sometimes love is not enough and the road gets tough

Det är 1992, jag är tretton år och har fått min första mens. Jag läser Starlet och Mitt Livs Novell och skriver noveller om tonårsflickor som är olyckligt kära i vackra tonårspojkar. Jag smygläser min storasysters VeckoRevyn, bläddrar alltid fram till sexspalten med frågor och svar och lär mig hur tonårspojkar vill att tonårsflickor ska vara. Jag gömmer en tummad skolkatalog i skrivbordslådan, jag har ritat röda hjärtan runt Marcus i 9 B och Johan i 9 C. Jag har en dagbok med hänglås, jag skriver om min första kyss med Mattias i min klass, bröst som inte vill växa och ännu en alla hjärtans dag utan en röd ros.

Jag har varit kär så många gånger. Eller det har i alla fall känts som kärlek alla dessa gånger, när jag har befunnit mig mitt i det (men efteråt har det ibland känts mer tveksamt). Jag har alltid burit på stora känslor och klätt dem i stora ord, sagt JAG ÄLSKAR DIG alldeles för tidigt och skrämt iväg. Jag har varit den där tjejen som försummat sina vänner för en killes skull. Den där tjejen som ändrar sina planer, klär sig på ett visst sätt, uttrycker vissa åsikter, ställer upp på sex som hon egentligen inte är bekväm med. För att få bekräftelse från Honom med stort H, en blick, ett skratt, ett jag älskar dig tillbaka. För att slippa ensamheten, för att någon gång få det där som står skrivet i Starlet och Mitt Livs Novell, för att man hoppas på att hitta rätt och på att få det där ultimata löftet om äkta kärlek, bli SEDD, osv.

Det är 2012, jag fyller trettiotre år i sommar och försöker fortfarande vänja mig vid att vara singel. Att det skulle bli så här. Det hade jag nog inte kunnat föreställa mig när jag var tretton år och skrev kärleksbrev på parfymerat brevpapper. Men man blir äldre, klokare. Och man förstår att man fattar sina egna beslut, man väljer hur man vill bli behandlad. Man har fått en tydligare, och kanske mer verklighetstrogen, bild över hur man vill ha det, hur man vill att livet ska se ut. Det tog väldigt lång tid för mig att få fram den bilden, men nu vet jag. Efter nio år i ett förhållande som i slutändan inte gjorde mig lycklig har jag nu förstått. Man kan kanske tycka att jag borde ha insett det tidigare, ibland önskar jag också att det var så. Men ibland tar det flera år för hoppet att ge med sig. Ibland är det lättare att tänka att det är okej så länge han är nykter eller att vänta på att han ska bli redo för den där längtan som har bott i mig mycket längre än jag vill erkänna.

Jag har blivit rädd, för att låta någon komma nära, börja älska igen. Jag vill nog inte gifta mig (samtidigt som jag tycker att det är väldigt romantiskt), jag vågar inte lova någon annan att alltid älska, i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. För hur gärna man vill, känslorna kan dö ut. Man kan vakna en dag och känna hur tomheten gapar inombords och plötsligt sårar man någon som man tidigare älskat. Scener från Blue Valentine snurrar i huvudet och jag undrar. Om jag kan hitta någon ny att älska och som kan älska mig och fortsätta med det. Trots att det kommer att finnas perioder då jag inte har någon sexlust, trots att jag inte är särskilt ambitiös, trots att jag hellre spenderar en helg i tv-soffan än typ åker till Berlin eller gör något annat crazy och spontant.

Det är genom egna beslut som jag befinner mig här nu. Med den där rädslan, en längtan och en sorg som har byggt bo i min bröstkorg. En sorg som växer sig större. En sorg över att jag ännu inte har träffat den där personen som får mig att bli en bättre människa och en sorg över att jag kommer att fylla trettiotre år i sommar utan att ha blivit någons mamma.

Men samtidigt; jag har blivit många insikter rikare. Att nu landa i det och försöka tänka på våren och allt det ljusa som kommer med den.