att 2009 innebär stordåd, glädje och lycka för mig och mina vänner. Det bara måste bli så, jag har kroknat på oturen, eländet och tröttheten nu. Jag hoppas på mera ork, förändringar och mindre prestationsångest det här året.

Så här såg det förresten ut när jag och mina vänner firade sista dagen på 2008 tillsammans (och ja, jag har kommit på att det är väldigt roligt att låtsas att man kommer från Stockholm när man är onykter):