det är min tur nu, vinden har vänt

Äntligen lördag igen och jag försöker landa lite efter den här veckan. I måndags fick jag ett dödsbesked som skakade om mig litegrann. I torsdags fick jag ett glädjebesked som också skakade om mig litegrann; jag har fått en lägenhet med förstahandskontrakt!!! Det är den finaste lilla ettan man kan tänka sig och jag flyttar dit i december. Min allra första EGNA lägenhet, mitt fjärde boende i Malmö. Det känns som en nystart, på riktigt. Äntligen. Ett annat glädjebesked den här veckan; på onsdag publicerar Aftonbladet min debattartikel om Britney Spears (en nedbantad version av det här blogginlägget).

Just nu känner jag mig så himla tacksam. För att jag vågade. För att det blir bra, till slut. För att jag är omgiven av fina människor som stöttar och peppar. För att jag inte längre kan minnas när jag sist grät mig till sömns. För att jag känner mig upprymd inför 2012; det där året som ska bli mitt. Det skålar vi för. Trevlig helg!

och så en låt på det

när det dunkar i handlederna, bultar i huvudet

Vissa kvällar och nätter har jag svårt för att sova. När tankarna river och hjärtat slår så hårt att det känns som om det ska hoppa ur kroppen. När jag inte kan låta bli att tänka på döden. Och på hur snabbt allt kan försvinna. Det är då dödsångesten smyger sig på; dunkar i handlederna och bultar i huvudet. Det finns inget som skrämmer mig mer. Döden. Olyckor, sjukdomar. Det är så skrämmande att bli äldre, att samtidigt se sina föräldrar bli äldre. Att förlora människor man älskar, gå på begravningar, säga farväl, vara tvungen att gå vidare med sitt liv. Jag förstår liksom inte. Hur det är tänkt att man ska orka.

Det är under dessa kvällar och nätter som tänker jag på allt det där. Och på mormor, farmor, farfar, moster. Saknade. Ibland önskar jag nästan att jag trodde på ett liv efter döden, att allting händer av en anledning. För det verkar mycket lättare då, att förstå och acceptera. Men nej, jag kan verkligen inte se det så, hur gärna jag än vill. Men ibland tänker jag på farmor och det hon berättade en gång. Farfar dog några år före henne och kort efter hans död hade hon sett honom. Liggandes bredvid henne i sängen, så där på sidan tittandes på henne. Han hade försvunnit snabbt igen, men hon hade sett honom. Själv har jag drömt om farmor. Att hon tog hand om Anita, tog hennes hand och ledde henne till en trappa som ledde uppåt. Anita, min moster, som en kall dag i januari åt frukost framför radion, tog sin medicin, gick ut med hunden och gick sedan ner till sjön och lät det kalla vattnet omfamna henne. Hunden stod vid vattenkanten och skällde, frukosten var inte undanplockad och radion spelade fortfarande någon radiohit. När man hittade henne.

Och så tänker jag på den där pojkvännen som dumpade mig för elva år sedan och som råkade ut för en svår olycka, hur jag satt och väntade på att han skulle komma för att hämta sin gitarr. Men istället ringde hans vän och undrade om jag hade läst tidningen om den där olyckan och det var alltså därför han inte kom för att hämta sin gitarr. Och plötsligt var vi ett par igen och jag hälsade på honom på sjukhuset, fick mata honom med gurkbitar, inte prata om hon som varit hans nya flickvän i några veckor innan hon dog i olyckan. Och plötsligt var jag inlagd på samma sjukhus, men en annan avdelning, för att operera bort min ena äggstock på grund av en cysta och han svarade inte när jag ringde och han kom inte och hälsade på mig.

Jag tänker på hur hjärtat nästan hoppar över ett slag när ett okänt nummer ringer på min telefon. För att jag hinner tänka att det kanske har hänt honom något. Jag tänker på allt han sa i våras, under de där fredagskvällarna, efter en halv flaska whiskey. Hur det alltid kommer att jaga mig och den där oron. Hur jag vägrar att förlora en till. Jag tänker på människor som dör alldeles för tidigt och jag förstår inte meningen med att någon ska behöva förlora en dotter eller son, en mamma eller pappa, en flickvän eller pojkvän, en syster eller bror, en bästa vän.

Förlåt om det här blev ett virrigt blogginlägg. Ikväll är en sådan där kväll när tankarna känns lite för stora och spretiga och jag ville på något sätt bara dela med mig av dem. Jag tar kanske bort det igen. Eller så gör jag det inte.

ja men typ så här...

wherefore art thou Romeo?

Jag fick ett meddelande på en av de där dejtingsidorna: "Du kan ju för fan ta och lägga till mig på MSN: jontep99@live.com. Är jävligt trött på alla sura PK-fittor som inte svarar. Du ska bli min flickvän, fattat?! Och nej, du får ingen jävla bild, för mitt utseende spelar ingen roll. Du är tjejen. Har du tur kanske vi kan cama lite". Alltså... WTF?! Nej, det kommer ju aldrig att hända. Du är härmed blockerad, idiot.

