that emotion runs as deep as flesh

Kära blogg, jag har inte glömt bort dig, orden har bara gått lite vilse. Men nej, du kommer inte att dö. Jag har bara varit lite upptagen den senaste veckan med att twittra, fixa en jobbintervju till ett spännande sommarjobb, fika med de finaste vännerna som finns, läsa i Lunar Park, få glädjefnatt över att Britney Spears spelar i Köpenhamn i juli, fundera på att börja banta, titta på The City, shoppa en fin röd- och vitprickig klänning och skriva jobbansökningar.

Dessutom har jag tänkt en hel del på hur svårt det är att känna sig nöjd. Med sig själv, menar jag. Jag tänker alldeles för mycket på hur missnöjd jag är med min kropp och förlåt om jag ältar det mycket, men det är svårt att koppla ifrån och jag dagdrömmer faktiskt konstant om en platt mage. Blir man någonsin nöjd? Jag har ju aldrig varit särskilt nöjd, hur jag än har sett ut. Det är som om det är inprogammerat i skallen att man inte får nöja sig. Förra veckan fick jag senaste numret av Plaza Kvinna med posten (en julklapp från mamma, ursäktar jag mig med) där Frida Boisen lyriskt berättade att hon lyckats gå från storlek 40 till 36 tack vare GI och det dåliga samvetet kickade igång direkt. Nej, man får visst inte vara en storlek 40/42 eller större och vara nöjd med det, det är visst bättre att banta ner sig till storlek 36. Och dessutom måste man lära sig hur man bör klä sig för att dölja alla skavanker, man ska ju skämmas för sina tjocka överarmar och bilringar. Jag blir så frustrerad av att alltid tänka på min kropp, att alltid tänka på att jag har en tjock mage och en stor rumpa. Jag vill vara nöjd, men kommer jag någonsin att bli det?