my heart stuck in second place without you

Lördagsnatten spenderade jag hemma hos mina föräldrar (jag hjälpte till att sitta barnvakt åt värlens sötaste systerdotter och jag kände dessutom för att bota min ensamhet eller vad man kan kalla det) och jag hade svårt för att sova, jag kunde nämligen inte sluta tänka på det där med prestationsångest och krav. Dessutom låg jag och tänkte på hur jag kunde skriva om det i bloggen, men nu har jag ju såklart tappat allting och skit samma, det känns ändå som om jag bara upprepar mig själv hela tiden. Jag somnade i alla fall med mantrat "du är bra" surrandes i huvudet, efter att ha ältat hur påfrestande det är att växa upp med att tro att man är vad man presterar. Nu ska jag i alla fall inte älta det där mer, enough is enough liksom.

Och nej, jag har inte så mycket mer eller något nytt att komma med, tyvärr. Förutom att jag insisterar på att ni ska titta på SVT1 klockan 22.00 ikväll, då visas nämligen Shut up and sing (en film som jag har velat se hur länge som helst!). Det är en dokumentärfilm om det coola och fantastiska bandet Dixie Chicks och om vad som hände när de kritiserade George W Bush på en av deras konserter. Amerikanska, kristna patrioter kan mycket väl vara bland det läskigaste jag vet.