Gaaah, var kan man hitta en normal, klok och ödmjuk kille? Som dessutom är jämställd, söt och intressant? Och som inte är rädd för att binda sig och är redo för barn? Någon som vet?

några spretiga tankar om Britney Spears och patriarkatet

Britney Spears är ute på turné igen och alla verkar ha en åsikt om henne. Jag var inte på konserten i Malmö i tisdags, men såg henne i Köpenhamn 2009. Det var en ganska opersonlig konsert och hon mimade inte alltid så bra, men man fick höra hitlåtarna. Nu känner jag att jag vill skriva något om alla recensioner som dyker upp efter en Britney Spears-konsert, för de gör mig så frustrerad. För två år sedan skrev Anders Nunstedt i Expressen "Jag satt så nära att jag kunde se groparna i låren genom Britneys nätstrumpor" och Jenny Seth skrev i Aftonbladet "Håret har växt ut och extrakilona är borta. Rent fysiskt är hon tillbaka i forna dagars toppform men andra grejer saknas". Efter konserten i Köpenhamn i måndags skrev en dansk journalist "Britney anno 2011 är varken sexikon eller popsångerska. Britney är som en mullig, lat robot." Det verkar svårt för recensenter att INTE nämna något om Britneys kropp (som förresten är SMOKING HOT!) eller vikt när de recenserar hennes konserter.

Men det har ju alltid varit fritt fram när det gäller Britney. Att förlöjliga, håna, se ner på. När Madonna gör lättklädda framträdanden hyllas hon för sin sexighet, när Lady Gaga klär sig i läder och diverse masker hyllas hon för sin kontroversiella stil. När Britney gör detsamma ställer sig alla kritiker upp och pekar, skrattar och hånar henne. Britney, den snart 30-åriga tvåbarnsmamman från amerikanska södern, hör helt enkelt inte hemma i de fina salongerna och hon blir gång på gång påmind om det i form av hånfulla recensioner och kommentarer.

Britney är omyndigförklarad av sin pappa. Han fattar viktiga beslut åt henne och säger åt henne vilka frågor hon får svara på i intervjuer. Britney har varit världskändis sedan hon var 17 år. I början av karriären framställdes hon som en sexig oskuld, som sparade sig själv till bröllopsnatten. När det kom fram att Britney haft sex med pojkvännen Justin Timberlake var det många som såg henne som en bluff. Sedan dess har Britney bland annat rakat av sitt hår, synts i youtube-klipp när maken Kevin Federline filmade henne när hon var onykter och attackerat paparazzi-fotografer med ett paraply.

Enligt patriarkatets normer ses Britney som en obekväm kvinna med okvinnliga egenskaper, hon blir därför omyndigförklarad och hånad. Enligt patriarkatets normer är man ingen riktig kvinna om man råkar visa att man inte har några trosor under klänningen när man kliver ur en bil. Och man måste definitivt vara psykiskt instabil om man frivilligt rakar av sig sitt långa hår eller riktar sin ilska utåt istället för inåt (mot sig själv).

Det är kanske inte så konstigt om man tycker att Britney ger ett ganska opersonligt intryck under sina konserter? Hon har blivit tilldelad en kvinnoroll och någonstans i bakgrunden finns det en regissör som vaktar hennes steg. Och för att Britney - och alla andra kvinnor också, för den delen - inte ska glömma bort att hon i första hand är KVINNA spelar hennes kropp huvudrollen i de flesta recensioner. Som kvinna måste man vara medveten om det rådande kvinnoidealet och om man inte passar in måste man bli påmind om det (så att man kan förändra sig). Vem har någonsin läst en recension av Robbie Williams eller Justin Timberlakes konserter där det står något om deras kroppar?

Mitt hjärta kommer alltid att klappa lite extra för Britney. För mig har hon en självklar plats där och jag älskar hennes senaste skiva. Ni har väl förresten inte missat dokumentären For the record? Kolla in annars!

på tal om det där med kärlek

Jag måste bara tipsa om filmen En dag. Jag såg den igår och har tänkt mycket på den idag. Jag har inte läst boken (min läslust har tyvärr försvunnit), men filmen var väldigt fin och jag fick bita mig hårt i läppen för att inte börja storlipa. Jag kommer inte på något vettigare att skriva om den, så se den helt enkelt, ok?

hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Jag har registrerat mig på några sådana där dejtingsidor, ni vet. Man skriver en profiltext, lägger upp några smickrande foton och inväntar Den Stora Kärleken. Jag orkar inte riktigt engagera mig, loggar mest in och ut igen. Jag har fått några mail, t ex från Crazyboy_74 som tycker att jag är "en skönhet som mina föräldrar skapat" och "skånes prinsessa". Alltså... Det är svårt, det där. Att vilja hitta någon annan, någon ny. Att det inte längre är han.

