Ibland tänker jag på henne och undrar hur hon har det. Jo, vi är vänner på facebook, men skriver aldrig till varandra. Det är flera år sedan vi sågs sist, då hade hon gått ner en del i vikt. Vi stod i publikhavet på en The Ark-konsert och grät när den där låten spelades. Låten som hon citerade i ett brev till mig, när hon skrev om sitt självmordsförsök. Jag minns förresten att jag ringde henne från krogen en kväll, jag ringde för att jag plötsligt kom att tänka på henne och det visade sig vara just den kvällen när hon svalde en karta tabletter, drack en halv flaska vin och skar sig med rakbladet. Hon svarade inte när jag ringde.
Vi träffades när vi började studera på en folkhögskola i Växjö. Hon var den första som förstod att jag bar långärmade tröjor av en anledning. Vi var väldigt lika och hennes namn började också på J. Vi lyssnade på Håkan Hellström och Kent, drack öl i smyg och testade ibland starkare droger. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden gör det ont, jag tänker mest på ångesten som bodde i väggarna. Och det dåliga samvetet kommer alltid att förfölja mig, så fort jag tänker på henne hugger det till. För att jag inte lyssnade tillräckligt, för att jag lämnade henne gråtandes en gång, för att hennes bilder på facebook visar en tjej med blekta ärr på armarna, ärr som inte fanns där innan hon träffade mig.
Aj. Det där är en sådan som gör ont.
2 kommentarer:
Ett smärtsamt men oerhört vackert skrivet inlägg. Ibland önskar jag att man kunde återuppta vänskap utan att ha några minnen av varför det tog slut. Tänk om det hade varit så enkelt att hitta tillbaka till varandra? Sedan tänker jag att det ändå fanns en anledning till varför allt tog slut. Ja, jag vet inte riktigt vad jag tycker skulle vara bäst.
ivana: åh, tack för din fina kommentar! och ja, det är verkligen svårt det där... att vilja ha tillbaka något som har varit, samtidigt som det kanske gör ont och inte alls går.
Skicka en kommentar