Jag avskyr att det har lagt sig som någon slags sorg inom mig, som väller över mig när jag minst anar det och får hjärtat att gå sönder en aning varje gång någon pratar om det eller varje gång jag försöker glädjas åt någon annan (jag lyckas aldrig till hundra procent, den där avundsjukan skär som en kniv i min bröstkorg och jag avskyr det). Och jag avskyr den här längtan som har fått fäste i min kropp och i min hjärna, fastän jag egentligen är lycklig och inte behöver någon ytterligare bekräftelse. Jag avskyr mina barnsliga tankar och att jag är så bra på att spela martyr, jag borde verkligen skärpa mig och vara nöjd med vad jag har istället (det är trots allt fantastiskt).
Äh, jag får väl skylla allt på min tonårslektyr Starlet och Mitt Livs Novell och på de finaste kärleksparen i filmhistorien någonsin, Joel & Clementine och Maria & Matthew, som alltid får mig att gråta floder för att deras kärlek är så vacker och äkta. Ja, jag är ganska töntig av mig, jag vet.
2 kommentarer:
fina du, jag känner nästan alltid igen mig i dina vackra ord. och de filmerna är så otroligt bra, de brukar få mig att börja gråta.
du är inte ensam om de där tankarna. visst får man lov att vara avundsjuk. :)
det är absolut inte detsamma som att vara missundsam, brukar jag trösta mig med. det är värre.
*kram*
Skicka en kommentar