Och att se honom på håll på stan och undra var han är på väg, hur en vanlig lördag ser ut för honom nu. Att man har delat på nio år, men istället för att cykla hem till honom cyklar jag nu förbi Almbacksgatan där mitt namn kanske fortfarande sitter kvar bredvid hans på dörren och jag cyklar fortfortfort för det finns minnen som jagar mig. Och det känns svårt att behöva börja om från början. Igen. Att träffa någon ny, våga låta någon annan komma nära, hitta på nya skämt och jargonger tillsammans som ingen annan förstår sig på, våga vara naken och tjock under någon annans händer, störa sig på någon annans små irriterande ovanor. Hur gör man egentligen? Hur lär man sig att våga igen?

MVH Fröken_Livrädd_79

om egenvärde, tystnad och omstuvning

Jag har tänkt mycket på Fridas inlägg om omstuvning och vill skriva några rader om det, för jag känner igen mig själv så himla mycket i det. Det där om att inte riktigt se sitt egenvärde, att inte våga kräva sin plats, att alltid ta hänsyn, att ständigt be om ursäkt för saker man gör och saker man inte gör.

När jag kommer in i en ny grupp får jag alltid höra att jag är blyg och tystlåten. Särskilt det där med att vara tyst har alltid hängt över mig som en svart skugga. Hur mycket jag än anstränger mig får jag alltid höra det. Jag kan själv tycka att jag verkligen anstränger mig, men så kommer det någon som måste påpeka att jag är väldigt tystlåten av mig. Det är tydligen väldigt provocerande med människor som INTE pratar högt och mycket om träning, sin kille eller någon bantningskur. Det här med att det nästan anses fult att vara blyg och tystlåten och att man hela tiden måste TA FÖR SIG och BJUDA PÅ SIG SJÄLV gör mig ledsen.

För egentligen vill jag ju. Vara en sådan där social tjej som skrattar högt och TAR PLATS. I alla fall. Så vet jag att det är något som jag måste arbeta mer på; att se mitt egenvärde, att inte be om ursäkt för mig själv hela tiden, att inte vara konflikträdd. Det är så himla lätt att förminska sig själv (och så himla svårt att sluta upp med det när man har gjort det i typ tjugo år). "Inte ska väl jag... när någon annan säkert är mycket bättre, duktigare eller snyggare än mig", osv. Gaaah, det är verkligen dags för mig att stuva om, precis som Frida. Jag ska:

1. Sluta be om ursäkt för mig själv, t ex för maten när jag bjuder på middag.
2. Säga tack när jag får en komplimang, inte vifta bort den ("äsch, den här gamla trasan?").
3. Berätta något på fikan på jobbet när alla är där, UTAN att tänka så mycket i förväg på om det verkligen är något av intresse eller om någon kommer att tycka att det är konstigt.
4. Ta tag i min bokidé och sedan skicka in manuset till flera förlag.

Dessutom har jag gjort en sida för nippertippa på Facebook, det är också en del av min omstuvning. Jag var livrädd för att ingen skulle trycka på gilla-knappen, men som tur är har jag världens bästa bloggläsare. <3

mina vänner

Jag hittade en lista hos Alexandra och Frida.

Namn: Jessica.
Smeknamn: Jessie, JJ.

Ålder: 32.
Bor: I den blåsiga gangsterstaden Malmö.
Sjärntecken: Lejon.
Äter helst: Skaldjur, mammas smörgåstårta.

Favoritfärg: Rosa, turkos, röd.

Bästis: Jag ser Emelie som min BFF, för att hon alltid stöttar och hejar på mig. För att vi har samma sjuka humor, för att hon märker när jag inte mår bra utan att jag behöver säga något och för att hon är så klok och omtänksam.

Bästa ämne i skolan: Svenska, engelska.
Bästa film: Eternal sunshine of the spotless mind, Trust, The Wedding Singer, Breakfast Club.

Film jag aldrig vill se igen: Insidious var skrattretande dålig.
Fritidsintressen: Shoppa, hänga med vänner och familj, fika, skriva, läsa, film.

Vill jag bli: Kurator, stylist eller skribent.

Drömresmål: Mexiko, Japan, San Fransisco.
Detta visste ni inte om mig: En del av er vet nog redan det, men jag kom inte på något annat roligt, så jag passar på att avslöja även här att jag har varit med i ett avsnitt av Vem vet mest?. Det spelades in under valborgshelgen och kommer att sändas någon gång i november, iiiih! Jag är sjukligt nervös inför att titta på det, men det var himla roligt att vara med.

Är jag hemligt kär i: Ryan Gosling (fast det är kanske inte så hemligt, ha ha!).
Blir jag lycklig av: Mina vänner, min familj, min katt och vackra klänningar.