jag är hellre blind än ser mitt liv utan dej

Jag hade en fin påskhelg, det var skönt att komma bort från betongdjungeln och njuta av den småländska våren för ett litet tag (det är så vackert där, med all den grönskan). Jag blev lite förälskad i allt och kände nästan (men bara nästan) för att flytta ut på landet eller till en gemytlig småstad. Man glömmer bort det där lugnet ibland när man bor i en storstad. Men jag älskar ju storstäder också, så det ultimata vore nog om man hade ett fint lantställe att åka till emellanåt.

Det verkar nästan som om den där småländska trippen satte igång något annat hos mig också. En längtan som jag inte direkt känt av tidigare, men som nu börjar krypa fram och bubbla i kroppen. Längtan efter en liten Astrid eller Sixten (en bebis alltså, om det nu var någon som inte förstod det). Och nu ser jag bara gravidmagar och barn överallt och tankarna kretsar kring detta mest hela tiden. Jag och P blir ju inte direkt yngre, det börjar bli dags att bestämma sig för något. Och jag blir allt lite sugen när jag träffar världens sötaste systerdotter eller när jag läser Anna-Klara och Alexandra, men det är ju såklart tufft också och egentligen inte någon bra tidpunkt just nu. Om ett år kanske? Åh, så mycket att tänka på just nu.

Eller så är det kanske bara våren, med alla dessa vårkänslor, som spökar? I natt drömde jag till exempel en intensiv dröm om Love Antell. Jag har därför spenderat förmiddagen med att googla hans namn och kan knappt bärga mig till Florence Valentin-spelningen här i Malmö nästa månad. Ha, ha, fjortisvarning på hög nivå!