några tankar om en anställningsintervju och ett jobb

För en tid sedan var jag på en anställningsintervju. På min gamla arbetsplats, hos min förra chef. Det gällde en fast tjänst som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd, där jag tidigare alltså vikarierat. Det var min fjärde anställningsintervju för samma arbetsgivare under två års tid. Min anställning där upphörde i somras, efter det att samma chef meddelat mig att jag var för skör att jobba som socialsekreterare. Det är sällsynt med fasta tjänster som socialarbetare här, så man söker dem som finns.

Jag kände mig lugn inför intervjun, tänkte att det skulle kännas som en bra nystart. Att få komma tillbaka igen. Det har gått en sommar, det har ordnat sig med boende, magen krånglar inte lika mycket, kollegorna vill att jag ska komma tillbaka. Men. Hon har ju redan bestämt sig för hur jag är. Under hela intervjun tänkte jag varför har du ens brytt dig om att kalla mig? Jag berättade om min erfarenhet, mina kunskaper, mina kollegor som har trivts med mig, om det där privata som har ordnat upp sig. Jag berättade att jag tycker att det är roligt att jobba som socialsekreterare och menade att jag tycker att det är roligt att få träffa människor som har så mycket att berätta och att få hjälpa och stötta dem. Hon frågade vad är det som är så roligt med att fatta beslut som påverkar människors liv?

Och naturligtvis pratade vi (hon) en hel del om det där med stress. Som jag ju uppenbarligen har så svårt för. Hur det påverkar en hel arbetsgrupp om man är sjuk alldeles för ofta. Att man ska klara av att ha det lite stressigt på jobbet, även om man har det jobbigt hemma. Man ska vara effektiv, samtidigt som man hela tiden ska vara tillgänglig för klienter. Vem som helst som hade varit i mina skor i våras hade mått precis likadant, för det var för mycket att göra. Jag gick in i en arbetsroll som var överbelastad från början. Svarade jag. Men hon valde att lägga över det på mig. Det är mig det är fel på. Jag är inte tillräckligt stresstålig. Jag är mycket osäker, du har inte bevisat något idag som övertygar mig om att det inte kommer att bli som i våras. Sa hon.

Jag har blivit utskälld och hotad av klienter, en gång fick polis tillkallas. Jag har fattat svåra beslut och jag har träffat människor med berättelser som kan göra en mörkrädd. Jag har hjälpt människor i rätt riktning, som har tackat mig med kramar och tårar. Jag VET att jag är en bra socialsekreterare. För att jag är lugn, ödmjuk och nyfiken. Men tydligen ska man vara iskall när ansökningarna trillar in och man känner att man har för lite tid och tydligen är det en svaghet att fråga sina kollegor om råd vid vissa svåra beslut och tydligen är man inte tillräckligt stresstålig när man en dag sitter och gråter mittemot chefen och man tänker på hyresskulder och barn som riskerar att vräkas och säger att NU KLARAR JAG INTE MER, JAG BEHÖVER AVLASTNING.

Alltså, vilken skitchef. Du kan ju ta det där jobbet och stoppa upp någonstans. Känner jag nu.